De flesta brukar så här i början av året göra upp planer för nästa år. Jag säger som förra året att tilanteen mukaan mennään.
Ett projekt har jag inlett som vi får se vart det leder. Det är nämligen enorm skillnad på hur jag och Yra samarbetar då vi tränar och då vi tävlar. På träningarna går det tidvis helt lysande, men sen går allt fel på tävlingarna. Tom. Yras champion bana var en total katastrof och det är ett under att vi kom helskinnade igenom. Felet ligger (inte helt överraskande) mellan öronen på mej. På träningarna vågar jag vara sas. offensiv och kräva av Yra medan jag på tävlingarna får panik av att hon går på så höga varv och börjar "varmistele" och mesa mig. Det leder till att Yra far omkring som hon hade eld i baken och kaoset är ett faktum. Alltså ska vi nu tävla lite mindre (utom förstås dom två tävlingarna jag redan anmält oss till) och träna mera så jag får in det rätta sättet att handla i ryggmärgen.
Vi började med att träna i St Karins. Kul bana. Inomhus på vintrarna är banorna ofta finlir eftersom det är ont om plats, men det här var en bana med långa avstånd och man måste på riktigt röra på sig. Det var många ställen som kändes obekväma för mig för jag måste helt enkelt lita på att Yra sköter sitt självständigt och jag måste våga röra på mig. Och visst gick det ju sen till sist. Yra kan mycket mer än jag tror att hon kan och när jag är tillräkligt självsäker hålls ribborna även om jag har försprång. Annat som överraskade var att Yra kan bordet, vilket är ett under eftersom vi har övat det typ två gånger nånsin och hon sett det kanske en gång på en tävling. Dessutom klarar hon visst av slalomingångar fastän jag är nära bara jag är tillräkligt tydlig med att nosen skall in i det mellanrummet där jag pekar och ingen annanstans. Och sist men inte minst lärde jag mig att Yra följer min blick så noga att även om min "liikesuunta", kropp och händer allt för perfekt så vänder hon dit jag tittar. Till sist gjorde vi hela banan felfritt med sånt där flow på när Yra och jag är helt på samma våglängd. Vitsi det är siisti!
Tisdagens tränigar var också kul. Det var annars inga konstigheter, men kontakterna måste hålla. Man måste få ordentligt med försprång på Aet, mycket sidoavstånd på gungan och vara i tid med handlingen efter bommen två gånger. Första gången hade vi kommit igenom med en nolla, men jag korrigerade gungan eftersom Yra trots att hon fint tog kontakten inte väntade på ok. De följande gångerna var hon ännu lättare på väg utan att lov så det fick vi kämpa lite med, men det behövs kämpas det vet jag ju. Aet funkade super varje gång och gungan och bommen sköter hon fint, men efter att hon tagit kontakten och stannat följer hon ända lätt med min rörelse istället för att vänta. Vet att vi får kämpa med det här ännu länge, men det går framåt hela tiden. Jag var också nöjd med min egen handling, faktiskt.
Igår tränade vi för andra gången i nya hallen. Den är ganska makee. Banan var riktigt svår. Från full fart in i snäva svängar. Det var en bra träning för det blev klart och tydligt hur viktig timingen är. Var man en millisekund för sen gjorde hunden fel hinder. Vi var inte helt hopplösa. Visade sig att Yra kan göra bommen till slut fastän jag bara går en tredje del av den. Måste dock säga ok lite för fort för min smak annars började hon vända sig bakåt för mycket. Alla snäva svängar fick vi tillslut också att fungera. I slutet då vi gjorde slalom fick hon igen ett av sina konstiga hjärnsläpp. Hon kom bort ett par gånger innan sista mellanrummet pga. av mitt handlingsfel, medges. Men av nån orsak kompenserade hon med att nog göra slalom tillslut, men sen svänga 90 grader till vänster in i en tunnel istället för att svänga höger tillbaks mot mig. Mysko! Hon uprepade det säkert tre fyra gånger så vi avslutade träningen med att bara köra slalom av och an för att bryta mönstret. Ibland blir hon lite konstigt, min lilla strömming.
Dimma var också i St Karins och visade upp sig för Tuulia och samtidigt lärde hon sig tunneln, det var ingen grej med det lätt som en plätt. Hon tittade lite på agility och överväger nu en karriär inom grenen. Kan man tunneln och target så är man ju praktiskt taget färdigt agilityhund, anyway. Det fattas ju bara slalom och lite annat småkrafs.
Hemma har vi tränat sidan och fot och det går rätt bra. Sitt och deck kan hon ju redan så egentligen har vi lydnaden som i en liten ask också!
Skämt och sido, jag tror jag för första gången på länge igen har en hund som tänker efter. Det är ju kul och intressant men det kräver att jag ställer om mina tankegångar lite. Hur hon tänker och vad hon upplever som belöning är inte helt klart för mig ännu. Tex. så har hon inte ännu bestämt sig för att lek och leksaker skall räknas som belöning fast det nog är roligt att härja med dem. Godis funkar ju alltid, men konstigt nog verkar muntlig belöning ofta var det bästa trots att hon egentligen är en mycket envis och självständig valp. Vet bara inte om jag vågor lita på att jag kommer särskilt långt med det. Hon kan ju faktiskt bestämma sig för att sluta lyssna en vacker dag.
Nala har mest bara varit Nala. jag tvättade Nala vilket gjorde Dimma helt förvirrad för plötsligt fanns det mycket mindre Nala kvar och hon luktade konstigt också. Nala blev tvungen att dar en ordentlig raivare på henne. Sen förstod Dimma att det var Nala.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti