Pga. tekniska fel har det inte blivit av att blogga på ett tag. Stackars Dimma blev utan ett års foto och allt eftersom det inte lyckades via telefonen.
Hösten har gått stadigt framåt och vi har sysselsatt oss med att träna. Dock inte Nala som fortfarande eventuellt har ont i nacken och därför får nöja sig med att hålla ordning på flocken, vilket ju är ett projekt för sig.
Yra tränar den här hösten i valkkuryhmä, vilket är superbra träning. (Vi är också första reservekipage i TopTeam). Vi kämpar lite med ribborna fortfarande, men det verkar vara ett överkomligt problem bara jag vågar föra och inte mesar. Min handling är nu det vi kämpar mest med. Jag måste våga, våga och lita på hunden och på mig själv. Inte alltid så lätt. Vi har några katastroftävlingar bakom oss, bara två nollor och många nästan helt superba lopp då det verkligen har känts bra, men ändå smygit sig in nåt litet fel. Framför allt har jag lärt mig att att uppskatta Yras starka sidor. Hon kan vara rätt huippu min lilla blå.
Bråkig-brokig tränar också i nuorten ryhmä och i Target Team 1. Hon har tränat hoppteknik och lite annat också. Hon har mycket bättre hinderfokus än Yra hade i samma ålder. Kontakterna kämpar vi lite med för att få bort fokus från mig där och slalompinnarna har varit ett projekt för sig. Dimma har nuförtiden jättebra drive, svarar bra på handling och tvingar mig att vara en bättre förare för till skillnad från Yra så är hon inte så ödmjuk att hon skulle korrigera mina fel. Hon är ganska kul faktiskt och rätt smart för att vara en ångvält.
