För mycket av det goda

Vi har varit på Bastö nästan en hel vecka. Det har varit riktigt skönt. Nu är alla den här sommarens projekt färdiga. Fönstrena och dörrarna är målade och det blev bättre än väntat. Dessutom byggde pappa och jag (mest pappa) en ny hörnsoffa åt mig. Jippii! Jag är mer än nöjd med resultatet.

Lisa och jag har umgåtts en hel del och det är kul. När vi är en längre stund på tumis märker jag att hon börjar tala lite svenska. Typ; Yras boll, där båt osv. Själv har jag tydligen tappat greppet helt och hållet, för under mitt vaksamma öga råkade hon, stackarn, först skrapa upp en stor skråma på armen och följande dag slog hon huvudet i ett träd. Faster "Emma" e inte så proffsig som hon tror.

I början av veckan lyckades jag hålla uppe träningsivern. Vi tränade ruta och apport och självklart fot. Allt gick ok trots att Yra har lite annat i tankarna på Bastö. På tisdagen tränade vi agility. Jag överraskade mig själv med att klara av ganska svåra sidbyten och "krumelurer". Dessutom hade vår kontaktträning satt tydliga spår för Yra tog kontakterna riktigt fint. Första gången på bommen gick hon över men gick själv tillbaks. Det hade blivit diskning om det varit tävling men nu var det ju inte det och det var bra att märka att hon faktiskt tänkte efter själv och korrogerade sitt fel. Gungan tog hon skitsnyggt fast jag säjer det själv.

Slutet av veckan gick det lite väl hårt för Yra. Det var släkt och vänner på besök vilket betyder att det alltid när Yra ville det (hon ville hela tiden) kastades käppar. Kul var ju det men nu är ju inte Yra den som förstår att sluta i tid. Käppar för henne är som droger för knarkare. Igår kväll märkte vi att hon haltar, inte hela tiden men ibland. Kollade henne men hittade inget annat fel än en massa skråmor och skrapsår på benen. Ju längre kvällen led desto mera haltade hon och i morse ville hon inte röra sig alls. Jag gissade att hon har försträckt nån muskel och tänkte följa med situationen ett par dagar, men hon var så helt knäckt så jag förde henne till veterinären genast. Jag kan inte se på när min hund har ont. Jag vill att nån ska göra henne bättre genast. Trots att Yra försökte låtsas att hon inte hade nåt fel alls hos veterinären så visade det sig att hon har en försträckning i tassen. Hon har antagligen stigit så opassligt att alla tårna har böjt sig uppåt. Nu är tassen svullen och blå på ovansidan. Ingenting är som tur brutet men det blir drygt en månads paus från tävlingarna och åtminstone tre veckors avbrott innan vi kan träna agility igen.

Det var med andra ord lite för mycket av det goda med alla käppar. På tal om för mycket av det goda så träffade jag Janni idag och fick en seg råtta som väger 400 g! Det är mer än tillräkligt det.