Nåja...

Har inte uppdaterat så värst mycket. Yra har inte tävlat på ett tag pga. att hon krossade en kindtand ända till roten och sen haltade en tid. Dimma har kämpat hela början av året med att springa in i hinder, blir ögon och fysikundersökt och att allmänt vara rädd för det mesta. Nu skulle hon redan få tävla, men är för rädd för gungan för att ens röra vid den. Idag tränade vi med ett kompisgäng i Riihimäki. Vi har alla unga hundar och ville testa första klass banor tävlingsmässigt. Här är Dimmas bästa bana och våldsammaste krasch.

Funderingar

Börjar med Yra. Förra helgen tävlade vi utan nämnvärda resultat. Gick av sista banan för att hon tjuvade så rejält. Träningarna däremot har funkat bra. Jag känner att jag vågar vara modigare med henne, pröva nya lösningar och vi lär oss båda en massa. Kontakterna funkar jättebra på träningarna, inte riktigt så bra på tävlingarna, men jag jobbar på det. Summasumarum är det superroligt att köra med lilla blå just nu.
Idag tävlade vi igen. Första banan var en nolla. Helt ok, blev tvungen att rädda en sväng så tiden var inte så bra, men annars funkade det. Andra banan; ville såååå ha den där dubbelnollan. Men nej, jag ville för mycket. Yra rev ett hinder. Efter det tvångsbromsade jag henne på bommen, ville inte i misstag heller låta henne slarva då vi ändå hade en femma. Bommen funkade bra, men sen kom ännu en ribba pga. av att vi var lite osynkade efter bomhässäkkän. Sista banan kändes bara fel redan under bangången. Jag tyckte inte att jag hittade några bra lösningar för handlingen. Försökte kämpa upp mig och banan började bra, men sen skippade Yra bommens kontakt och jag tappade fokus helt och hållet. Hade varit bättre att inte alls starta, men jag lärde mig i alla fall något. Att "tvinga" Yra att ta kontakten funkar inte alls, hon tar åt sig för mycket och undviker den nästa gång. Måste fortsätta med positiv förstärkning, vara speciellt noga på träningarna då hon är uppe i varv och öva mycket så att vi får in tillräkligt med bra prestationer så att det sen sitter i ryggmärgen, hoppas jag. Yris är en mjukis.
Idag sa mina agilityskor definitivt upp kontraktet, bara ett halvår gamla, morr! Eftersom jag har mina prioriteringar i ordning så köpte jag ett par nya på vägen hem. Salomons terränglöpningsskor som jag hoppas är bra. De är högre än de gamla pga. att de har mera stötdämpning så de kan vara lite instabila. Nå men de lär ju vara rätt bra att jogga med om de inte funkar på banan.

Dimma har tränat både det ena och det andra. På söndag åkte vi till Åbo för att träna för Janita. Kan inte påstå att mitt förtroende var på topp efter att kolliderande och stökande som pågått. Agility gjorde vi inte så mycket heller, men äntligen fick jag en förklaring på varför hon stökar så mycket. Dimma jagar mig på banan och då hinner hon ju inte utföra de uppgifter som hon borde. Nu skall jag alltid släppa belöningen och fortsätta springa och Dimma måste plocka upp leksaken först sen kan jag leka med henne. Har testat detta nu på träningarna och hon verkar redan lite mera fokuserad. Vi gick igenom en del annat också men så ytligt att det mest blev frågetecken. Kort kan man säga att jag mera borde fundera på var jag måste vara på banan och när Dimma sköter jobbet själv. Dessutom jag skall ohja ponnistuspaikka, inte hindret. Problemet är bara att jag inte kan läsa en bana så att jag kan planera detta på förhand utan jag märker det sen när det är för sent. Dessutom har jag inte en aning om var Dimmas ponnistuspaikka är, vilket nu leder till att hon hoppar långt eller dyker under ribban. Dyka under skall jag enligt instruktionerna hindra med att rigga en extra ribba under den riktiga och om hon fäller en ribba skall jag aldrig fortsätta. Annars lär hon sig att det är tillåtet att slarva. Hur jag skall få henne att samla sig inför hoppen har jag ingen aningom. Vi har en massa jobb framför oss med andra ord, men också en hel del  motivation. Ett är säkert och det är att med Dimma kommer jag inte att få någonting gratis

Grym träningsiver

Grym träningsiver, men ingenstans att träna. Lyckades inte hitta en enda ledig timme att träna på den här helgen och dessutom missade vi TopTeam-läger nr 2. Jag kan i alla fall strecka över städning på min To do-lista. Dessutom hann vi med två drygt en timmes lenkkir med hundarna i dag, så bra så. På morgonen var vi ute med fina Frida. Yra visade prov på fina sociala färdigheter, vilket kanske uppvägde Nalas och Dimmas lite bristande, dessutom var det roligt att träffa lilla Frida.
På torsdagen tränade Yra och feelisen från veckoslutet höll i sig. Jag var riktigt nöjd faktiskt. Kontakterna är osäkra och muren river hon som bekant lätt, men vi funkade bra ihop och hade kul. Bra så!
Sen fick Dimma också lite pröva då så många var borta. Oh my god! Det var hemskt! Så som jag för Yra kan jag inte alls föra henne för då strittar hon bara hit och dit. Jag kan inte alls skicka henne och jag måste hålla ohjaus päällä annars kommer hon förbi direkt. Argh! Hon hoppade rakt in i ringen igen, vad e juttun med att hon inte lär sig? Dessutom håller jag på och förstör också hennes kontakter och hon har inte tillräkligt kontroll på sin kropp ännu utan flyger emellanåt över hindren som en kråka. Jepp, där kom jag ner på jorden igen.

Måndagsträning med Dimma

Efter en helg med Yra som sitter fast i mig som ett plåster kändes det som att måsungen Dimma flög runt hela Vuokkoset på måndag. Tydligen var det dock inte så illa som det kändes. Det visade sig att Dimma visst kan putki-puomi erottelu bara hon får göra det själv utan min input :).Eftersom hon inte har några som helst problem med att irto så hann jag till en pakkovalssi efter raksträckan (3 hinder). Och efter mycket hinkkande så lyckades jag tom. tajma bakombytet på samma raksträcka till slalom på ett snyggt sätt. Inte så illa då träningen utgick från en MM-bana. Riktigt världsmästare skulle vi ju nog inte ha blivit.
Det är både häftigt och hemskt att Yras och Dimmas starka sidor är varandras motsatser. Med Dimma måste jag vara ennakoiva om jag skall ha nån chans att svänga henne innan hon gjort tre extra hinder och det känns faktiskt häftigt när det lyckas.Yra däremot blir jättestresad om hon vet att efter nästa hinder skall hon svänga. Det som Yra alltid kunnat utan att jag lärt henne är att samla sig och svänga snävt. Dimma ser inga som helst skäl till att göra det när hon lika bra kan kasta sig över. Utmaningar så det räcker. Jag skulle just nu helst träna varje dag, vet inte varifrån den här motivationen plötsligt dök upp.

Resultat av olika slag

Först och främst; Dimma är röntgad och friskförklarad, jei! Ena höften var lite lösare än den andra, men inte mycket och det kommer inte att påverka henne nånsin så nu är det bara att köra på på allvar.

Yra har tävlat hela helgen. Igår i Ojanko. Första banan diskade vi redan på andra hindret. Kunde inte kiertä, nähä, det var mycket annat vi inte kunde på den banan heller. Andra banan; måste göra en haltuunotto efter bommen och efter det var Yra som fastklistrad i mig. Vi missade en massa hinder så disk igen. Sista banan och vi diskuterade länge och väl i starten om huruvida man väntar eller inte och vem som ger lov att starta. Sen gick det rätt bra faktiskt, en ribba kom ner helt i början, men annars felfritt så en helt bra femma.
I dag åkte vi till Janakkala. För en gångs skull i god tid och vi hann gå en lång promenad innan. Första banan var hopp, ganska enkel och snabb och vi hittade inte heller på några konstigheter så en fin nolla och tredje placering. Jag är speciellt nöjd med att mitt huvud funkade redan från första banan.
Andra banan var det inte heller något speciellt med, jag missade ett framförbyte och Yra fick rädda mitt misstag. Duktiga snälla Yra! Och sen ve och förbannelse kommer sista ribban ner! SKIT! Jäklar så jag svor! Dit rök dubbelnollan bara för att jag blev tvungen att bromsa för att väggen kom emot och Yra vände för att kolla vad jag gjorde. Annars en så bra bana.
Så sista banan. Jag fick kämpa för att svälja besvikelsen, men jag lyckades! Handlingsmässigt den bästa banan för dagen. Yra var rätt trött kändes det som så i efterskott kan man kanske säga att bakombytet inte var den snabbaste lösningen. Det skulle antagligen ha varit snabbare om det inte varit sjätte banan för veckoslutet, men det funkade. I mål med en nolla och tredje placering igen!
Det är länge sen det har känts såhär bra att tävla. Jag är speciellt nöjd med mig själv. Jag kämpade, gjorde som jag planerat och gav inte efter. Fina, fina lilla blå ibland så är vi bara på så samma våglängd så hon nästan läser mina tankar.

Dimma på kurs

Det blev ju sen förstås kränä om Yras födelsedagsgodis igår. Alla hade fått broilerbullar med maten (Yra flest förstås), men Nala unnade inte Dimma hennes så hon gick och tog en bulle från Dimma utan att ens äta sina egna först. Dimma gav efter, men det gjorde inte jag så Dimma fick tillbaka sin bulle i alla fall.
Idag var Dimma på kurs. Eller egentligen jag. Temat var takaakierto, poispäinkäännös och sylkkäri, dessa skulle alla göras runt valbart objekt alltså inte med hopp så att man koncentrerar sig på handlingen. Det var jättesvårt för mig och inte det minsta svårt för Dimma. Sen gjorde vi också bakombyten och saksalainen funkade finemang! Sist gjorde  gjorde vi en serie med tre hopp där man skulle få hunden att gå runt utan att använda annan handling än kroppen, händerna i fickorna alltså. Det var skitsvårt, men började så småningom fungera.
Sen hade vi paus och så tog vi itu med slalom. Diagnosen blev att ohjurin inte kommer att ge vår slalom något mervärde. Dimma ogillar dem så mycket att det inte är värt att försöka vänja henne vid dem. Däremot kan hon nästan göra slalom med raka pinnar. Så nu är det meningen att vi skall gå tillbaka till kujakepit, ha dem nästan raka och kräva lite tankearbete av Dimma. Hon skall klura ut att hon måste göra slalom hela vägen och alla mellanrum för att få belöning. Detta för att hon på riktigt redan kan göra det och har rytmen i kroppen. Hmmm... har en känsla av deja vu. Ingångarna kan vi öva med en port var som helst.
Andra iakttagelser som gjordes om Dimma under kursen var att hon helst håller ett visst avstånd till mig, så vi måste på riktigt öva att hon kommer till en belöning i handen och att hon klarar av att jobba nära mig. Dimma tycker inte heller alls om att nånting rör i henne just därför är ohjurina helt onödiga. Dimma hälsar gärna på folk och är social och så, men att nån klappar henne tycker hon inte om. Hon blir varken rädd eller aggressiv och väjar inte undan heller utan låter sig klappas, men gillar det inte. Med tanke på att hon ju själv gärna hoppar på folk (och Yra) så undrar jag om det är nåt hon på riktigt bara inte tycker om eller om det är ett symptom på lite onödigt höga tankar om sig själv?

Yra 5 år!

Lilla blå är redan fem! Under det senaste året har hon helt plötsligt faktiskt blivit vuxen, men Yra är alltid Yra.
Vi firade på bästa möjliga sätt med att tävla. Vi följde ett ganska bekant mönster. Två första banorna var roliga och flytande och snabba. På första kom en ribba och muren ner, på andra muren och så väjde hon för mig på gungan. Sen på sista banan pinsmat dålig handling, inget flyt och definitivt plan b eller eventuellt c eller d på många ställen och sen ändå en nolla! Huvudsaken var i allafall att det var roligt! Nu har jag en hemlis, nämligen broilerbullar i kylskåpet åt födelsedagsbarnet.
Dimma uppförde sig någorlunda och fick träna lite kontakter vid sidan om. Aet börjar se bra ut och så gjorde vi lite på den riktiga gungan med Maris hjälp. Ganska bra faktiskt!
Nala låg i sin bur och tittade på och var förvånansvärt lugn och riktigt nöjd.
Nu ska vi mysa resten av kvällen och pussa och krama lilla blå.