Träff med brorsorna

Vi var i Alberga idag och träffade brorsorna. Haru var här från Hämeenlinna och dessutom kom Armas, Mac, Tiri (nästan syster), mamma Nevada, Cloud och mini systern Tru. Jag är hemskt glad att jag har en tik så slipper man vara så "kova jätkä" inför brorsorna. Yra kommer överens med alla. Allra minsta systern Tru e bara fem månader. Hon tycks vara en ganska bestämd ung dam. Jag kommer inte alls ihåg den tiden när Yra var så där spinkig. Tiden går så fort. Ändå vet jag att hon var minst lika mager och långbent och hårlös. Utseendemässigt är Yras kull nog ganska splittrad. Yra och Mac en långbenta som mamma Nevada. Fast Katja har sagt att Yra mest liknar sin farmor. Armas e inte heller stor men kanske mera balanserad. Haru hade ganska mycket mera massa och stort huvud som Spinnu som vi träffade då vi var i Piikkiö och vallade. Själv tycker jag förstås att Yra e bäst.

Vi tränade lite toko. Yra koncentrerade sig jättebra. Vi tog lite fot, som gick super hon höll platsen trots att jag slirade omkring i genomblöta flipflops. Deck och stop var bra både från fotgående och vid inkallning. Dessutom tog jag apporten. Hon väntade fint på kommandot och jag belönade med godis för att hon stannade kvar, men farten var långsammare än normalt. Blev genast snabbare när jag skickade iväg henne utan belöning. Till sist tog vi platsliggning. Hon kikade på dom andra i ledet när jag sa deck och därför lade hon sig lite snett. Borde ha korrigerat det för hon hade halkat ner på höften när jag kom tillbaks, ajaj. Men det var första gången jag tog hela två minuter så att jag gick och gömde mig och det var inga problem. Det lilla jag såg genom busken låg hon lungt på plats trots att andra belönade emellan och det körde motorcyklar förbi osv. Helt super!

Nästa vecka börjar agilityn igen. Vi hör nu till samma grupp som Armas och kanske Tiri. I princip ska väl Yra kunna träna då. Hon får röra sig på slät mark redan nu hur mycket hon vill och i skogen efter 10 dagar då medicinkuren är över. Men jag tror att hon får hoppa över första gången i alla fall. Hoppandet och all vikt på tassen är säkert inte en så bra idé. Nala får träna i stället. Jag har anmält henne till tävlingar i Esbo följande lördag så lite träning skulle kanske inte skada.

Framsteg

Yra har inte haltat alls i dag. Svullnaden har också gått ner, men blåmärket syns ännu. Vi gjorde en liten promenad idag. Lät Yra leta efter tunnari-kapulan i skogen. Hon gick ganska het och hade lite för hård fart. Hon hittade i alla fall varje gång och ivern var det iget fel på. Tog lite lydnad på vägen tillbaka. Det var mycket folk och hundar i närheten så det var riktigt bra träning.

Grattis!

Nasu-Nala-Naugarth fyller 6 år i dag! Mitt lilla skrutt. Hon ser fortfarande lika valpig ut som hon gjorde för sex år sedan trots några gråa hår här och där. Dessutom har hon ju inte mognat så där hemskt mycket annars heller. Liten, skitig och rädd för tåget-en nog den bästa bekrivningen på Nala, men omöjlig att leva utan.

För mycket av det goda

Vi har varit på Bastö nästan en hel vecka. Det har varit riktigt skönt. Nu är alla den här sommarens projekt färdiga. Fönstrena och dörrarna är målade och det blev bättre än väntat. Dessutom byggde pappa och jag (mest pappa) en ny hörnsoffa åt mig. Jippii! Jag är mer än nöjd med resultatet.

Lisa och jag har umgåtts en hel del och det är kul. När vi är en längre stund på tumis märker jag att hon börjar tala lite svenska. Typ; Yras boll, där båt osv. Själv har jag tydligen tappat greppet helt och hållet, för under mitt vaksamma öga råkade hon, stackarn, först skrapa upp en stor skråma på armen och följande dag slog hon huvudet i ett träd. Faster "Emma" e inte så proffsig som hon tror.

I början av veckan lyckades jag hålla uppe träningsivern. Vi tränade ruta och apport och självklart fot. Allt gick ok trots att Yra har lite annat i tankarna på Bastö. På tisdagen tränade vi agility. Jag överraskade mig själv med att klara av ganska svåra sidbyten och "krumelurer". Dessutom hade vår kontaktträning satt tydliga spår för Yra tog kontakterna riktigt fint. Första gången på bommen gick hon över men gick själv tillbaks. Det hade blivit diskning om det varit tävling men nu var det ju inte det och det var bra att märka att hon faktiskt tänkte efter själv och korrogerade sitt fel. Gungan tog hon skitsnyggt fast jag säjer det själv.

Slutet av veckan gick det lite väl hårt för Yra. Det var släkt och vänner på besök vilket betyder att det alltid när Yra ville det (hon ville hela tiden) kastades käppar. Kul var ju det men nu är ju inte Yra den som förstår att sluta i tid. Käppar för henne är som droger för knarkare. Igår kväll märkte vi att hon haltar, inte hela tiden men ibland. Kollade henne men hittade inget annat fel än en massa skråmor och skrapsår på benen. Ju längre kvällen led desto mera haltade hon och i morse ville hon inte röra sig alls. Jag gissade att hon har försträckt nån muskel och tänkte följa med situationen ett par dagar, men hon var så helt knäckt så jag förde henne till veterinären genast. Jag kan inte se på när min hund har ont. Jag vill att nån ska göra henne bättre genast. Trots att Yra försökte låtsas att hon inte hade nåt fel alls hos veterinären så visade det sig att hon har en försträckning i tassen. Hon har antagligen stigit så opassligt att alla tårna har böjt sig uppåt. Nu är tassen svullen och blå på ovansidan. Ingenting är som tur brutet men det blir drygt en månads paus från tävlingarna och åtminstone tre veckors avbrott innan vi kan träna agility igen.

Det var med andra ord lite för mycket av det goda med alla käppar. På tal om för mycket av det goda så träffade jag Janni idag och fick en seg råtta som väger 400 g! Det är mer än tillräkligt det.

Träning

Vi har tränat mycket de senaste dagarna. Ju mera vi tränar desto mer finns det att träna på känns det som. Suck, det ser så enkelt ut när andra gör det. På morgnarna innan morgonmålet har vi tränat på att gå fot. Yra jobbar bättre med godis när hon är hungrig. Det känns rätt bra faktiskt. Hon följer helt fint, håller platsen och drar inte iväg. Huvudet hänger kanske lite lågt, det får vi jobba på men i det stora hela känns det som om vi går framåt.
Fjärrens byten är helt bra, hon hålls på plats men det går lååångsamt. Nåja, vi övar så här nu med godis och sen när hon säkert hålls på plats så kan vi ta fram leksakerna igen så blir det lite fart på det hela.
Vi har tränat agility också. Igår i skyfall. Du milde så det kom vatten. Yra bryr ju sig inte om sånt och jag trodde inte att det var så farligt eftersom vi skulle träna kontakter dvs. inte så mycket spring för min del. Men våt var jag i allafall ända in på skinnet. Yra jobbade bra. När det är agility det gäller så spelar belöningen inte så stor roll, det är kul i allafall. Jag vill nu att hon stannar på kontakten och fortsätter först då hon fått lov. Det gick jätte-bra tyckte jag, faktiskt. Men det var nog regnet som råddade bort mig eller som sköljde bort all kunskap ur lilla Yras huvudknopp. I dag på dom riktiga träningarna drog hon iväg rejält. Struntade fullständigt i all vad kontakter hette. Skit också! För att se positivt på saken så kom vi ända till hinder åtta utan några fel och det är nytt rekord! Jag brukar hinna klanta till det redan tidigare. Men sen kom kontakthindrena och då sket det sig ordentligt. Ju högre man hoppar ifrån desto längre flyger man, tyckte Yra. Ju längre man flyger desto större är sannolikheten att man bryter nacken av sig, tyckte jag. Fick ta till brösttoner för att få henne att fatta att säger jag att hon skall stanna så ska hon banne mig stanna också. Slutet av banan gick igen fint. Snäva svängar är hon faktiskt bra på. På slutet ville hon inte längre ha godis utan hon ryckte mig i byxbenet istället. Hon tyckte väl att hon fick jobba utan lön. Voj voj, men snart e nog tanden så bra att vi kan ta fram leksakerna igen.

Nala får inte träna på riktigt alls. Håller på att lära henne dra i leksaker. Jag slutar alltid när hon är som ivrigast och det börjar gå framåt. Hon mårrar och kämpar riktigt bra, men bara hemma. Utomhus märker hon inte ens leksaken för där hotar otaliga faror henne. När hon klarar av att leka med mig ute skall vi börja träna agility igen. Men inte före det annars finns risken att hon går in i sitt "I see dead people"-tillstånd igen.

Nova tränar ingenting. Hon vill bara äta sockor och papper och ligga på sin dyna och sova. Hon har inte hoppat upp i soffan mer än ett par kvällar sen vi kom hem från Bastö. Första gången missar hon alltid. Några gånger då hon gått ner i "lek-ställningen" har hon blivit alldeles stel i bakbenen. Undrar vad det beror på. Hon har inte ont nånstans när man känner på henne i allafall. Jag får väl följa med och se hur det utvecklar sig.

I morgon e en ny dag, men innan dess skall stora beslut tas...

Storstädning och sura hundar

Yra friskförklarade sig själv i morse. Maten gick ner i ett huj och sen var hon fit for fight tyckte hon själv. Jag misstänker att veterinären inte skulle vara av samma åsikt, därför gick vi till Brunakärr. Jag tänkte att vi skulle ta det lite lugnare och hade med mig lite mjukt godis. Tanken var att vi skulle träna lydnad och fila lite på att gå fot. Yra var i och för sig helt med på noterna men godis e nu ingen belöning enligt Yra. Utan en leksak att härja med går hon på alltför låga varv och reslutatet är därefter. Alltså struntade vi i träningen och gick en liten lenkki i stället. Nu har jag i alla fall äntligen sett stugan och den e ju fin.



Eftermiddagen använde jag till att storstäda. Och då menar jag städa med stort S. Jag städade till och med bakom spisen. Nu luktar hela lägenheten citrontvättmedel. De fyrbenta familjemedlemmarna visade tydligt vad de tyckte om uppståndelsen. Nala genom att hela tiden springa i vägen och lägga nosen i blöt, snubbla över sladdar och vara allmänt besvärlig. Nova såg sin chans när jag var upptagen på annat håll och vällte bykkorgen så nu är en strumpa igen på villovägar. Antagligen är den så nära pudelns kärna som den bara kan komma. Den kommer väl ut i övermorgon ungefär. Yra ligger och surar i ett hörn. Hon får aldrig göra nånting roligt.

Hejs svejs!

Det här är vår nya blog. Dom två små är Nova (Noppa-loppa) och Nala (Nasu) och den som är ganska stor är Yra. Jag skulle ha kunnat inkludera mig själv också men "who am I kidding" det är ändå dem det kommer att handla om. just nu är vi alla ganska trötta efter en vecka på landet (Bastö). Yra e speciellt trött eftersom hon varit och fått en tand utdragen. Stackarn, en hund so m är van att alltid vara störst, starkast och snabbast blir väldigt deprimerad av att inte orka stå på benen. Nå ja, imorgon lär hon väl vara sig själv igen. Nova och Nala är nöjda med att vara tillbaka i civilisationen igen. Frisk luft blir ansträngande i längden för små pudlar.