Samma gamla

Jag har inte utvecklats som agilityhandler på senaste tiden. Är fortfarande stel i nacken och allmänt kökkö. Yra är på en hur-man-utför-kontakthindren-kur. Eller egentligen är det jag som övar mig i att vara mera konsekvent och att Yras tränings- och tvävlingskontakter skall se mera likadana ut.
I torsdags var vi och vaccinerade oss. Det var kul. Dimma väger 8,1 kg och Yra 13 kg exakt! Inte mycke.
Igår efter talkona tränade Yra slalomingångar och kontakter. Dimma tränade tunnel, som nu var lite böjd, och eteenmeno. Hon är helt duktig fast hon saknar Yras passion för grenen. Hemma har vi tränat lite kontaktfält. Det blir väl bra så småningom.

Både goda och dåliga nyheter

Jag är helt borta. Vet inte skillnad på höger och vänster och allt jag lär mig går in genom ena örat och ut genom andra. Stackars Yra som måste dras med mig. Vi blev diskade på alla tre banorna idag, helt på grund av mig. Yra räddade vad hon kunde, men jag var för sen, vänd åt fel håll, ofokuserad osv. Det var kanske inte så underligt eftersom jag har ordentlig nackspärr efter att jag fick snö i nacken från ett hustak. Egentligen borde jag ha förstått att stanna hemma, men det var första tävlingarna i nya hallen och det var siisti. Dimma var också med och umgicks med alla. Hon är go' och glad och social bland andra, så det är ju fint. Hon träffade båda sina bröder och det var också kul. Kan koncentrera sig på mig (eller godis) när det behövs och vi tränade lite med ett hopp utan ribba. För Dimmas del var allstå dagen inte så dålig. Efter att vi tävlat färdigt och jag stod och såg på följande klass blev det förförlig uppståndelse för folk försökte fånga in förrymda hundar, o voi PRKL, det var mina små gullegryn, Nala och Yra som hade fått upp boxens dragkedja. Det blir till att sitta i bilen i fortsättningen om man inte hålls där man blir satt. Som plåster på såren vann jag utlottningen av en Pomppa-jacka. Eftersom Yra redan har en och Nala har flera får vi lösa ut den åt Dimma sen när hon vuxit färdigt. Inte så illa! Jag gillar Pomppa-jackor skarpt.

Varning för lång utläggning om träning

De flesta brukar så här i början av året göra upp planer för nästa år. Jag säger som förra året att tilanteen mukaan mennään.
Ett projekt har jag inlett som vi får se vart det leder. Det är nämligen enorm skillnad på hur jag och Yra samarbetar då vi tränar och då vi tävlar. På träningarna går det tidvis helt lysande, men sen går allt fel på tävlingarna. Tom. Yras champion bana var en total katastrof och det är ett under att vi kom helskinnade igenom. Felet ligger (inte helt överraskande) mellan öronen på mej. På träningarna vågar jag vara sas. offensiv och kräva av Yra medan jag på tävlingarna får panik av att hon går på så höga varv och börjar "varmistele" och mesa mig. Det leder till att Yra far omkring som hon hade eld i baken och kaoset är ett faktum. Alltså ska vi nu tävla lite mindre (utom förstås dom två tävlingarna jag redan anmält oss till) och träna mera så jag får in det rätta sättet att handla i ryggmärgen.
Vi började med att träna i St Karins. Kul bana. Inomhus på vintrarna är banorna ofta finlir eftersom det är ont om plats, men det här var en bana med långa avstånd och man måste på riktigt röra på sig. Det var många ställen som kändes obekväma för mig för jag måste helt enkelt lita på att Yra sköter sitt självständigt och jag måste våga röra på mig. Och visst gick det ju sen till sist. Yra kan mycket mer än jag tror att hon kan och när jag är tillräkligt självsäker hålls ribborna även om jag har försprång. Annat som överraskade var att Yra kan bordet, vilket är ett under eftersom vi har övat det typ två gånger nånsin och hon sett det kanske en gång på en tävling. Dessutom klarar hon visst av slalomingångar fastän jag är nära bara jag är tillräkligt tydlig med att nosen skall in i det mellanrummet där jag pekar och ingen annanstans. Och sist men inte minst lärde jag mig att Yra följer min blick så noga att även om min "liikesuunta", kropp och händer allt för perfekt så vänder hon dit jag tittar. Till sist gjorde vi hela banan felfritt med sånt där flow på när Yra och jag är helt på samma våglängd. Vitsi det är siisti!
Tisdagens tränigar var också kul. Det var annars inga konstigheter, men kontakterna måste hålla. Man måste få ordentligt med försprång på Aet, mycket sidoavstånd på gungan och vara i tid med handlingen efter bommen två gånger. Första gången hade vi kommit igenom med en nolla, men jag korrigerade gungan eftersom Yra trots att hon fint tog kontakten inte väntade på ok. De följande gångerna var hon ännu lättare på väg utan att lov så det fick vi kämpa lite med, men det behövs kämpas det vet jag ju. Aet funkade super varje gång och gungan och bommen sköter hon fint, men efter att hon tagit kontakten och stannat följer hon ända lätt med min rörelse istället för att vänta. Vet att vi får kämpa med det här ännu länge, men det går framåt hela tiden. Jag var också nöjd med min egen handling, faktiskt.
Igår tränade vi för andra gången i nya hallen. Den är ganska makee. Banan var riktigt svår. Från full fart in i snäva svängar. Det var en bra träning för det blev klart och tydligt hur viktig timingen är. Var man en millisekund för sen gjorde hunden fel hinder. Vi var inte helt hopplösa. Visade sig att Yra kan göra bommen till slut fastän jag bara går en tredje del av den. Måste dock säga ok lite för fort för min smak annars började hon vända sig bakåt för mycket. Alla snäva svängar fick vi tillslut också att fungera. I slutet då vi gjorde slalom fick hon igen ett av sina konstiga hjärnsläpp. Hon kom bort ett par gånger innan sista mellanrummet pga. av mitt handlingsfel, medges. Men av nån orsak kompenserade hon med att nog göra slalom tillslut, men sen svänga 90 grader till vänster in i en tunnel istället för att svänga höger tillbaks mot mig. Mysko! Hon uprepade det säkert tre fyra gånger så vi avslutade träningen med att bara köra slalom av och an för att bryta mönstret. Ibland blir hon lite konstigt, min lilla strömming.

Dimma var också i St Karins och visade upp sig för Tuulia och samtidigt lärde hon sig tunneln, det var ingen grej med det lätt som en plätt. Hon tittade lite på agility och överväger nu en karriär inom grenen. Kan man tunneln och target så är man ju praktiskt taget färdigt agilityhund, anyway. Det fattas ju bara slalom och lite annat småkrafs.
Hemma har vi tränat sidan och fot och det går rätt bra. Sitt och deck kan hon ju redan så egentligen har vi lydnaden som i en liten ask också!
Skämt och sido, jag tror jag för första gången på länge igen har en hund som tänker efter. Det är ju kul och intressant men det kräver att jag ställer om mina tankegångar lite. Hur hon tänker och vad hon upplever som belöning är inte helt klart för mig ännu. Tex. så har hon inte ännu bestämt sig för att lek och leksaker skall räknas som belöning fast det nog är roligt att härja med dem. Godis funkar ju alltid, men konstigt nog verkar muntlig belöning ofta var det bästa trots att hon egentligen är en mycket envis och självständig valp. Vet bara inte om jag vågor lita på att jag kommer särskilt långt med det. Hon kan ju faktiskt bestämma sig för att sluta lyssna en vacker dag.

Nala har mest bara varit Nala. jag tvättade Nala vilket gjorde Dimma helt förvirrad för plötsligt fanns det mycket mindre Nala kvar och hon luktade konstigt också. Nala blev tvungen att dar en ordentlig raivare på henne. Sen förstod Dimma att det var Nala.

FI-AVA Yra!

Yra tog sitt tredje certifikat idag och blev alltså champion! (Skall ännu bekräftas av kennelförbundet)

Puss, min super lilla blå!

Rädd eller inte?

Så var den nyårsnatten över. Mycket olika reaktioner från hundarna. Nala brydde sig inte alls så länge vi var inne, gillade inte smällarna ute, men klarade av att göra det som behövdes. Yra fick helt hepuli. Hon hade ätit så mycket pinnar i skogen tidigare på dagen så jag var tvungen att ta ut bara henne vid tiotiden då det redan smällde ordentligt. Hon reagerade som hon gör med ekorrar; hoppade och skällde och ville jaga efter smällarna. Jag fick dra för gardinerna inne för hon kunde liksom inte släppa det hela utan fjamsade från fönster till fönster och ville ut på balkongen. Pöllig hund. Dimma blev ordentligt skrämd av en bomb ute och ville sen bara ligga under sängen inne. Hon kom ibland fram och kollade vad jag gjorde så helt panikslagen var hon ändå inte. Hon åt också helt normalt och strax efter tolv hade hon tröttnat på att ligga under sängen så då kom hon fram och åt ben. Bra att hon hämtade sig så där bra, men vi får nog lov att träna på det där med ljud i framtiden.

Här är bilderna från igår.

Dimma är så duktig!

Yra kan hålla kontakten!

Nassa är minsann inte sämre än dom andra!