Stackars lilla Nassa

Min mest oturs drabbade hund har råkat illa ut igen. Nalas erlichios har antagligen förnyat sig. Hon har feber och ont i lederna och dricker lite väl mycket igen. Troligtvis har hon inte blivit smittad pånytt av en ny fästing utan den gamla sjukdomen har blossat upp igen av någon orsak. Nu är det antibiotika i c. en månad som gäller. Tur i oturen är ju att hon inte kan smitta någon annan och att kuren borde bita relativt snabbt. Men hur kan en liten hund har så dålig tur?

Tredje klass debut del 2

Igår hade vi tre starter till. Denna gång i Kånala. De här banorna var tyckte jag lite svårare än lördagens, men helt kul. Första banan var vår bästa. En vägran fick vi in för att jag var fel placerad pga. en viss liten gris tjuvstartade. Videon kan man se ovan ifall man har bra syn eller förstoringsglas. Tack Hannu som filmade.
Vi kom igenom även de två andra banorna. Bana två fick vi 15 fel på. Två vägror och en femma. Och bana tre fick vi två femmor. Den första kom sig av att jag ropade täällä precis på ribban. Klantigt av mig. Den andra var kontaktfel antingen på bommen eller gungan, båda var lite si så där.
Det konstiga var att Yra inte läste min handling riktigt så bra som hon brukar. Å andra sidan pressade jag henne lite hårdare än jag gjorde på lördag.

På kvällen tränade vi vittringsapport. Den här gången gick det igen helt perfekt! Varannan gång vet Yra vad hon skall göra och varannan gång har hon ingen aning. Nala försökte också men det gick inte så bra. Hon trodde nog att det var städa-leken. Alla andra tricks gick bra.

Tredje klass

Idag var vi för första gången och tävlade med de stora flickorna och pojkarna. Tidigt på morgonen styrde vi kosan mot Riihimöki där vi i regel alltid blir diskade.
Första banan var resultatet 15/-12,35, inte så värst dåligt med tanke på hur nervös jag var. Alla fel var ribbor även om också bommens kontakt var tveksam. Tror att hon inte riktigt fattade att ribborna nu var 5 cm högre. Hon hade nämligen fällt också på uppvärmningshindren. Vi tränade lite till i pausen.
Andra banan var en hoppbana. Damen försökte tjuva så jag satte henne tillbaka i starten. Tjuvade engång till och jag förde henne tillbaka igen och hoppades att domaren inte skulle tappa nerverna. Nu lät jag henne vänta bara en liten stund sa ok och så tog vi kortaste vägen ut och belöning. Det känns onödigt att öva sånt här på tävlingar, men nån hejd får det väl vara.
Tredje banan; lite trixigare agility. Denna gång hölls fröken Y i starten. Harmar lite att jag lät henne komma sen lite halv hafsigt, men vågade inte ta risken att hon skulle tjuva i allafall. Denna bana gick riktigt bra. En femma på Aet pga. att jag gjorde ett bakombyte och kom efter så hon vände sig så pass mycket att hon kom ner snett och rörde kontaktfältet bara med baken. 5/-11,17.

Summan av kardemumman är alltså att vi gjorde resultat på två banor av tre vilket är bättre än medeltalet. På basen av de här banorna är tredje klass inte omöjlig för oss. Vi blev c. 2-3 sekunder efter toppen så vi har endel att jobba på; speciellt måste kontakterna och starterna bli säkrare. Sen när det funkar kan jag sätta mera press på Yra för fortare kan hon definitivt springa (det gör hon i allafall på träningarna). Ett tips jag fick var att göra blindbyten i stället för framförbyten. Det borde göra det lättare för Yra att hoppa och dessutom vara snabbare alternativ än mina knaggliga valsser. Låter troligt.

Nova

Idag är det precis ett halvt år sedan Nova gick bort. Nu äntligen kan jag minnas henne som hon var när allt ännu var bra. Min älskade envisa lilla Noppa, den som ingen annan kan jämföras med.

Veckan som gått

Måndag: Spårningsträning i Luk. Första gången för hösten och sånt otroligt fjams så det var inte sant. Jag skyller på att det var länge sen sist, men ändå.

Tisdag: Agility i Kivistö. Tränade inte så mycket banan utan övade på "irtoaminen"(som vanligt) och "leijeröinti". Det gick helt bra. Med lite hjälp funkade Yra bra långt ifrån mig så att jag fick mer försprång, men sen när hon märker att hon är efter sätter hon sån sanslös fart så jag hoppas hon vet vad hon gör för jag vågar inte titta.

Onsdag: Inga träningar utan lång promenad i skyfall.

Torsdag: Långpromenad och Toko i Alberga. Vi gick igenom båda det ena och det andra. Inga hela moment utan bara delar. Yra hade väldigt mycket energi tom. för att vara hon. Vi tränade starter dvs. att hon inte drar iväg i fria följet. Slutdelen av rutan. Att hålla metallen rätt i munnen osv. Tog också en vittringsapport med riktigt pinnar. Hon hittade genast rätt men blev sen osäker på att det var rätt och gick tillbaks och råddade till det hela. Hon är hemskt osäker ännu, men i allafall använde hon nosen genast från början. Nala tränade lite också; mest följe på två ben. Det spelar ingen roll bara hon har kul.

Fredag: Promenad och innetricks. Nala gick igenom hela sin repertoar med stor iver. Jag måste nog hitta på nya åt henne igen. Helst sådana med flera delmoment så hon får tänka ordentligt. Yra gjorde vittring med "vardagsföremål". Gick riktigt bra, jag vågade mig på tre försök och stort party efteråt, så jag hoppas att det äntligen börjar gå framåt, men hur ånga gånger har jag inte sagt det förut.

Veckoslutet har vi tagit lugnt, varit på 3-års kalas, sprungit och lekt på Hannus gräsmatta och blivit grundligt tvättade

Vi gjorde det!

Steg till tredje klass nämligen. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Självförtoendet var inte i topp när vi körde iväg mot Åbo tidigt i morse. Banan verkade lätt, oroväckande lätt, men underlaget kändes halt redan under bangången. Var lite orolig för att Yra skulle halka och dra ner ribbor, men tänkte inte alls på att mina egna skor var helt värdelösa på det underlaget. Idag var Yra igen sig själv. Galen och högljutt skrikande innan starten. Tjuvade gjorde hon också den lilla grisen. På någotsätt lyckades vi trassla oss igenom banan. Jag var hopplöst efter helatiden pga. att jag halkade omkring. Tack och lov att Yra är så förarkänslig för flera gånger stannade hon upp och undrade var jag höll hus. Och tack och lov att vi har tränat på "irtoaminen" så att vi ändå undvek fel för vägran. Våra snabba kontaktträningar har också gett resultat för hon tog kontakterna riktigt fint. Speciellt bommen fast slutrakan väntade rakt fram. Otroligt nog var det en felfri bana. Vi blev tredje med tiden -10,72, vilket inte var mycket på den banan. Sen var det bara att tacka och ta emot certifikatet och åka 150 km hem igen efter bara en start.
Detta har vi nu då strävat efter ända sen Yra flyttade hem så få hoppas att vi har många många tävlingar framför oss. Alla andra hundar jag stigit till treorna med (Nova och Cloud) har varit tvugna att sluta nästan genast av en eller annan orsak så jag känner mig faktiskt lite orolig.
Men jag är så stolt över min duktiga fina lilla blå!

Inga kontaktfel

Yes! Det lönade sig att åka och träna på torsdag för vi fick inga fel på kontaktfälten idag. I övrigt gick det inte så bra. Det var inte banor som passade oss. För många "haltuunotton" vilket ledde till att Yra vägrade alltför många gånger. Vi fick ingen rytm i det hela och allt blev bara fel. Jag tar väl för mycket stress för att få den där sista nollan. Yra var underligt samlad, skrek inte alls i starten och uppförde sig överhuvudtaget mycket bra. Konstigt?
Imorgon åker vi till Åbo och fortsätter.

Back to reality

Först och främst jag själv. Yra knyckte till i kopplet på lördag och sen dess har min nacke varit sjuk. Idag ordinerade läkaren en rejäl kur smärtstillande och vila. Tanken var väl att jag skulle tuppa av och därmed också slappna av och inte spänna axlarna hela tiden. Vet inte ännu om det funkade men jag är nu tillbaka i verkligheten igen.
Sen Yra. Gårdagens träning tog ner oss på jorden igen. Bara för att man lyckas göra en nolla är man inte bra för det. Yra hade en svår dag igår, vilket betyder att alla svåra grejer lyckas första gången men sen inte mera för då har hon insett att det är något lurt på gång. Sen får man fila och fila på det igen. Dessutom måste vi göra banan i två delar så att vi inte gjorde bommen med fart för kontakterna är obefintliga. Eftersom våra egna träningar börjar först om två veckor är det nog smartast att inte låta henne vänja sig vid att blåsa förbi hur som helst. En del positivt var det faktiskt också. Aets kontakt tar Yra så säkert att jag kunde (och hann mer än väl) göra ett blindbyte efter. Slalomingången var också super. Hon kan svänga hon min lilla hund! Hopp"hässäkkän" i början och slutet funkade också bra. Jag gjorde någonsorts niisto-valssi-jaakotus som Juha inte riktigt visste vad det var. Det var min egen "move", väl genomtänkt och inte alls en räddning för att jag inte hann annat:)

Äntligen!

Vi inledde dagen lite lätt med PK-tottis träningar, innan vi kurvade vidare till Konala och agilitytävlingar.
Det var samma svenska domare som igår, men dagens bana var lite mindre tricksig och mera "spring för livet". Började med hopp-A-slalom-hopp-rak tunnel, allt i linje, så vi sprang. Yra först och jag efter.
Mellersta delen av banan var också ganska enkel dvs. följande hinder var det som var framför nosen så Yra gjorde banan självständigt och "irto" och jag försökte hänga med.
Sen kom slutet; hopp-gunga-sväng tillbaka-hopp-rak tunnel, efter det var det två hopp brevid varann varav man skulle gå runt det högra och sen svänga 180 grader till det sista hoppet. Hade planerat att vara ungefär samtidigt vid gungan som Yra, göra ett framförbyte och vara på tunnelns vänstra sida för att dra henne emellan hoppen och göra ett sväng bortåt vid det näst sista hindret. Yeah right! När Yra slog ner med gungan var jag ännu c. tre meter efter, inget tal om sidbyten här inte. Alltså fick jag kalla tillbaka henne via hoppet och skicka in henne i tunneln. Det gick bra, men det ökade inte precis mina chanser att vara före henne efter tunneln och det var jag inte heller. Kunde bara ropa kierrä och min fantastiska lilla hund valde faktiskt att gå emellan det två hoppen och inte göra någondera fast båda var så att säga "tyrkyllä". Vi gjorde alltså en nolla! Äntligen dessutom vann vi! Tiden var -12,88.
Den andra banan var raka motsatsen till den första. Det kändes som det var massor med hinder på banan och det var svårt att planera sina egna linjer eftersom man måste runt hinder som stod i vägen. Dessutom var nästa hinder nästan aldrig det som var det logiska för hunden. Jag valde att ta lite risker eftersom vi redan hade en nolla. Handlingen funkade riktigt bra, det var faktiskt bara vi och visst fyra andra som inte blev diskade. Tyvärr fällde Yra en ribba (mitt fel) och skippade kontakterna på bommen och gungan så reslutatet blev 15, men tiden var riktigt bra igen.
Jag är riktigt nöjd med veckoslutet, vi jobbade bra tillsammans Yra och jag. Farten var det inget fel på och Yra börjar läsa banan själv nu. Själv lyckades jag också hålla farten uppe och låta det bära eller brista och det bar ju faktiskt rätt långt. Duktiga lilla blå!

Höstsäsong

Nu har vi på riktigt inlett höstsäsongen vad gäller tävlingar. I korthet kan man väl säga att den inte skiljer sig särskilt mycket från de tidigare. Fort gick det men några fel kröp det in. 20 stycken på första banan, två ribbor och bommens och gungans kontakter. Det var en banan med få alternativ i fråga om handling, det enda du kunde göra var att kuta för allt vad tygen höll. Måste säga att jag tjuppade rätt bra. Andra banan var lite svårare. Domaren var från Sverige och banan var helt annorlunda än vad man än van vid. Krävde att man lärt hunden att läsa både banan och föraren. För en gångs skull var banan enklare än vad den såg ut och rolig tack vare att man fick tänka lite i nya banor. Handlingen funkade bra tyckte jag, kontaktfel på bommen gjorde att nollresultatet är och förblir en hägring för oss, men jag är trots allt helt nöjd med Yris.

Nala skujaa fillare

Nala, min tvättäkta citypudel och räkä-rinsessa, åker nuförtiden cykel i stor stil. Köpte äntligen en cykelkorg åt henne som är mjuk och man får fast henne i sele i den. Första var Nala inte helt övertygad om att hon skulle sitta i den men när vi sen körde iväg märkte hon att det visst var ganska kul. Man ser bra omkring och behöver inte anstränga sig själv. Hon kommenterade alla som passerade. Tyvärr hörde vi inga piipaa-bilar så min egen lilla siren hölls tyst.
Den egentliga poängen var ju att Yra skulle få springa och det gjorde hon också. Körde bara c. 6 km i ganska lugnt trav så här till att börja med. Vajern hölls slapp hela tiden och hon blev inte ens andfådd. Hon verkar tycka om det faktiskt. Man skulle tro att det är grymt tråkigt, men hon hade nog sprungit en bit till. Jag blev väldigt trött i händerna för det är ganska tungt att köra med 4 kilo Nala på styrstången.
Vi fick en hel del uppmärksamhet, speciellt den lilla kommandoran där framme.