Gott Nytt År!

I det här skedet borde man visst gå igenom året som gått och göra upp planer för det nya året. Jag säger bara "can't be bothered" och "tilanteen mukaan mennään".

Gott Nytt År!

Jullov

Så var då julen firad. Vi tog det lugnt. Julskinkan smakade gott, men inte för gott och alla höll sig mer eller mindre i skinnet. Hundarna fick fina reflexkappor i julklapp. Nalas var tyvärr för liten för Nala har gått upp nästan ett halvt kilo i vikt, hurraa! Kappan gick att byta ut mot en större.
Vi har firat jullov med att sova länge och springa fritt i skogen. Idag var det dags för träning igen. Vi började med en promenad för att Yra skulle få leka lite med andra i sin storlek. Hennes mamma sa till henne på skarpen redan i början och sen ville inte Yra vara med utan backade bara hela tiden framför mig. Surpuppa. Nala lekte i stället med Revyy så mycket hon nu iddes.

Sen träning. Hade planerat en kort bana med bom och gunga och lite hopp och två tunnlar. Idén var att få ordentligt med fart och sen hålla Yra på kontakten olika lång tid och se hur hon klarade det. Det gick ju galant, skit också! Alltså hurra, men tanken var att jag skulle få upp Yra i så höga varv att det motsvarar en tävlingssituation och jag skulle komma åt att korrigera fel. Nåja, det var väl inte en onödig övning i alla fall. På söndag för vi förhoppningsvis se motsvarigheten i verkligheten. Förutsatt att vi kommer ut på banan utan tjuvstart.
Nasslan skulle också lite träna. Mest hoppsade hon omkring, glad ihågen, snusade lite emellanåt och gjorde ett och annat hinder ifall det riktigt råkade vara i vägen. Farten var ju bra speciellt på slalom, men ingen kontakt till mig och hon svarade inte på handlingen överhuvudtaget. Det var nu en sån dag.
Sen gjorde Yra lydnad. Rutan funkade bra trots att vi har haft paus med den och att jag hade glömt att ta med en target. Inkallningen var nu sen vad den var. Hon vallar mig och kommer inte direkt till sidan. Stå, ligg och sitt från marsch var alla bra. Inkallningens ligg gör hon dessvärre inte alls. Hon har slutat smyga men lägger sig inte utan blir i nånsorts krypställning. Stå är däremot bra nu. Sen gjorde vi en meters hoppet med vår nya 650 g kapula. Jösses, den är stor. Började med 80 cm det gick fint så jag lyfte till 90 cm. Då slog hon i ordentligt med baktassarna. Sänkte till 80 igen och lät henne göra det två gånger innan jag lyfte till 90. Nu gick det bra så jag slutade där. Fem hopp på den höjden är tilräkligt. Tar nog och tränar på lite lägre höjder så hon vänjer sig vid att ha mera tyngd. Avstampen gick bra, men man märkte att hon kom brantare ner pga. tyngden. Den sista stunden fjamsade vi bara och gjorde lite trix.

God jul!

Jag har fått några aha-upplevelser denna jul. Att egenhändigt göra julklappar är visserligen kul, men det lönar sig att reservera gott om tid så man slipper knep-och-knåpa rumppan av sig. Tips om hur man gör snygga paket med flera olika sorters papper låter som en god idé tills man ser reultatet. En ren pudel är trevligare och gladare än en inte så jätteren. Och sist men inte minst; man kan lära sin bordercollie göra mycket, men presenter packar dom inte in. Däremot öppnar dom gärna redan inslagna som inte är till dom och trasslar in hår i tejpen. (Nala fastnade hel och hållen).

Vi inledde julfirandet med att träna i Juvamalmen. Ludidjuren gav matte en julklapp i förväg och var båda mer än duktiga. Nassa var sjukt snabb. Yra var det som vanligt också och som extra bonus komtakttränade hon som ett proffs. Sista halvtimmen gjorde vi blandat lydnad och HTM. jag lovar att jag inte skall lägga en femte gren på Yras hobbylista men att blanda in nya skaer fick henne åtminstone idag att göra lydnagsmomenten ordentligt.

Nu väntarsnart julskinkan och ett nytt prov på självbehärskningen för oss alla tre.

GOD JUL!

Nalas tävling

Idag var det då dags för den stora dagen. Banorna kändes ok och Nala också. Ganska avslappnad och nöjd, inte alls hysterisk eller osäker. Den första banan började bra; tre hopp och Aet sen måste Nala snusa och snusade sig igenom slalom som en snigel i slow motion. Sen fick hon helt plötsligt kontakt med verkligheten igen och resten av banan gick bra förutom att hon gjorde ett extra varv runt sista hindret. Fem fel och +15 sek som alla gick åt till slalom. Nåja bra så, hon var i alla fall på gott humör.
Andra banan och nu skulle vi köra fullt från början. Nala var glad och hoppsig i början och tog ingen stress av att vi måste vänta rätt länge. Mellan första och andra hindret måste hon stanna och nysa. Så kan det också gå. Sen kom gungan (ett hopp emellan) sen påsen och slalom. Nalas tre o-favorit hinder. Farten var alltså inte svindlande, men Nala var ändå med hela tiden och slalom var inte helt usel. Sen kom hon igång igen och resten av banan höll vi igen sådan fart att vi kunnat ge de andra motstånd om vi bara hållit den från början. Nollbana, men 9 sek övertid. Vi var de enda som nollade banan, men vi blev visst sjätte eller nåt pga att vi var så långsamma. Rättare sagt lade ner så mycket tid på att inte göra nånting i början.
Jag förde Dessi också på båda banorna. Första banan tog vi en femma och lite mindre övertid än Nala, andra banan diskade vi. Dessi hoppade från halva Aet vilket fick oss lite ur gängorna och sen klåpade jag till det på slutet. För att korrigera katastrofen på Aet gjorde Dessi en super kontakt på bommen i stället.
Det var riktigt roligt att tävla med Nala igen. Speciellt för att hon var på så gott humör. Kontaktträningen har gett resultat för särskilt bommen var nu mycket snabbare än tidigare. Inga kontaktfel fick vi heller. Dessutom följde Nala min handling mer än hon brukar. Gjorde bakombytet bättre än vad Yra gör och hon svängde bättre än tidigare. Slalom är vårt stora problem. Nala gör den bra på träningen och också då vi värmde upp, men på banan klarar hon inte av den. Fast övertygad om att vi behöver mera tävlingserfarenhet för att få upp farten redan i början har jag anmält henne till följande tävling i början av året.

Ledigt veckoslut

Detta veckoslutet har vi varken tävlat eller tränat. Istället har vi gått så långa promenader man bara kunnat, eftersom termometern visar dryga -12 grader. Yra bryr sig inte om att det är en halv meter snö. Hon fryser inte särskilt lätt och drivorna hindrar inte hennes framfart. Nala har det besvärligare hon bottnar inte i drivorna och kallt blir det lätt om tassarna fastän hon fick en ny röd jacka.

Bytte ut temat på bloggen. Åskväder i antågande kändes inte särskilt aktuellt längre. Istället kanske juligt rött och hundarna som leker i skogen är mera säsongsanpassat.

Snön vräker ner, tiddelipom

Jag är tyvärr inte lika positivt inställd till snön som Nalle Puh men jag gör mitt bästa för att inte tappa humöret och tänker att konditionen bara blir bättre av att man gräver fram bilen coh sen gräver ner den tillbaks när man kommer hem.
På tisdagen tränade vi i samma stil som vi tävlade dvs. det var ganska kämpigt. Mest hade jag problem med mig själv. När jag svänger tillräkligt många gånger slår jag sån knut på mina egna spiror att jag sen inte kommer någonstans. Det hjälpte inte att Yra drabbades av något konstigt närberoende och inte ville "irto" överhuvudtaget. Satt som en saltstod i starten, men det tröstade inte mig.
Idag tränade vi själva. Temat var självständighet. Leksaken i slutet av varje sträcka fick Yra att slarva alldeles otroligt med ribborna, men självständigare blev hon ju nog definitivt.
Nassa var igen så duktig! Behövde ingen nami alls utan slogs med leksaken och gjorde kontakterna snabbt. Det var hemskt roligt, men bara en liten stund så att vi slutade när det var som mest kul.
Vi avslutade med tottis och idag klarade Yra hela 1 meters hoppet med kapula och utan problem. Hurra! Hoppade med bra teknik och god marginal. Det är nog en helt sanslös vägg hon skall över med tanke på att hon hoppar mer än dubbelt sin egen mankhöjd. Vi imponerade lite på uppfödarn tror jag. Veckoslutet är tävlingsfritt för vår del så jag skall gå och titta när Yras mamma deltar i nordiska mästerskapen i HTM. Träningen idag såg i alla fall bra ut.

Tävling i Borgå

Iväg i snöstorm och elände. Det tog nästan en timme att komma fram, men ska man tävla så ska man. Hade bestämt mig för att vi nog kan och vi kan det bra. Första banan kändes lätt så vi skulle köra för fullt. Utom att Yra tjuvstartade så där va det.
Andra banan kändes också lätt. Yra väntade så jag kunde göra början på det "snabbare" sättet dvs. kunde vara längre ifrån. Handlingen funkade precis som jag hade tänkt det. Yra snubblade på nåt sätt på bommen och fick fel där och fällde visst sen följande ribba, var väl lite ur balans, men annars var jag jättenöjd. Vi var en sekund snabbare än vinnaren så det var synd att vi fick fel som på sätt och vis inte var nånderas fel, men "elämä on".
Sista banan var hopp och verkade enkel. Nu skulle starten funka och vi skulle ge järnet. Jepp. Yra försökte tjuva, satte tillbaks henne, men då stack hon direkt! Fanskap och h-vete! Gjorde två hopp och tunneln. Hur kan man vara som f-bannat tjockskallig? Det var minsann inte oklart vad jag ville att hon skulle göra. Rätt åt henne att det blir tävlingspaus. Hoppas det harmar riktigt ordentligt att Nala kanske ska få tävla. Har inte bestämt mig ännu men tror nog att jag anmäler Nassa trots att det är inomhustävlingar. Hon har varit riktigt bra nu på träningarna så jag kan inte låta bli att hoppas. Det skulle vara så roligt om hon kunde tävla så som hon tränar. Vi skulle inte vara världsmästarklass, men skulle nog klara idealtiden och man skulle på riktigt få föra henne utan att ändå behöva kämpa så in i norden.

Yra SERT-A!

Jippii, jippii, men vi tar det från början.
Första banan var kul, började med tre hopp och muren i rak linje och sen tunnel, hade så gärna gjort den men... Upprepade försök att tjuva, nafsade efter mig vid tredje hindret och vägrade sen muren. Jo nej. Mycket bullshit kan jag ta, men här går gränsen. Yra var otroligt förvånad över att vi gick av banan.
Andra banan var en hopp bana. Riktigt kul den också. Trots tandagnisslan hölls hon i starten. Krävdes många arga stay, men alltid bättre än att hon tjuvar. Banan gick bra, jag borde ha litat mera och gett henne friare tyglar då hade vi fått lite bättre tid, men annars var jag nöjd med handlingen. En ribba kom ner. Klassisk Yra; jag var lite före och hon fick bråttom och "hann" inte hoppa ordentligt. Fem fel, men vi förlorade under en sekund i tid åt vinnaren så det får man vara nöjd med.
Sista banan och vi förde igen långrandiga diskussioner om huruvida man väntar i starten eller ej. Befriade henne lite väl tidigt av rädsla att hon skulle tjuva och Yra bokstavligen slängde sig ut på banan. Fällde varken ribbor eller andra hinder, men rytmen var lite off hela banan. Både jag och Yra fick rädda mer än en situation men trots det gjorde vi en nolla. Förlorade c. 4 sek. åt vinnaren och kom på fjärde plats, vilket betydde att vi fick ett agility certifikat! Lite tur hade vi ju nog, men man ska bara tacka och ta emot.

Yra min myra smyger igen

Om tisdagens träningar kan man konstatera att när stämmningen är lugn har vi inga problem, med samarbetet i alla fall. Matte har vissa problem med koordinationen, men det är småpotatis.
Idag tränade vi självständigt. Hade byggt en liten banan med mycke olika svängar. Gick super bra! Tog lite kontakter och småkrafs också, inget att anmärka på.
Nala tränade också samma bana och till min stora förvåning gick det helt super! Nala brukar annars bara kunna springa rakt framåt, men nu följde hon min handling utan att bli för stressad, tvärtom hon kämpade som bara den! Det var faktiskt kul att träna med henne. Det är klart att vi borde bli mycket snabbare, men bara det att Nala har roligt och bjuder till är kul.
Tränade lite med Revyy också, eftersom jag inte kunde låta bli. Förutom bortåtsvängen gick allt bra. Han tar ut svängarna mycket mer än Yra och läser inte heller handling lika som Yra, men annars bra. Han har också problem med att vänta i starten. Börjar tro att felet ligger hos mig, men så kan det väl aldrig vara:)
Till slut tränade Yra PK-hoppet med kapula. 90 cm gick nu galant! Sen tog vi inkallningen, samma mystiska smygande som förra gången, samma ställning med huvudet lågt och stop och däck i slow motion. Till sist eteenmeno. Nu var det inget fel på farten! Bollen var så nära så mitt däck kommando kom alldeles för sent och sprang Yra förbi den! Hade trott att hon skulle ha stannat av sig själv vid bollen trots att inget kommando kom, men nej hon fortsatte fastän hon var förbi bollen. Mycket imponerande. Det här är hennes favomoment för tillfället.

På det viset

Gränsen för hur många banor vi kan diskas på begränsas endast av arrangörerna. 4/4 för oss igår. Första: gick av för Yra tjuvade. Andra: tjuvade inte men lämnade hjärnan på start linjen, rev de tre första hindren och sen fel ända av tunneln, wau! Tredje: kom inte åt att tjuva trots upprepade försök, var sen så frustrerad att hon rev de flesta ribborna och drog till sist i väg till fel ända av tunneln (vi hade blivit diskade på två andra ställen också). Fjärde: kom igen inte åt att tjuva. Hade hysterisk fart, men stannade och väntade på kontakten (det räddade nästan hela dagen) sen var jag så överraskad så jag klåpade de tre följande hindren=Hyl. Efter det ren bana! Det var liksom ganska kämpigt måste jag säga. Vi imponerade inte på någon och Yra var uppe i så höga varv att det var skrämmande. Trots nästan nio timmar i -14 grader klarade vi oss rätt väl. Nala bäst, Yra relativt bra och matte bra ända tills vi kom hem.
På lördag tävlade jag med Ringo. Det var aningen mindre hysteriskt. Första banan blev vi diskade på för jag läste hunden fel och gjorde ett bakombyte istället för blindbyte, vilket alltså inte funkade. Andra banan kom jag ju inte ihåg att där Yra tar två steg tar Ringo fem och därför drog jag honom förbi ett hinder. Sista banan var en nolla med lite övertid. Nu hade jag äntligen fått tag på hur jag skulle göra och Ringo skötte kontakterna som ett proffs. Jag är alltså inte helt hopplös jag heller.

Stackars Nassa

Voi voi, Nala var idag hos veterinären och orsaken till hennes hälta visade sig vara ""hauisjänteen venähdys". Ingen aning om vad det kan vara på svenska. Typisk skada ifall hunden halkar. Vårt nya laminatgolv har alltså krävt sitt första offer. I bästa fall räcker det med en veckas vila, men i värsta fall blir skadan kronisk och nu är det ju mitt lilla olycksdjur det gäller. Hur jag skall kunna hålla Nala lugn och Yra uttröttad i en vecka är ett ännu olöst mysterium. Speciellt som det ser ut som om jobbet igen skulle kräva rätt mycket resten av veckan.

Plåster på såren

Dagens träningar var balsam för min sårade agilitysjäl. Vitsi vi var bra. Jag kom igen ihåg att jag har en BC och tog risker som alla lönade sig. Det var såååå siisti! Under över alla under vi hade 2 on 2 off kontakter idag på riktigt! Öste knackis i Yra som bara den för att hon sku förstå att det lönar sig att stanna OCH vänta. Sen gjorde vi helt lysande kontakter på gungan fast jag "leijeröi" bommen och ett hopp. Vi hade kommit igenom hela banan om jag inte tagit om bommen. Nog för att hon tog kontakten, men inte perfekt och idag hade jag bestämt mig för att inte tåla nån bullshit. I starten försökte hon på alla grisfasoner hon bara kunde hitta på. T.o.m. att sticka och hoppa innan jag ens hunnit lämna henne. Yra prövar tydligen om jag faktiskt menar allvar och det gjorde jag. Men inte ens startproblem kunde förstöra det att vi igen var bra. Vågar mig nog trots allt på att föra Ringo på lördagen. Sen tränar vi kanske starter hela söndagen med Yra om det behövs.

Obegåvade tränar

Lahjattomat treenaa sägs det ju och det stämmer för vår del. Man kan tom. var så obegåvad att man inte lär sig av det man gör på träningen. Nedan länken till tisdagens träningsvideor.

http://austerit.1g.fi/kuvat/videoita/Yran+treenit+16.11.2010/

Om dagens tävling kan man säga så mycket att Yra inte hölls i starten och matte inte skötte handlingen. Resultatet blev därefter. Här sätter vi punkt för klagandet.

Det var en helt kul resa till Åbo i alla fall. Fick använda långa ljusen i bilen. Spännande! Har inte gjort det sen de glada årena med Kurttu. Focusen har inte färdats på mörka vägar utanför ring III i någon större utsträckning tydligen.

Nala har haltat från och till sen i går kväll, då det var riktigt illa. Hon ville inte sätta tyngden alls på höger framtass. Har inte märkt att hon skulle ha stött sig och jag hittar inget synligt fel. Idag har hon sprungit och hoppat in och ut ur bilen helt frivilligt (utan lov) och utan problem, men sen emellanåt haltat kraftigt. Tycker inte att det är tassen som verkar sjuk utan mera axeln eller armbågen. Jag skulle gissa att hon halkat och förstäckt frambenet för golvet är så halt, men varför går hon då och håller benet uppe? Skulle tro att det är det värsta för en sjuk muskel. Vi skall till veterinären i alla fall på onsdag så då får vi se ifall vila inte har hjälpt.

Yras träning

Yra tränade igår i Kivistö och Mari var där och filmade. Jag skrev visst att jag fanittaa Aijas lugna behärskade stil. Yra gör det inte. Fullt ös-meningslös var mottot, speciellt i början. Inte en tanke på ribbor, kontakter odyl. körde bara för fullt. Som tur fick jag lite ordning på det hela. Det är lärorikt att se sig själv, men det är också fruktansvärt pinsamt. I suck! Tror att jag springer jättefort då jag tar i allt vad jag orkar, men på videon tassar jag nu fram lite smånätt. Jag har tydligen inga lårmuskler. Och jag ska sen tävla i helgen. Tack i alla fall Mari! Skall sätta en link till videorna bara jag kommer över mig själv.

Skogsträning

Efter en rätt stressig arbetsvecka då tom. agilityträningarna måste lämnas emellan (när har det nånsin hänt?). Fanns alla skäl att ta igen. Så varning för långrandig träningsbeskrivning.

På lördag morgon åkte vi iväg på spårningsövning. Den här gången gjorde vi spår åt varandra. Medan de åldrades gjorde vi esineruutu. Yra jobbade helt bra då hon såg att förmålen blev förda, men annars tog modet slut på hälften. Det går en magisk gräns vid ungefär tio meter, längre än det kan man inte gå ifall man inte säkert vet att et finns en orsak. Med tanke på att det är en tid sedan vi gjort det här på riktigt så är jag nöjd att det gick bra med lite hjälp.
Sen spårade vi. Jag är förvånad att det var så liten skillnad för Yra att någon annan hade gått spåret. Hon kollade i och för sig "takajälki" vilket hon annars sällan gör men annars höll hon samma intensitet som normalt. De två första pinnarna blåste hon förbi, men de sista fyra lyfte hon säkert. Slutet av spåret gick över ett område med många fallna småträd, så hon fick verkligen hoppa över och jobba för att inte tappa spåret. Jag blev också tvungen att spänna linan lite för att den inte skulle trassla och det brukar hon inte tycka om, men koncentrationen höll ändå. När sen den andra hunden gjorde sitt spår missade den också sina första pinnar som var uppe på samma bergshöjd som våra. Antagligen hade en annan hundägare traskat över och råddat våra spår just där. Riktigt bra träning var det faktiskt och vi fick mycket gjort. Inte gjorde det något att det regnade hela tiden. Nassa fick springa lite i skogen sen också. Vi börjar ha rutin på våt skogsterräng.

Idag var det tottis. Det var svinkallt vill jag bara påpeka så till att börja med. Vi gjorde plats ligg i grupp. Första delen gick bra då jag stod med ryggen åt och en person gick runt hundarna. Den andra delen gjorde jag så att jag gick och gömde mig och då blev Yra orolig och satte sig upp, aja baja. Steg fram och kommenderade ner henne och gömde mig pånytt och sen hölls hon och var mycket lugnare. Vi har igen inte tränat platsligg i gömman så det var nog bara det och det faktum att blåsten var så kall att hon nästan hackade tänder. Sen gjorde vi persongruppen och följet var riktigt fint, bravo. Efter det skulle vi göra sitt från marsch och av nån anledning började Yra gå väldigt het. Fick sitt ändå att lyckas och skulle ta ligg men då började nog "mopon keuli" ordentligt. Ingen aning varför hon gick upp i sådana varv av ett helt vanligt moment så jag fick ta till p-ordet för att få henne att skärpa sig. Ligg var sen också helt bra efter det. Sist tog vi eteenmeno med bollen på kanske 12 meters avstånd. Helt perfekt! Använde rösten rätt ordentligt med tanke på Yras rätt höga "viretila" och det var men grym fart hon lade sig. Jag är nöjd med att hon tycks börja kunna fungera också när hon är uppe i höga varv.
Efter träningen åkte vi till skogen och fick sällskap av Mari, Ringo, Dessi samt Aija och nyblivna AVA Saimi! Hurra och jättegrattis! De är SÅ värda det. Vi fanittaa nu deras lugna och säkra stil.

Grattis Yra 3 år!

Lilla blå fyller 3 år idag! Hon har firat i goda vänners sällskap i en mörk och våt skog. Helt perfekt enligt Yra.
Tre år har gått otroligt snabbt samtidigt som jag inte riktigt kommer ihåg hur hon var som valp. Go' e hon i alla fall.

Hundägare

När höstvädret verkligen visar sig från sin värsta sida; det blåser, det regnar småspik vågrätt och det dessutom är mörkt redan kl 17, går man som hundägare ändå ut i skogen (utrustad med ficklampa, stövlar och regnkläder) i drygt en timme och tycker att det är riktigt trevligt.
Tack för sällskapet!

Träning så in i norden

På fredag var det dags för vår privatlektion. Vi började med "niistona" och surprise, surprise, vi fick dem att fungera när vi hade nån där som vet vad han talar om. Nu skall vi bara öva tills de sitter lika bra som kiertona. Sen fortsatte vi med banan, som var den samma som på tisdagen, och övade olika handlingsalternativ. Slutets "poispäinkäännös" eller "sylkkäre" ville inte riktigt sitta. Jag gjorde olika varje gång och fick inte timingen att passa, men annars är jag nöjd att märka att det nuförtiden finns olika alternativ för oss, vilket som är det snabbaste och när har jag ännu svårt att avgöra. Vi kom nästan igenom banan (28 hinder) med bara en fälld ribba och en kökkökäännös, inte illa. Visst märkte man att Yra blev trött på slutet, men inte att hon slutade ge sitt allt. Duktiga lilla blå.
Idag var vi och tränade spår. Vi har haft så lång paus så jag gick själv ett vanligt spår med tre pinnar och en liten jana. Var ganska orolig att Yra skulle fjamssa och allt skulle gå åt skogen när vinterpausen kanske börjar snart. Men det gick bra. Hon hade lite för hög fart och var kanske inte riktigt så noggrann som hon skulle kunna varit. Jag lät henne gå med lös lina och fundera själv och det gjorde hon bra. Alla pinnar lyfte hon säkert och "kulmat" var exakta. Strax innan den sista pinnen tappade hon helt bort sig, men löste det utan nån hjälp från mig. Så jag är riktigt nöjd. Hoppas vi ännu hinner träna innan det blir vinter, men om inte så blev det i alla fall en bra fiilis.
Sen åkte vi till Agrys egna mästerskap. Och nu för jag för en gångs skulle säga att min lilla svarta hund var SÅ duktig! Nala deltog i mölli klassen för jag ville bara att hon skulle ha det kul. Det gick helt super! Vi var snabba och ändå gick handlingen bra, kontakterna var snabba, inget fluktande på domaren. Helt otroligt, vi gjorde en nolla på tiden -16 och nånting. Wau, Nassa! Vi fick inget pris när vi ju egentligen inte är möllin, men vad gör det. Vi hade kul och det har lönat sig att träna lite också. Dessutom tycks kuren ha bitit, så Nala mår bra, eftersom hon faktiskt vill göra. (Hon anföll inte heller nån vilket ju alltid är trevligt)
Sen var det Yras tur. Början var sån att man måste lämna hunden bakom tre hinder. Yra ville ju naturligtvis tjuva. Tack vare Aijas varning hann jag stoppa henne innan första hindret och parkera madam Ys akter stadigt i starten pånytt och sen hölls hon. Just sånt här behöver vi; ordentliga situationer att visa unga damen vem som bestämmer. I övrigt var banan helt underlig, handlingen funkade halv taskigt, inga stora katastrofer förutom en vägran, men det tökki. Vi fick fel för bommens uppgång, men den vet jag att hon tog så det stör nog inte så mycket. Vägran var min moka, sånt är livet. Men det som stör mest är att tre ribbor kom ner. Det har inte varit ett problem på sista tiden. Yra halkade också flera gånger. Agrys plan borde ju nog vara ganska bra så jag förstår inte. Kanske det räcker med ett obekant underlag, lite osäker handling och föregående dags en-timmes träning plus spårningen för att förklara, men ändå.
När vi kom hem träffade vi en pudelvalp som bor här nära. Yra är helt skiträdd för den. Nala blir klart glad att se den, en annan som hon själv. Yra däremot klarar inte av den alls. Fick säga till på skarpen att hon inte fick morra, så då stod hon och skällde i högan sky istället. Den är ändå större än Nala och minst ett halvt år så valpigheten kan det inte bero på. Den är dessutom på alla sätt en god och glad typ så jag fattar inte vad det är som skrämmer Yra så mycket. Hon om nån är ju van att bli utsatt för pudelns kärna.

Kycklingyra

Flunssa, höstrusk och mycket jobb, hundisarna har all anledning att klaga. Det gör dom ändå inte utan var glada att få träna inomhus idag. Yra tränade "niiston". Jag vet inte hur vi ska få det att funka. Timingen eller nånting är fel. Vi kanske får hjälp med det i morgon på vår privat lektion. Nala tränade agility i största allmänhet. Det gick bra, ivern var stor och kontakterna och slalom börjar likna något. Jag börjar inbilla mig att det skulle vara nån idé att försöka tävla igen, men jag tror att jag bedrar mig, igen.
På hemvägen vandrade jag omkring i butiken och kunde inte komma på vad jag skulle vilja äta. Det skulle vara så enkelt om man kunde köpa färdig grillad broiler eller något liknande. För att döva mitt dåliga matte-samvete köpte jag ett grillat broilerben åt hundarna (och Ben & Jerry's åt mig själv för det får man om man är sjuk). Nu är ju inte mina hundar vana vid att vi har äkta köttprodukter hemma och hysterin blev därefter. Nala hade förstånd att riktigt njuta, men Yra blev helt tokig, deglet rann och varje liten smula gick ner utan att röra i gommen. Har aldrig sett en BC stirra så maniskt som Yra gjorde. Hon var helt slut efteråt. Hon har nog gått miste om mycket gott här i livet.

Höstsnuva

Jag har försökt bota min höstsnuva i två dagar och blivit mycket ömt omhändertagen av dom båda fyrbenta. Mina bihålor är nog så fulla av ni vet vad så jag skulle klara mig utan att ha Nala halvvägs in i näsan också, men dom är nog så plutiga när dom bryr sig. Nala och jag äter samma antibiotika, tro det eller ej.
Jag har också haft tid att göra höstens första julpyssel. Underverket kan skådas nedan.

Oops, we did it again!

Trots att jag steg upp i god tid lyckades jag inte få iväg oss förrän i sista minuten. Sen märkte jag att jag ju inte hade tankat på fredagen alltså kurvade jag in på macken och tankade och tog med mig en kaffe. Sen trodde jag att det skulle vara raka rör till Hyvinge, men nej. Det var en förfärlig dimma och vi sniglade oss framåt medan klockan närmade sig elva. I sista minuten kom jag ändå fram bara för att märka att tävlingen skulle börja i förtid. Det vara att gå bangången och sen försöka fnatta runt för att värma upp Yra innan vi skulle in. Det gick ju som man kunde tänka sig. Yra tjuvade och blev diskad på andra hindret och sen gick vi av.
Sen lyckades jag med någonting aldrig tidigare skådat. Jag lugnade ner mig. Vi gick en ordentlig promenad, jag tog in båda hundarna och boxen i hallen och övade lite. Sen var det dags för den andra banan. Vi övade mycket plats med Yra innan så vi var faktiskt riktigt sansade när vi gick in på banan. Startade tillsammans och gjorde en riktigt bra bana ända till sista hindret då vi blev diskade. Oops! Det var en kurvig slut "raka" och Yra hade irto helt super och jag trodde att jag hade rättat till hennes linje tillräkligt, men det hade jag tydligen inte så hon hoppade sista hoppet åt fel håll. Shit happens! Jag är i allafall jättenöjd med resten av banan. Kontakterna var just så som jag vill ha dem, svängarna var snäva och det kändes som om det gick jättefort och ändå var Yra "hanskassa" hela tiden.
Tredje och sista banan och jag tänkte det man inte får nämligen; det här känns lätt. Ingen stress i starten och så blir jag och väntar på Yra vid fjärde hindret bara för att sen märka att jag inte hinner föra henne till rätt ända av tunneln. Är jag dum i huvet? Resten av banan körde jag sen så fullt jag kunde och tog så mycket risker jag bara kan tänka mig. Förutom en liten vägran vid en annan tunnel gick det helt super! Det kändes igen som vi var jättesnabba. Jag gjorde en sylkkäre mellan Aet och muren och det gick bra. Kontakterna var igen fina och slutrakan skitsnabb.
Rätt mycke bra grejer men tre disk. igen.

Ibland hinner man med mycket

Igår hann vi bli diskade på samtliga banor (hela tre stycken) i Kyrkslätt. Första banan slutade redan vid första hindret, eftersom Yra inte bara tjuvstartade utan också lyckades fälla nästan hela hindret. Tog henne tillbaka och startade ordentligt och tog sedan kortaste vägen ut.
Andra banan var mycket bättre. Jag är riktigt nöjd med hur vi klarade "minorna" i början, men sen tog mina färdigheter slut. Det är en hemsk känsla att för varje hinder bli lite mera efter tills ingenting mera kan rädda situationen. Yra hoppade ett hinder åt fel håll. Resten av banan gick sen igen super. Sista banan för dagen var hopp. Början gick bra, men jag glömde att om man först kräver att hunden skall komma till en borde man sen i nåt skede ändå låta den hoppa annars blir hindret ogjort. Just det! Sen lät jag istället bli att föra överhuvudtaget, så vi misssade några hinder till. Snyggt jobbat av mig alltså. Den sista halvan av banan var i alla fall felfri och den kändes dessutom rätt snabb, men vad hjälpte det sen mera. På en enda eftermiddag hann jag göra allt från löjligt enkla nybörjarfel till grova missbedömningar och dessutom var jag långsam som en snigel. Självförtoendet som agilityhandler är inte på topp.

Idag har jag stigit upp i ottan, bytt till vinterdäck och städat bilen både invändigt och utvändigt. Tack pappa för hjälpen. Sen simmat babysim med brorsdöttrarna. Det var riktigt kul! Och sen ännu hunnit göra en långpromenad i skogen med hundarna. Allt detta innan klockan ens var två.

Träning och träning

Först tisdagens träning. Banan var inte supersvår, tvärtom. Vi klarade det mesta galant utom två ställen, bortåt svängen efter bommen och svängen efter längdhoppet, och dessa gick sen inte alls. Båda var sådana att det inte var bråttom och Yra jobbade bra, men jag fick inte mig själv att funka. Grovmotoriska färdigheter och koordination, obefintlig. Grrr, jag klar inte av att vara tredje klassare!
Idag tränade vi sedan samma sak i kortare snuttar och det funkade bra, men jag behövde inte heller röra mig utan kunde placera mig rätt från början.
Nass tränade också, först med rätt låg motivation. Till slut tog vi lite kontakter med godis som väntade och det gick super! God fart och framför allt självständigt. Jag har nog aldrig gjort så här med Nala eftersom det inte alls funkade med Nova. Men tur att vi båda gamla tanter ännu kan lära oss nya trix.

Videon från igår

Länken till gårdagens 0-bana finns nedan.

austerit.1g.fi/kuvat/Purina+HR-A+101010.AVI

Handlerna tycks ha geggamoja i benen. Smidig som en älg och vig som ett kylskåp. Inte undra på att vi förlorade 2 sek.

Första nollan!

Jess! Vi lyckades! Första nollan på första banan idag. Yra var i fin form och jag är faktiskt riktigt nöjd. Själv var jag lite seg vilket märktes i slutet när farten lite avtog, men början gick bra. Yra läste banan själv och sökte sig till hindren fint. Vi förlorade drygt 2 sek i tid och blev bara 9:de eftersom det var flera som gjorde bra banor, men bra i allafall.
Andra banan började med att jag inte riktigt hittade en bra lösning till hur jag skulle föra de fyra första hindren. Den lösning jag valde ledde till att Yra och jag krockade. Jag antog att vi hade fått fel för krocken och valde därför en svårare lösning i fortsättningen. Det funkade inte och vi blev diskade. Sen visade det sig att vi inte fått fel för krocken i början. Skit också! Där ser man att man aldrig skall anta något.
Inför den sista agility banan gick Yra rätt het. Sjöng sin egen musikal med hög röst. Tjuvstartade och blev diskad redan efter tre hinder (jag var inte ännu med på banan). Sen lyckades jag någorlunda samla ihop oss och stundtals var vi riktigt bra. Vi blev diskade ännu engång, men kontakterna höll (utom ev. gungan) och "välistävedot" och "sylkkären"i kortändan var bra.
Helt ok dag alltså fastän den räckte 10 h.
På lördagen var vi på Cabaroo-agilitydag. Där jag lyckades gör ett blindbyte mitt på en raksträcka och det visdae sig att Yra inte klarar av att jag tar för långt avstånd till slalom. I övrigt gick allt bra och vi avslutade med skogspromenad, första med Tiri och sen med Ringo och Dessi. Jag kan stolt berätta att Nala var riktigt social och på gott humör och inte försökte bita eller nypa nån en enda gång, Duktiga Nass, hon mår nog mycket bättre igen.

Pudelns kärna

Nala mår mycket bättre. Det är de goda nyheterna som är dåliga nyheter för omvärlden. Tack vare att hon mår bättre blir man påmind om vad pudelns kärna egentligen är. Det var rätt gulligt en tid när mina små tuti tillsammans i Yras säng. Nu mår Nala bra och behöver inte Yra att värma sig, alltså sover Yra på golvet. Man skulle tro att Nala som är rädd för allt skulle gilla att leka med Dessi som ju är i samma storlek. Men nej, det går inte om Dessi inte har som mål att bli skallig. Varför måste man lugga sina kompisar? De har känt varandra sen Nala var typ ett år gammal och Dessi försöker på inget sätt utmana Nala så varför måst man hela tiden "pomotta". Njutningen var stor idag när vi träffade lilla maltesern Nur. Ännu mindre än Nala och därför lovligt byte. Först stressade hon upp honom med att bara titta menande, sen luggade hon honom lite i nacken och till sist hade hon tassarna på ryggen på honom. Hon är så sympatisk, min lilla nippertippa.

Yra har bara hunnit träna agility den här veckan för vi missade spårningsträningarna. På tisdag filade vi på "poispäinkäännös" efter slalom, så att jag blev på andra sidan slalom medan Yra gjorde gungan på andra. Fick det att funka riktigt bra till sist. Vi hann inte göra resten av banan mer än en gång, men å andra sidan hade vi inte heller några problem där. Två ribbor kom ner för att min timing var fel pga. att jag var så mycke före Yra! Wau, sådan lyx är så ovanlig så det räknar jag inte ens som ett fel.
Idag tränade vi sväng bortåt med lite andra hinder och det gick riktigt bra. Vi tog också lite kontaktträning och slalomingångar.

Nala tränade också lite fast hon egentligen inte borde, men jag ville bespara omvärlden hennes överloppsenergi. Hon jobbade riktigt, bra hade igen grym fart på och noll koll på vad hon egentligen borde ha gjort. I hennes fall spelar det ju inte egentligen någon roll ifall svängarna blir tillräkligt snäva eller om hon hoppar från fel håll, bara hon har kul, så jag lät henne hållas.

Yra klarade BH-provet

Vi var i dag i Kervo på BH-prov. Lydnadsdelen var delvis helt urusel, men Yra bättrade mot slutet och vi blev godkända. Stadsdelen var det inga problem med så nu har vi förtjänat titeln BH. Det betyder i praktiken att vi i något skede får delta i tex. spårningsprov.
Direkt från Kervo åkte vi till Esbo och "kisastudion" för att se på VM i agility. Det blev silver i mediumklassen medan en bordercollie, två pudlar, två terriers och en schapendoes plus tre mattar hejade på.

Stackars lilla Nassa

Min mest oturs drabbade hund har råkat illa ut igen. Nalas erlichios har antagligen förnyat sig. Hon har feber och ont i lederna och dricker lite väl mycket igen. Troligtvis har hon inte blivit smittad pånytt av en ny fästing utan den gamla sjukdomen har blossat upp igen av någon orsak. Nu är det antibiotika i c. en månad som gäller. Tur i oturen är ju att hon inte kan smitta någon annan och att kuren borde bita relativt snabbt. Men hur kan en liten hund har så dålig tur?

Tredje klass debut del 2

Igår hade vi tre starter till. Denna gång i Kånala. De här banorna var tyckte jag lite svårare än lördagens, men helt kul. Första banan var vår bästa. En vägran fick vi in för att jag var fel placerad pga. en viss liten gris tjuvstartade. Videon kan man se ovan ifall man har bra syn eller förstoringsglas. Tack Hannu som filmade.
Vi kom igenom även de två andra banorna. Bana två fick vi 15 fel på. Två vägror och en femma. Och bana tre fick vi två femmor. Den första kom sig av att jag ropade täällä precis på ribban. Klantigt av mig. Den andra var kontaktfel antingen på bommen eller gungan, båda var lite si så där.
Det konstiga var att Yra inte läste min handling riktigt så bra som hon brukar. Å andra sidan pressade jag henne lite hårdare än jag gjorde på lördag.

På kvällen tränade vi vittringsapport. Den här gången gick det igen helt perfekt! Varannan gång vet Yra vad hon skall göra och varannan gång har hon ingen aning. Nala försökte också men det gick inte så bra. Hon trodde nog att det var städa-leken. Alla andra tricks gick bra.

Tredje klass

Idag var vi för första gången och tävlade med de stora flickorna och pojkarna. Tidigt på morgonen styrde vi kosan mot Riihimöki där vi i regel alltid blir diskade.
Första banan var resultatet 15/-12,35, inte så värst dåligt med tanke på hur nervös jag var. Alla fel var ribbor även om också bommens kontakt var tveksam. Tror att hon inte riktigt fattade att ribborna nu var 5 cm högre. Hon hade nämligen fällt också på uppvärmningshindren. Vi tränade lite till i pausen.
Andra banan var en hoppbana. Damen försökte tjuva så jag satte henne tillbaka i starten. Tjuvade engång till och jag förde henne tillbaka igen och hoppades att domaren inte skulle tappa nerverna. Nu lät jag henne vänta bara en liten stund sa ok och så tog vi kortaste vägen ut och belöning. Det känns onödigt att öva sånt här på tävlingar, men nån hejd får det väl vara.
Tredje banan; lite trixigare agility. Denna gång hölls fröken Y i starten. Harmar lite att jag lät henne komma sen lite halv hafsigt, men vågade inte ta risken att hon skulle tjuva i allafall. Denna bana gick riktigt bra. En femma på Aet pga. att jag gjorde ett bakombyte och kom efter så hon vände sig så pass mycket att hon kom ner snett och rörde kontaktfältet bara med baken. 5/-11,17.

Summan av kardemumman är alltså att vi gjorde resultat på två banor av tre vilket är bättre än medeltalet. På basen av de här banorna är tredje klass inte omöjlig för oss. Vi blev c. 2-3 sekunder efter toppen så vi har endel att jobba på; speciellt måste kontakterna och starterna bli säkrare. Sen när det funkar kan jag sätta mera press på Yra för fortare kan hon definitivt springa (det gör hon i allafall på träningarna). Ett tips jag fick var att göra blindbyten i stället för framförbyten. Det borde göra det lättare för Yra att hoppa och dessutom vara snabbare alternativ än mina knaggliga valsser. Låter troligt.

Nova

Idag är det precis ett halvt år sedan Nova gick bort. Nu äntligen kan jag minnas henne som hon var när allt ännu var bra. Min älskade envisa lilla Noppa, den som ingen annan kan jämföras med.

Veckan som gått

Måndag: Spårningsträning i Luk. Första gången för hösten och sånt otroligt fjams så det var inte sant. Jag skyller på att det var länge sen sist, men ändå.

Tisdag: Agility i Kivistö. Tränade inte så mycket banan utan övade på "irtoaminen"(som vanligt) och "leijeröinti". Det gick helt bra. Med lite hjälp funkade Yra bra långt ifrån mig så att jag fick mer försprång, men sen när hon märker att hon är efter sätter hon sån sanslös fart så jag hoppas hon vet vad hon gör för jag vågar inte titta.

Onsdag: Inga träningar utan lång promenad i skyfall.

Torsdag: Långpromenad och Toko i Alberga. Vi gick igenom båda det ena och det andra. Inga hela moment utan bara delar. Yra hade väldigt mycket energi tom. för att vara hon. Vi tränade starter dvs. att hon inte drar iväg i fria följet. Slutdelen av rutan. Att hålla metallen rätt i munnen osv. Tog också en vittringsapport med riktigt pinnar. Hon hittade genast rätt men blev sen osäker på att det var rätt och gick tillbaks och råddade till det hela. Hon är hemskt osäker ännu, men i allafall använde hon nosen genast från början. Nala tränade lite också; mest följe på två ben. Det spelar ingen roll bara hon har kul.

Fredag: Promenad och innetricks. Nala gick igenom hela sin repertoar med stor iver. Jag måste nog hitta på nya åt henne igen. Helst sådana med flera delmoment så hon får tänka ordentligt. Yra gjorde vittring med "vardagsföremål". Gick riktigt bra, jag vågade mig på tre försök och stort party efteråt, så jag hoppas att det äntligen börjar gå framåt, men hur ånga gånger har jag inte sagt det förut.

Veckoslutet har vi tagit lugnt, varit på 3-års kalas, sprungit och lekt på Hannus gräsmatta och blivit grundligt tvättade

Vi gjorde det!

Steg till tredje klass nämligen. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Självförtoendet var inte i topp när vi körde iväg mot Åbo tidigt i morse. Banan verkade lätt, oroväckande lätt, men underlaget kändes halt redan under bangången. Var lite orolig för att Yra skulle halka och dra ner ribbor, men tänkte inte alls på att mina egna skor var helt värdelösa på det underlaget. Idag var Yra igen sig själv. Galen och högljutt skrikande innan starten. Tjuvade gjorde hon också den lilla grisen. På någotsätt lyckades vi trassla oss igenom banan. Jag var hopplöst efter helatiden pga. att jag halkade omkring. Tack och lov att Yra är så förarkänslig för flera gånger stannade hon upp och undrade var jag höll hus. Och tack och lov att vi har tränat på "irtoaminen" så att vi ändå undvek fel för vägran. Våra snabba kontaktträningar har också gett resultat för hon tog kontakterna riktigt fint. Speciellt bommen fast slutrakan väntade rakt fram. Otroligt nog var det en felfri bana. Vi blev tredje med tiden -10,72, vilket inte var mycket på den banan. Sen var det bara att tacka och ta emot certifikatet och åka 150 km hem igen efter bara en start.
Detta har vi nu då strävat efter ända sen Yra flyttade hem så få hoppas att vi har många många tävlingar framför oss. Alla andra hundar jag stigit till treorna med (Nova och Cloud) har varit tvugna att sluta nästan genast av en eller annan orsak så jag känner mig faktiskt lite orolig.
Men jag är så stolt över min duktiga fina lilla blå!

Inga kontaktfel

Yes! Det lönade sig att åka och träna på torsdag för vi fick inga fel på kontaktfälten idag. I övrigt gick det inte så bra. Det var inte banor som passade oss. För många "haltuunotton" vilket ledde till att Yra vägrade alltför många gånger. Vi fick ingen rytm i det hela och allt blev bara fel. Jag tar väl för mycket stress för att få den där sista nollan. Yra var underligt samlad, skrek inte alls i starten och uppförde sig överhuvudtaget mycket bra. Konstigt?
Imorgon åker vi till Åbo och fortsätter.

Back to reality

Först och främst jag själv. Yra knyckte till i kopplet på lördag och sen dess har min nacke varit sjuk. Idag ordinerade läkaren en rejäl kur smärtstillande och vila. Tanken var väl att jag skulle tuppa av och därmed också slappna av och inte spänna axlarna hela tiden. Vet inte ännu om det funkade men jag är nu tillbaka i verkligheten igen.
Sen Yra. Gårdagens träning tog ner oss på jorden igen. Bara för att man lyckas göra en nolla är man inte bra för det. Yra hade en svår dag igår, vilket betyder att alla svåra grejer lyckas första gången men sen inte mera för då har hon insett att det är något lurt på gång. Sen får man fila och fila på det igen. Dessutom måste vi göra banan i två delar så att vi inte gjorde bommen med fart för kontakterna är obefintliga. Eftersom våra egna träningar börjar först om två veckor är det nog smartast att inte låta henne vänja sig vid att blåsa förbi hur som helst. En del positivt var det faktiskt också. Aets kontakt tar Yra så säkert att jag kunde (och hann mer än väl) göra ett blindbyte efter. Slalomingången var också super. Hon kan svänga hon min lilla hund! Hopp"hässäkkän" i början och slutet funkade också bra. Jag gjorde någonsorts niisto-valssi-jaakotus som Juha inte riktigt visste vad det var. Det var min egen "move", väl genomtänkt och inte alls en räddning för att jag inte hann annat:)

Äntligen!

Vi inledde dagen lite lätt med PK-tottis träningar, innan vi kurvade vidare till Konala och agilitytävlingar.
Det var samma svenska domare som igår, men dagens bana var lite mindre tricksig och mera "spring för livet". Började med hopp-A-slalom-hopp-rak tunnel, allt i linje, så vi sprang. Yra först och jag efter.
Mellersta delen av banan var också ganska enkel dvs. följande hinder var det som var framför nosen så Yra gjorde banan självständigt och "irto" och jag försökte hänga med.
Sen kom slutet; hopp-gunga-sväng tillbaka-hopp-rak tunnel, efter det var det två hopp brevid varann varav man skulle gå runt det högra och sen svänga 180 grader till det sista hoppet. Hade planerat att vara ungefär samtidigt vid gungan som Yra, göra ett framförbyte och vara på tunnelns vänstra sida för att dra henne emellan hoppen och göra ett sväng bortåt vid det näst sista hindret. Yeah right! När Yra slog ner med gungan var jag ännu c. tre meter efter, inget tal om sidbyten här inte. Alltså fick jag kalla tillbaka henne via hoppet och skicka in henne i tunneln. Det gick bra, men det ökade inte precis mina chanser att vara före henne efter tunneln och det var jag inte heller. Kunde bara ropa kierrä och min fantastiska lilla hund valde faktiskt att gå emellan det två hoppen och inte göra någondera fast båda var så att säga "tyrkyllä". Vi gjorde alltså en nolla! Äntligen dessutom vann vi! Tiden var -12,88.
Den andra banan var raka motsatsen till den första. Det kändes som det var massor med hinder på banan och det var svårt att planera sina egna linjer eftersom man måste runt hinder som stod i vägen. Dessutom var nästa hinder nästan aldrig det som var det logiska för hunden. Jag valde att ta lite risker eftersom vi redan hade en nolla. Handlingen funkade riktigt bra, det var faktiskt bara vi och visst fyra andra som inte blev diskade. Tyvärr fällde Yra en ribba (mitt fel) och skippade kontakterna på bommen och gungan så reslutatet blev 15, men tiden var riktigt bra igen.
Jag är riktigt nöjd med veckoslutet, vi jobbade bra tillsammans Yra och jag. Farten var det inget fel på och Yra börjar läsa banan själv nu. Själv lyckades jag också hålla farten uppe och låta det bära eller brista och det bar ju faktiskt rätt långt. Duktiga lilla blå!

Höstsäsong

Nu har vi på riktigt inlett höstsäsongen vad gäller tävlingar. I korthet kan man väl säga att den inte skiljer sig särskilt mycket från de tidigare. Fort gick det men några fel kröp det in. 20 stycken på första banan, två ribbor och bommens och gungans kontakter. Det var en banan med få alternativ i fråga om handling, det enda du kunde göra var att kuta för allt vad tygen höll. Måste säga att jag tjuppade rätt bra. Andra banan var lite svårare. Domaren var från Sverige och banan var helt annorlunda än vad man än van vid. Krävde att man lärt hunden att läsa både banan och föraren. För en gångs skull var banan enklare än vad den såg ut och rolig tack vare att man fick tänka lite i nya banor. Handlingen funkade bra tyckte jag, kontaktfel på bommen gjorde att nollresultatet är och förblir en hägring för oss, men jag är trots allt helt nöjd med Yris.

Nala skujaa fillare

Nala, min tvättäkta citypudel och räkä-rinsessa, åker nuförtiden cykel i stor stil. Köpte äntligen en cykelkorg åt henne som är mjuk och man får fast henne i sele i den. Första var Nala inte helt övertygad om att hon skulle sitta i den men när vi sen körde iväg märkte hon att det visst var ganska kul. Man ser bra omkring och behöver inte anstränga sig själv. Hon kommenterade alla som passerade. Tyvärr hörde vi inga piipaa-bilar så min egen lilla siren hölls tyst.
Den egentliga poängen var ju att Yra skulle få springa och det gjorde hon också. Körde bara c. 6 km i ganska lugnt trav så här till att börja med. Vajern hölls slapp hela tiden och hon blev inte ens andfådd. Hon verkar tycka om det faktiskt. Man skulle tro att det är grymt tråkigt, men hon hade nog sprungit en bit till. Jag blev väldigt trött i händerna för det är ganska tungt att köra med 4 kilo Nala på styrstången.
Vi fick en hel del uppmärksamhet, speciellt den lilla kommandoran där framme.

Håhåjaja!

Så är man tillbaka på jorden igen. Dagens träningar gick inte så bra. Av nån underlig anledning var Yra hela tiden bakom ryggen på mig. Hur jag än försökte så tolkade hon allt jag gjorde som blindbyten. Vår snabba bom gick i flygande fläng utan några som helst försök att stanna på kontakterna. Gungan flög hon över och snuddade bara ungefär vid mitten. Voi voi.
Flyttat har vi gjort i helgen och det gick rätt bra, men kul är det ju inte. Jag fick mycke hjälp så ett stort tack för det.
Igår tränade vi lydnad för oss själva. BH-provets följe gick super! Vi tog lite inkallning, sitt och ligg från fot och fjärren och jag är riktigt nöjd med allt. Sen fick vi så mycket publik så jag blev störd och vill bort. Nala hann också träna lite. Fot var glatt och hoppsigt och hon gjorde någonsorts konstiga trepunktssvängar när vi vände vänster. Platsliggning klarade hon 25 sek så att jag stod fem meter ifrån, duktigt Nala!
Mer har vi inte hunnit med på sistone.

Sprungit som små djur

Idag fick vi verkligen springa. Jag har aldrig sprungit så mycket i hela mitt liv, sprungit och till sist äntligen hunnit. Till och med Juha måste pröva för att se om man kunde hinna och nog kunde man till slut. Det var kul att se Yra göra med nån annan och visst hennes bom är ju nog ganska snygg. Hon tar den släta delen i två steg. Svängen efter tunneln på slutet kämpade vi också med och även här måste Juha pröva lite först innan jag lyckades. Vi hade rätt mycke publik till slut också. Vi tränade nog i 45 minuter minst och lärde oss massor. Yra var rätt utmattad innan det hela var över men hon kämpade hela vägen och gav sig inte en tum. Hon är så fin min lilla blå! Och jag gav mig inte heller, duktiga jag! Kommer nog att vara rätt sönder i morgon. Yra skulle gärna ännu vilja leka men jag pallar inte. Men vitsi det är siisti när det är siisti (så här på god högsvenska)!

Uppdatering

Man är tydligen så "very busy" så man inte har hunnit skriva.

Detta har hänt:
Yras mamma Nevada var hos oss ett veckoslut. Vi klarade veckoslutet utan större problem eftersom mor och dotter behandlade varann som luft. Vi hann simma på Bastö (alla) på lördag och tävla i Kyrkslätt (Yra) på söndag. Det var inte snyggt så det är tur att det gick fort. När vi kom hem hade Yras löptid börjat, äntligen! Oops, men jag kollade henne före tävlingen.

Vi fick ändå träna på tisdag och det gick också fort och jag fick vara riktigt stolt över lilla blå som tydligen kan göra bommen på två sekunder.

Mellan varven har Nala hunnit träna följande:
Rulla runt
Flat
Pupu
Städa
100 nya sätt att reta Yra.

Yra har tränat:
Fot; mycket fint
Fjärren; helt perfekt för tillfället
Inkallning; ok, ligg kunde vara snabbare.
Vittring; lyckats fem gånger nu
Tricks: pupu, lyfta bakfoten, backa upp i soffan, städa, snurra runt med framfötterna på jumppabollen, balansera på jumppabollen.
Esineruutu; första gången "kiertä" hon alla träd och använde inte nosen alls. Fullt ös-medvetslös. Det rykte ur mina öron när jag förde hem henne och sedan letade reda på alla förmål själv. Senare samma dag tog vi om det och denna gång gjorde hon snygga stick och alla föremål var tillbaka inom 40 sekunder. Vad det nu var som gjorde att hon inte fattade vad det var fråga om första gången.
1 m-hoppet; kommer nog över, men tekniken, argh!

Nästa veckoslut skall vi flytta så jag ställer migden klassiska frågan; varifrån kommer all den här råinan?

Sommaren fortsätter

Sommarvädret fortsätter fastän semestern är över och det är ju skönt. Det var ändå inte för hett för att träna igår. Banan var inte för svår, men ändå utmanande och det gällde att springa fort. Yra gjorde bra ifrån sig. "Irto" helt bra och alla snäva svängar gick som förväntat bra, bara jag hann med i tid. Jag hade lite svårt att sikta in framförbytet efter Aet så att jag inte gjorde det omöjligt för Yra att göra slalomingången rätt, men annars var det inga omöjliga ställen på banan. Kontakterna funkade exemplariskt trots att hon måste göra dem självständigt och på bommen stannade hon och väntade så att jag hann göra ett blindbyte. Ja visst kan hon ju på träningarna!

Här är några bilder som Mari tog i Hvitträsk, när vi var där på söndagen och badade. Yra är verkligen kul att simma med och hon hölls i vattnet tills tänderna började klappra. Nala simmade också lite.

Tävling

Vi inledde höstens tävlingssäsong i Järvenpää i över 30 graders hetta. Avkylningen funkade bra på alla andra områden än på Yras lilla huvud där temperaturen steg långt över kokpunkten, kan jag tänka mig. Stackars Nala frös i sitt avkylningstäcke för jag hade luftkonditioneringen på för fullt i bilen på hemvägen, detta samtidigt som Yra ännu flåsade lite.
Första banan var agility och den kändes på någotsätt trång. Jag visste inte hur jag skulle planera mina egna linjer utan att behöva väja hela tiden. Yras linjer funkade bra så jag är helt nöjd med handlingen. Inget frågande alls utan rakt på nästa hinder och bakombytet gick utan problem. Vi hade visst också snabbaste tiden. Tyvärr lät Yra bli att ta kontakterna, alla tre! Alla var sådana att man skulle svänga nittio grader efter kontakten, men har vi inte just fått beröm på träningarna för att hon tar kontakten bombsäkert ändå! På slutet föll en ribba. Berodde antagligen på att jag "käskyttä" lite väl kraftigt, för istället för de tre hindrena som låg logiskt som följande skulle hon in i tunneln. Till min stora förvåning visade det sig sedan att vi var det enda ekipaget (bordercollie eller kelpie) som gjort ett resultat och därför blev vi rasklubbens mästare i andra klass. Det är ju en merit det också, väl?
Andra banan var en hoppbana. Skulle tror jag ha passat oss som tummen i r-, men det fick vi aldrig veta eftersom Yra tjuvade. Great, här e vi igen! Skit också! Skit skit skit!

Träningsuppdatering

Nassa har tränat lydnad, forfarande med stor iver. Drog igenom alla moment hon kan och det gick riktigt bra. Iofs. om Yra skulle följa så som Nassa gör så skulle jag slänga in handduken, men för att vara Nala så är det bra; lite löst och lite vida svängar, men glatt och kontakten är bra. Ligg, stop och sitt under march är riktigt bra. Inkallningen och hoppet är bra för det mesta och super bra om hon kommer ihåg att vänta på kommando också. Apporten är halvbra, hon väntar inte på kommando här heller och vänder ganska ofta för tidigt vilket leder till att hon sitter med ryggen emot en bit framför mig istället för brevid som hon borde. Rutan börjar så småningom att arta sig, ibland vill hon apportera konerna istället men det är ändå lite fiffigare än att bara putta omkull dem som Yra gör. Fjärrens sitt-ligg byten funkar också även om jag inte riktigt varit tillräkligt långt ifån ännu. Attityden är super hela tiden. Vitsi hon kan ju allt! MEN på plats ligger hon inte. Alltså inget tävlande för Nala.

Yra har tränat hon med. Fot-alla gång"arter". Riktigt snyggt nu med hjälp av knackis, men jag vet att när korven försvinner så börjar blicken och flacka och hon glider iväg. Nå, jag försöker få inklämt (med hjälp av knackkorv) i det lilla huvudet var den riktiga platsen är så att jag med gott samvete kan säga till på skarpen sen om hon beter sig som en gris. Det är sammasak som med tjuvstartandet i agility, jag måste hitta på rätt sätt att övertyga henne om att det inte duger att vara för långtfram. Egentligen borde det ju vara så att det skall vara mera lönande för henne att hållas rätt, men precis som med tjuvandet så har det blivit en grej för henne det här att vara steget före hela tiden.
Rutan börjar vara riktigt snabb nu. Hon låter konerna vara ifred nu, jess! Har tränat omväxlande med och utan läpyskä och det funkar bra. Märkte senast då jag inte hade läpyskä att hon "hittade" en egen. Jag undrade varför hon hela tiden ställde sig lite till höger i rutan och det visade sig att där låg en sten i gräsmattan som jag inte hade märkt. Problemlösning enligt Yra!
Vittringen är bra ena dagen och urusel den andra. Det är mycket såsande, lyftande och smakande på fel, suck. En dag när hon lyfte på varenda en sa jag ganska bestämt nätt! och då tog hon ju så på snote så hon började göra fjärren istället. Där mitt bland kapulorna gjorde hon ligg-stå byten ifall matte kanske skulle bli glad för det. Du milde, hur har jag lyckats fucka upp det här på det här viset? För det mesta hittar hon ändå rätt efter många om och men och blir då rikligt belönad. Jag måste bara fortsätta att göra det möjligast lätt för henne och hoppas att det så småningom blir mindre stressigt.
Idag gjorde vi dirigerad för första gången på länge och det gick bättre än vad jag väntade mig. Faktiskt var det ingen tvekan alls om riktningarna. Tror att det berodde på att vi faktiskt hade gott om platsoch långa avstånd emellan.
Idag började jag lära Yra märket. Tanken var att hon skulle bjuda själv. Med klickern i högsta hugg satte vi igång. Yra bjöd ju på en hel del oönskat beteende. Hon stjälpte och puffade iväg märket på ungefär tvåhundra olika sätt och försökte också kasta det på mig. Hur insåg jag inte att det här skulle hända? Vi kämpade i månader med att få henne att inte putta omkull rutans koner så varför skulle hon låta märket stå? När ingenting imponerade på mig prövade hon med att bara stå stilla bakom märket, jihuu! Stor fest! Upprepade tre gånger och sen tog vi paus. En timme senare tränade vi lite till och Yra hade tydligt fattat idén. Jess, inte illa för att vara första gången. Snart blir det löptid och då skall vi tror jag satsa på att få VOI-klassens moment klara. Plus-minus vittringen, eventuellt.

Grattis Nala 7 år!

Idag har Nala födelsedag och vi har firat med köttbullar, mums. Sen lekte vi med Nalas nya Hello Kitty-boll och tränade lydnad med stor iver och mycket lite precision. Yra tränade också och med större framgång. På kvällen tog vi ännu en match med handduken och Nala tog i så att inte ens Yra vågade hålla i andra ändan. Än är det ruter i lilla fröken. Här är ett foto på födelsedagsbarnet. Försökte ladda ner en liten videosnutt, men det lyckades inte av någon anledning.

Summer in the city

Efter tre nätter i stan slutade Yra idag äntligen sura och tycka synd om sig själv. Hon hämtade självmant hönan och ville leka (inomhus alltså) så vi gjorde det en stund och övade tricks.
Igår var det agilityträning. Det var säkert tio grader svalare än senast och det märktes. Yra hade dessutom simmat innan så hon var sval och farten var det inget fel på. Faktiskt gick det riktigt bra. Det var en bana som passade oss och Yra visade sina bästa sidor. Vi lyckades med flera bakombyten, blindbyten och svår slalomingång. Matte hade bara lite svårt att ställa om tankegången till att igen ha en hund som tänker och läser banan själv. Ett litet fel smög sig igen in: den lilla grisen försökte tjuva! Hon hade rest sig upp då jag vände mig om. Fy! Men som tur blev hon så nolo så hon kom emot mig med öronen bakåtstrukna och svansen viftande mellan benen. Förde henne tillbaka och tog om och det gick bra. Lilla blå var riktigt duktig.
Idag har vi varit i Brunakärr. Yra har lekt med småflickorna och vattenslangen. Nala rymde så många gånger så hon hamnade i inhängnaden. Så kan det gå. Sen hade jag en hund innanför staketet som ville ut och en utanför som ville in. Nala hade nämligen en boll att sysselsätta sig med och det kunde ju bara inte vara rätt tyckte Yra som hade två plus en gummiring utanför. Ibland är det bara så orättvist.

Tillbaka i stan

Semestern fortsätter och man kan ju inte klaga på vädret (fastän man skulle vilja) för värmen fortsätter. Vi har fortsatt i vår vanliga stil.
Jag har gjort spår åt Yra varannan eller var tredje dag. Hon har orkat bra trots värmen och pinnarna har hon också lyft fint. Det sista spåret gick dock helt åt pipan. När jag kom tillbaka från att ha trampat spåret fick jag till min förvåning se Yra rusa omkring på backen. Hon hade öppnat dörren och släppt ut sig själv och Nala. Sen hittade hon inte mig alltså "spårade" hon mig dit jag gått för att göra spåret. Hon kom tillbaka efter mycket hojtande och vi väntade en timme och så gick vi iväg. Hon fick inte alls upp spåret utan sicksackade omkring och hittade tillsist de två första pinnarna, men från fel håll. Sista biten spårade hon fint, men den sista pinnen låg två meter från den plats där jag lämnat den. Konstigt? Jag har funderat om det berodde på värmen eller vad det var att hon inte fick upp spåret, men jag kommer inte på någon annan förklaring än att hon faktiskt hann söka igenom hela spåret då hon rymde.
Vi har också tränat lydnad; rutan, fjärren, "tunnaren" och inkallningen. Klara framsteg på alla håll utom "tunnaren". Vissa dagar ser det ljusare ut och andra har hon ingen koll alls. Jag får väl bara hålla ut och tro på att noll-koll dagarna blir färre.
Agility har vi också tränat förstås. Jag riggade upp slalompinnarna. Yra tränade ingångar och gjorde faktiskt stora framsteg. Klarade avo-kulma från fem-sex meter. Inte illa för att vara min förarfixerade hund. Vi tränade "irtoamista" annars också men planen är ju inte särskilt stor så jag vet inte om det gjorde någon nytta. Nassa tränade också lite agility och var väldigt ivrig. Hon gör slalom med hujsig fart bara hon får en golfboll i belöning. På tisdag var vi i Kivistö och tränade på riktigt. Annars var det väl ok, men varken jag eller Yra klarade av värmen så ribbor kom ner och Yra var bokstavligen limmad vid mig.
Yra har försökt valla också en del. Vi har ju inga får så hon får hålla tillgodo med det som finns. Det som finns är simmande släktingar som man kan simma runt och hålla nära stranden. Dessutom finns Lisa som nog låter sig vallas, men ibland distreherar lite med att kasta pinnar. Emellanåt finns det också turister i stora viken att valla, men matte blir måttligt glad och släpar hem en i koppel om man gör det. Bull-änderna är mest mottagliga för ens försök, men får definitivt övertaget på djupt vatten. Det är svårt att vara vallhund, matte måste väl göra något åt saken.
Nu är Yra en mycket sur liten hund som ligger och tjurar under bordet. Det är orättvist att måsta vara i stan. Nala är nöjd, små pudlar kan inte vara i skogen hur länge som helst då börjar det växa mossa på dem. Vi ska tvätta bort den imorgon.

Trött hund vilar i skuggan.

De e farligt att fiska

Vi har en ny hobby; att meta. Yra tyckte också att det var roligt. Lite för roligt. Matte var inte glad när hon hoppade från klipporna efter flötet. Hon är väl upprörd över att fiskarna "tar" hennes "boll". Därför blev unga damen tvungen att sitta på terassen i fortsättningen. Nala är konstigt nog så solidarisk att hon stannar med Yra fastän hon inte är bunden. Efter några braxnar, en krok i hälen (undertecknad) och lite annat stohej hade vi fått ihop till en soppa och Yra var med och rensade fisken. Hon stinker fisk nu. Nala vågade sig också fram, men fiskar är nog rätt så otäcka.

Loma

Så var det då äntligen semester. Vi inledde med att tävla, vad annars. Det var bara en start så Nala fick också delta, vilket var helt onödigt. Det var ganska hett och Nala var inte på humör så vi hasade oss sakta genom banan. +40 sek.! Nytt långsamhets rekord för Nassa, hon hann tom. stanna och snusa på ribborna innan hon hoppade över, OMG!
Sedan var det Yras tur. Jag var så säker på hur jag skulle föra och jag vågade hoppas, men nej. En enda liten men ödesdiger miss. Jag kom inte (ännu heller) ihåg att Yra kommer ut ur tunneln som skjuten ur en kanon och då kan jag inte ha rumpan åt. Jag måste vända och ta emot med "vastakkainen". Därför blev kurvan för stor och hon hann precis få nosen förbi vingen på följande hopp och alltså en vägran. Annars var banan helt perfekt; vi hade rätt rytm (läs: jag var inte hopplöst efter), kontakterna var bra, inga ribbor kom ner och vi hade den snabbaste tiden. Sjutton så det harmar!
Resten av veckan och veckoslutet skulle vi vara på Bastö, sola och njuta. Men Yras liv är ju fullt av fart och fara och nu blev det lite väl mycket av båda. På fredag em. märkte jag att hon haltade på högra framtassen. Då hittade jag inget speciellt så jag antog att hon hade försträckt den igen. Men senare upptäckte jag att trampdynan hade spruckit på längden. Nu är ju inte Yra en som tar stress över små sår. Hon drog ju på i vanlig stil och aktade inte tassen det minsta. Hon struntade också i mina försök att skydda tassen med diverse strumpor (som nu ligger någonstans i skogen eller på havsbottnet). Så idag bar det av till veterinären. Yra var på sitt mest sociala humör och låg på rygg i väntrummet hela timmen vi måste vänta och lät alla krafsa henne, nästan krävde att alla skulle göra det. Sen visade det sig att såret redan har börjat läka, inte är inflammerat och det borde inte ta mer än ett par dagar innan tassen är i skick igen. Låter för bra för att vara sant men vi tror väl på det då.

Midsommar

Glad midsommar! Vi firade traditionsenligt i Tuorla på aglititybanan. Folk fattar väl inte hur man är funtad när man väljer att springa omkring med sina hundar och ett par som inte ens är ens egna på midsommarafton, men jag kan med en viss lättnad konstatera att jag minsann inte är den enda.
Vi åkte iväg mot Pikis (Piikkiö) på fredagmorgon och kom fram i god tid. Det var tur det för sen blev det bråttom. Mini- och maxi-klasserna skulle gå banan samtidigt och sen skulle jag tävla på båda banorna och sen byta om. Tack vare Maris hjälp lyckades det.
Nala segade sig igenom första banan och blev sen diskad. Ringo gjorde samma bana rent med 0,25 s övertid. Sen Yra; hon blev diskad genast, tog bommen istället för tunneln och sen blev det ännu lite fjams. Jag var visst lite ofokuserad.
Sen var det bangång igen. Nalas andra bana gav visst resultatet 10 och en massa övertid. Ibland får hon uppfarten men sen segade vi igenom slalom igen. Dessi blev diskad på samma ställe som Yra på maxibanan. Det gick bara lite långsammare, men hon drog iväg till bommen hon med. Yras sista bana och jag skulle ge järnet hade jag bestämt och det gjorde jag också lite väl mycket. Glömde vad hindren heter osv., pressade på alldeles för mycket dvs. disk. igen.

Efter en relativt lugn kväll kunde vi ta det lugnt på morgonen och sitta och äta morgonmål i all sköns ro, medan regnet öste ner. Sen skulle vi ha en liten gosestund med Yra och hon skulle få vara i sängen, när vi nu bodde på värdshus och allting. Yra gosade med stor iver och lyckades träffa mig i näsan, ordentligt! En stund såg jag stjärnor och sen blödde jag näsblod som jag aldrig gjort förr. Vår granne trodde jag slagit ut tänderna. Som tur var fanns det kylda alkoholhaltiga-drycker kvar och de funkade bra också utvärtes som kallkompress. Jag återhämtade mig och när det var dags att tävla igen sken solen och vädret var super.
Nalas första bana; grym fart för det mesta och ingen fart alls på slalom, igen. Sen var det Ringos tur och vi gjorde det! Nolla och blev tvåa och Ringo fortsätter sin karriär i tredje klass! Han är kul Ringo, han kan alldeles massor, men han bjuder inte till själv alls utan han gör exakt så mycket som man själv jobbar. Det var superroligt att föra honom för han gjorde mer eller mindre exakt det som jag hade tänkt mig.
Sen Yras tur igen. Jag fick gå banan precis innan vi skulle starta och sen var det bara att köra. En ribba kom ner genast i början, men annars funkade min plan super. Vi var båda mycket mera fokuserade idag. Innan slalom funderade jag på att bromsa henne lite, men tänkte att hon nog klarar ingången i allafall. Hon hade mycket mera fart än jag hade väntat mig och klarade det alltså inte. Slutet av banan funkade igen så bra att jag är mycket nöjd med vår 10.
Nalas sista bana var fin, riktigt fin. Hon var så duktig och hade så roligt och det gick så fort, tom. slalom gick raskt. Tyvärr gjorde hon en tunnel åt fel håll och blev diskad, men hon hade garanterat klarat idealtiden på den här banan, (skall ännu kolla det på videon) synd att det gick så för en femma räckte till vinst på den här banan.
Sen gjorde Dessi samma bana, fick en femma på slalom och lite övertid, men blev ändå andra. Inte så illa.
Yras sista bana var veckoslutets sista och jag ville göra en nolla, jag ville SÅ göra en nolla. Det funkade bra ända tills jag efter tunneln insåg att nu är jag felplacerad, hon kommer att ta bommen istället för hoppet och så gick det också-disk. igen. Skit! Mari hade kollat att då vi var på gungan som var hinder 12 av 20 så visade klockan 9 sekunder. Farten var alltså på sin plats och vi fällde inte en enda ribba på banan. Så nära men ändå så långt ifrån! Suck, hur ska vi få ihop det? Kanske semester och att vi slutar försöka så förtvivlat mycket hjälper.
Det var alltså inte en så tokig midsommar. Hundarna fick springa i skogen och simma och pröva på flyball. Att trycka på en platta för att få en tennisboll att ploppa upp ur en "maskin" var ju som gjort för Yra. Vi har dock tillräkligt många hobbies som det är nu. Nala försökte också men trots att hon stod helt och hållet på plattan var hon för lätt för att få bollen att flyga. Jag hann också shoppa lite. Nala fick ett nytt halsband med nitar för att passa hennes nya attityd och Yra fick några nya flytleksaker. Nassa fick dessutom en "avkylningsmantel" vilket var det äckligaste hon någonsin varit med om. Nu är det två mycket trötta huffisar här. Yra speciellt rycker till varje gång hon byter ställning. Hon har antagligen den där känslan man får ibland precis när man somnar och musklerna slappnar av och det känns som om man faller. Nati nati.

Kort träningsrapport/allmänt klagande

Det var agility på tisdag. Banan verkade svårt och det var den också, men överraskande kul att göra. Några andra överraskningar var tex. att Yra "irto" så bra att hon gick runt många hinder istället för att bara hoppa rakt. Matte hann bättre till flera ställen än vad hon räknat med, oho! Och att Yra gjorde slalomingången utan problem. Tidvis lyckades matte få förningen att glida på utan ryck och pauser och utan att stanna upp och försäkra att Yra faktiskt gör det hon ska. Problemet är bara att ribborna ryker så det yr om det. Så nu är dilemmat; skall jag strunta i att hon fäller ribbor och hoppas att de börjar hållas bara hon vänjer sig vid att jag kör på eller gör det bara att hon tror att det är ok att fälla om man har bråttom? Det är frågan det.
Det var däremot klart från tidigare att Yra inte väntar tillräkligt på kontakterna. Jag skulle inte vilja börja nipotta om dom nu när dom annars är säkra och snabba, men vissa banor är bara sådana att man inte hinner om hon inte säkert står där och väntar. Även detta är alltså en fråga som måste funderas på. För alltid kan man inte göra som igår då jag använde ett kraftord (som börjar på P) med sådant eftertryck att jag nästan skrämde slag på tränaren.
Idag tränade vi lydnad i trädgården med otroligt dåligt resultat. Noll rätt på vittringen. Det gick bara inte och tillsist hade hon hunnit smaka på alla pinnar så att det inte längre var nån idé att fortsätta. Fot var också segt. Platsen höll hon helt ok, men idag brydde hon sig inte om att väja då jag svängde, suck! Till sist stred vi om att hon inte ville korrigera grundpositionen. Hoppas verkligen att det beror på att hon kommer att börja löpa snart för så här taskig attityd brukar Yra aldrig ha.
För att pigga upp oss gjorde vi tricks då vi kom hem. Först lärde jag dem båda att röra med nosen i en kula som jag riggade i ändan på en pinne. Med hjälp av detta lärde sig båda ganska bra att göra pupu-tricket dvs. sitta och lyfta frambenen. Nala gjorde självklart först; flat-var e svansen-hur ser man ut när man är arg-och sen pupu. Hon är helt galet söt. Yra hann också lära sig att stå på bakbenen framför mig med ryggen åt mig. Tur att någonting i allafall lyckades i dag.

Suck

Så var det med dom tävlingarna. Nala disk. och Yra 10. Det är inte riktigt så illa som det låter. Nalas bana var i princip felfri, utom att sista tunneln blev gjord åt fel håll, men sånt händer. Hon var på inget sätt extremt snabb, men hon lunkade nu på i sin egen takt, ganska säker och utan några skrämselattacker, gjorde kontakterna helt ok osv. Det enda som var uruselt var (igen en gång) slalom som två minuter tidigare hade gått med god fart på träningsplanen, men de e nu så som de e.
Yra var överraskande fokuserad och handlingen funkade tom. ända tills jag på det 15de hindret fick lära mig att man inte kan ta emot Yra på andra sidan ringen för då kommer hon förbi. Sen gick slutet bra utom att jag slarvade på näst sista och än en gång fick henne att fälla en ribba. Vi förlorade bara c. en sekund åt vinnaren och det är rätt otroligt med tanke på att vi fick stanna upp, gå tillbaka och göra om ringen från noll fart. Så det är väl som Kata sa; vi är nästan jättebra. Matte bara tappar nerverna på att det är bara nästan hela tiden. Hur svårt kan det va'- på en skala?

Voi, (ni kan räkna ut resten)

Stor frustration! Varför får vi det inte att funka? Vi tävlade idag i Riihimäki och det blev bara fel hela tiden. Vi började med hoppbana. Yra rev första hindret, morr! De var våra enda felpoäng på banan, men en mindre snäll domare hade kunnat ge fel för vägran lite här och där. Skräp också! Sen var det dags för agilitybana och här fick vi faktiskt fel för vägran två gånger, dessutom rev Yra två hinder, varav ena var den sista. Inte bra med andra ord. Jag får inte det att hålla ihop en hel bana. Jag skulle vilja skylla på att vi var i Riihimäki där vi aldrig gör nåt resultat eller på att jag var sjuk igår och Yra därför gick på för höga varv, men det är inte riktigt sant. Vi bara inte klarar det. Imorgon skall jag tävla med Nala det blir man glad av. Åtminstone blir man inte besviken för med Nala får det gå som det går.

På spåret

I dag var det dags för spårning. Tänkte att det trots allt är en ganska lugn gren efter veckoslutets utsvävningar och mera jumppa för knoppen än för kroppen. Vårt spår blev ganska kort eftersom terrängen inte var riktigt som jag hade tänkt mig. Lade en pinne på halva vägen och en i slutet. Spåret fick vänta drygt en timme.
Började bra, men sen trasslade jag in linan i en gran. Yra väntade dock lugnt och fortsatte fint så fort jag kom loss. Hon hittade nästan genast första pinnen, men hade för hög fart så jag fick bromsa lite, lite för annars hade hon nog fortsatt utan att lyfta. Korrigerade fint och lämnade också pinnen nätt. Därav godisbelöning, men den större belöningen var nog att få fortsätta spåret. Sista pinnen hann hon lyfta just som jag tänkte att här nånstans borde den nog ligga. Duktiga lilla blå!

Ännu mera allt möjligt

"I´m so excited, and I just can´t hide it, I´m about to loose control and I think I like it..." De va Yras åsikt om vallning de. Nu har hon då "sytty" dvs. hiffa vad idén med får är. Men när Yra väl kommer igång är det ju ett större projekt att få henne att lägga av eller ens lyssna, ens lite. Eller hålla käften när andra vallar. Matte hade ett ganska stort horn i pannan när dagen var över, men är ändå glad att hennes vallhund faktiskt är intresserad av får och att hon inte går av för hackor. Nej minsann, det krävdes två personer med stavar för att få stopp på henne i ett skede och på sista varvet en medelstor raivare från matte (framsteg alltså).


För att inte livet skall bli tråkigt tävlade vi idag. Yra gick rätt het innan hoppbanan, men hölls mer än väl i starten. Jobbade fint men hindren 5-10 var matte lite sen, ganska sen, sen, mycket sen, jätte sen och till sist helt för sen och Yra hoppade längdhindret snett. Slutet gick bra men sista ribban kom ner för jag var igen så långt efter. Ställvis riktigt bra och bakombytet funkade.
På agilitybanan var problemet att Yra väntar så bra i starten (trodde väl aldrig att det skulle va ett problem). Jag gick till andra hindret och drog i väg till Aet för att hinna valsa så Yra hade sån drive på andra hindret att hon rev. Sen gick det jättebra, gjorde ett blindbyte, duktiga jag! Men sen var farten på bommen alldeles för hög och Yra ramlade ner riktigt fult. Slutet snyggt, helt supersnyggt bakombyte fast jag säger det själv, men resultatet HYL eftersom jag tog om bommen.
Tidvis gick det riktigt bra, men helheten klaffade inte i dag heller. Det känns otroligt att Aija sa att när man ser Yra nu på banan så skulle man aldrig kunna tro att hon har haft några som helst problem med starterna. Då är det bara två månader sen som varje tävling slutade med "itku-potkuraivare" för att Yra tjuvade. Duktiga vi som fixade det.

Veckans träningar

Veckan började med spårning. Gjorde ett spår med en pinne på halva vägen och leksak på slutet. Yra lyfte pinnen fint och fortsatte fint med spåret. Hon tappade dock på ett ställe där det var vått, men hittade ändå tillbaka igen. Slutet gick bra fast hon tydligt var "orolig" för att tappa spåret igen.
På tisdagen var det agility. Vi var det sista paret och det var tur för banan var skitsvår och vi undvek en massa fel tack vare att jag sett vad dom andra gjorde. Efter Aet och bommen fortsatte banan så att hunden måste vänta annars hade man ingen chans. Yra tog nog kontakterna men väntade inte tillräkligt länge ifall jag inte stannade henne och bad henne vänta, så det kändes skit. Banan krävde också minst två bakombyten och dom "tökkir" ju alltid. Nu lyckades som i alla fall om än inte med överlopps stilpoäng. Som plus kan man säga att hon hittade bommen fint trots tunneln som gick under och vände snyggt efter L-tunneln. Till slut kom vi igenom banan med bara ett fel (ett hopp åt fel håll och det behöver ju Yra inte veta), men trots allt kändes det som om det fattas en hel massa grundkunskaper igen.
Onsdag var mellandag och bara fritt spring i skogen, men på torsdag tränade vi lydnad med Katja. Jag testade lite allt möjligt för platsen är ganska orolig och Yra har varit ganska känslig för störning på sista tiden.
Vi började med fot. Yra höll platsen bra så jag klickade för bra kontakt. Sen tog vi lite spring och speciellt det att hon inte får rycka iväg. Funkade bra. Tog lite svängar också. Helom med godis hjälp gick riktigt bra, men åt vänster är det svårt, jätte svårt, hon fattar inte alls att väja.
Inkallningens både stop och ligg var snygga fast avståndet var ganska kort så hon fick inte upp farten så mycket, men bra så.
Hoppapporteringen gick också bra. Lite hjälp behövde hon om jag kastade riktigt snett, men annars bra.
Till sist rutan. Nu utan platta och vi har långt kvar. Hon tar väldigt mycket hjälp av konerna och hittar inte riktigt mitten utan stannar gärna mellan de två främsta. Nåja, det här är nytt ännu så det får väl ta tid.

Nala tränade också lite. Hon är så pikiliten jämfört med Yra. Men hon gick fot riktigt fint och stop och ligg lyckades riktigt bra. Inkallningen är ju hennes bravur annars också.
Nala är nu "cool" med bordercollies. Behövde inte morra eller skälla eller något. Kom bara ut ur sin box och gjorde sin grej och gick tillbaka. Hon vet hur dom funkar, sidu.

Nala med tofsen

Nala har tofs igen i pannan. Hon har tofs på svansen också, men den märks inte så mycket pga. hennes knorr. Nu ser hon lite mer ut som en flickhund.
Yra hade BH-träning idag i Tali. Nytt ställe igen, men det gick helt ok. Inkallningen var bra, men sen att flytta till sidan var helt asig. Sen fick vi pröva på hindrena. Det branta Aet och 1-metershoppet. Aet var skitkul tyckte Yra. Nu blev det äntligen lite fart på träningarna. Vi prövade först på ett som inte var fullt så brant. Det gick super tom. med apporten i munnen och min lilla agilityhund tog "kontakten" också. Sen tog vi det riktiga Aet och det är ju nästan som en vägg. Xtremeduudsan hade inga som helst svårigheter utan tyckte bara det var kul, hade vett att inte ta kontakten för det hade nog knäckt hennes framben. Sen tog vi ännu hoppet, ett med borst för att hunden inte skall kunna ta sats från krönet. Det var också jättekiva tyckte Yra.
Efteråt åkte vi ännu till Gräsviken för att träna lite agility. Tog kontakter, alla funkade jättebra idag, inget tjuvande bort. Slalomingångar, som var så där, hon väljer gärna det andra mellanrummet. Klickade för rätt så vi gjorde lite framsteg tror jag. Som avslutning tränade vi på att skilja olika hinder. Jag hade satt tunneln under bommen och hon skulle på bara kommando skilja på vilket hon skulle göra. Det gick otroligt bra, men så hade vi heller ingen fart. Har hon fart på kommer tunneln nog alltid att vinna tror jag.

Lite av allt

På måndag var det spårningsträning. Det öste ner, need I say more. Men det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder och mina kläder var bra. Jag gjorde ett ganska långt spår åt Yra med en namiburk på mitten. Hon startade med väldig fart, tappade spåret när hon fick vittring på nami burken från luften, men slutet gick ok. På onsdag gjorde vi spår på egen hand. Ett långt med leksak i slutet. Det gick bra. Och sen flera korta med pinne i slutet. Första pinnen hittade hon inte alls.
Andra pinnen hittade hon fint, men med lite tur. Tredje kom hon på efter vansinnigt sicksackande. Fjärde pinnen gick bra, då hade hon "normal" fart och hann tänka också. Yra var alltså Yra, med tiden lär hon sig väl att tänka först och göra sen. Efter spårningen gick vi en länk i skogen med Mari, Dessi och Ringo och sen drog vi igenom BH-provet. Det gick över förväntningarna. Hon reagerade mycket på att dom smällde med någonting inne i bollhallen men bättrade bra mot slutet. Platsliggningen var ok, dvs. hon var inte på väg någonstans, men hon la sig helt med ena höften i marken och såg ut som om hon led av allvarlig depression. Vet inte vad det är för fjams.
På tisdagens agilityträning fick vi springa! Vi klarade mycket som jag inte trodde vi skulle klara tex. lagerhandling. Men grejen var att för att man skulle få banan att funka så måste man lita på sin hund, vilket jag inte gör (med all önskvärd tydlighet). Jag vet att det går åt skogen om jag stannar upp och försäkrar mig om att hon gör rätt och sen är jag för sen till nästa hinder, men vad kan man åt sig själv. När det gäller att springa som små djur är ju fördelen klart på Yras sida, men tyvärr kan hon inte läsa siffror så det hjälps inte annat, det är bara att kuta. Som tur var Juha där och skrek åt mig. Så det visade sig att jag inte är så långsam som man kanske skulle tro. Däremot är jag smidigt som en älg och vig som ett kylskåp. Att Yra är snabb och vig visste vi redan.
Nala har lagt sig till med att spela vallhund åt bordercollies. Hon är mycket övertygad om att hon har koll på alla och att de gör som hon säger. Om det nu ger hennes liv innehåll så ok. Hemma har hon ju nog rätt bra koll på vad Yra får och inte får göra. Idag skulle Yra tex. inte ha tennisbollen tyckte Nala. Nyttan av det var att Yra snabbt insåg att hämtade hon inte bollen åt mig, så hamnade den under vinbärsbuskarna. Vår apporteringsträning gick alltå massor framåt. Man kan alltså hyra in Nala som "apuohjaaja", om man har en hund som inte vill apportera.

Åskväderstävling

Idag har det väl varit den sista riktigt varma dagen på ett tag och på eftermiddagen drog det ihop sig till åska precis då vi var på väg till Ojanko och tävla. Yra märkte ingen åska för hon såg bara agilityhinder och det skadade ju inte att det blev molnigt och lite mindre hett. Det var bara c. 10 deltagare och maxi2ornas starter var efter varandra så det gick dessutom undan rätt fort.
Dagens första bana var riktigt kul, inte för svår, men lite måste man kunna. Yra var riktigt duktig, vi hade den snabbaste tiden, men som så ofta förr rev hon muren. Fem fel och en fjärde plats.
Den andra banan var mycket lik den första. Början gick bra, men halvvägs var det dags för slalom, många hade fått fel här pga att hundarna hade för hög fart. Bromsade upp Yra med att sakta in själv och hon klarade också ingången, men då jag sprang fatt henne la hon av på hälften. Efter det tappade jag helt greppet och det hela slutade med Disk.
Det var i allafall kul att tävla med Yra i dag, vi är tillsammans på banan nu och det känns jättebra. (Yra väckte också ett visst intresse bland proffsen i publiken, hih!) Jag måste bara fortsätta kämpa, de felfria banorna är så nära nu men ändå så långt borta. Men med tanke på hurudant vårt tävlande var i början av året har vi ju nog tagit jättesteg framåt.

Någonting nytt igen

Idag var Yra för första gången på riktiga spårningsträningar. Det var riktigt kul och annorlunda. Hon har ju spårat förr och gjort det bra, men jag var osäker på om jag lärt henne rätt. Vi hann göra två spår, ett kortare och ett lite längre. Det första spåret var faktiskt ganska kort och Yra var på ett nytt ställe med nya människor som tittade på oss så det tog en liten stund förrän hon fattade att hon skulle sätta näsan i backen. När hon väl om igång gick det riktigt fint. Sen gick vi de andra hundarnas spår och till sist fick Yra göra ett längre spår som hade åldrats dryga 30 min. Nu visste hon vad hon skulle göra direkt. Jag tog henne ändå i grund position och lät henne gå först på kommando. Yra körde på som ett litet lok på räls, rask fart ända fram till leksaken. Vi lär ska vara så bra att vi kan börja tävla (utom att hon inte ännu kan lyfta pinnar och så är det ju dom där andra momenten också...)!Hih! Matte är SÅ stolt över sin lilla blå!

Bra dåliga tävlingar

Vi har fyra starter bakom oss den här helgen och egentligen är jag helt nöjd. Yra startade som ett proffs! Inget litet tecken ens att hon skulle tjuva. Inte fast jag gick tre hinder ifrån, inte fast hon gallskrek och gick på övervarv, inte fast jag vände mig om och sa hyvä med hög röst, hon hölls som fastspikad. Det känns helt otroligt, nu kan vi äntligen börja koncentrera oss på själva banan. Tror att vår nuvarande starttaktik är bra för Yra. Efter att vi värmt upp går vi bara och väntar på vår tur. Ingen lydnad, inga tricks, ingenting. Fast hon skriker och drar får hon ingen uppmärksamhet alls, jag håller bara i så hon inte stör andra, men jag går inte med i hennes upphetsning. Faktum är att 3 gånger av 4 den här helgen så fann hon sig i sitt öde och satte sig vid min sida.
Bana ett igår var vår bästa. En enda ribba kom ner då hon låste följande hinder (tunneln) mitt under hoppet och jag faktiskt såg att hon tog ner hoppet mitt i, helt Yras eget fel faktiskt. På slutrakan hoppade hon alldeles för långt ifrån ringen och fastnade ganska illa i ljumskarna, men kom vidare och fick varken fel eller ont. Det var faktiskt en riktigt bra bana. Vi hade överlägset snabbaste tiden och blev trea.
Andra banan fick jag inte riktigt grepp om, kändes jättesvår att föra. därför fick vi 10 fel, först för att jag drog Yra förbi ett hinder och sen för att jag inte vågade släppa in henne i tunneln i tillräkligt god tid. Helt och hållet mina fel och Yra kändes bra.
Första banan i dag var vår sämsta. Yra hetsade upp sig helt otroligt innan (men hölls trots det i starten) och efter att jag slarvade vid ett hopp, tappade hon helt nerverna och det blev bara kaos av alltihop.
Jag hade inte världens bästa "fiilis" inför den andra banan, men vi klarade av att skärpa oss. Jag vågade lita på att vi har fått ihop en fungerande startrutin och faktum var att det nu funkade. Yra kom ner på jorden igen och jag också nästan. Saldot från banan var en fälld ribba i en sväng där hon trots mina försök att ge henne tid "håsade". Dessutom lyckades jag "valssa" rakt framför henne två gånger och vad kan en liten hund göra annat än stanna och få en vägran. Resultatet blev alltså 15, men det kändes jättebra att vi klarade av att samla oss.
Här kommer några snygga bilder på Yra-pyra, hon hoppar minsann inte med god marginal hon inte!

Flera starter och frisbee

Kunde inte låta bli att åka till nASTa-cup trots att jag mådde som jag mådde och vädret var som det var. Yra hölls i starten utan problem trots att banan började med en fem hinders raksträcka. Men eftersom det alltid kommer nya problem när man fått ett annat avklarat så tog vi fel på kontakterna. Voi p-kele, säger jag. Aet kom hon helt över och på bommen väntade hon inte på ok. Tränade efteråt och det behövdes faktiskt brösttoner för att hon skulle göra ordentligt. Den lilla grisen. Vi blev i allafall andra trots tio felpoäng, eftersom det inte blev mer än två resultat. Vi hade tiden 31,47 då idealet för tvåorna var 47 s. Så det var ju helt okej.
Idag var vi på frisbee kurs. Yra springer ju efter vad som helst så där hade vi inga problem. Att få håsafia att hämta tillbaka en frisbee när hon visste att jag skulle kasta den andra visade sig vara ett större. Annars hade vi alla basfärdigheter, hon fångar från luften, släpper på kommando och kan snurra runt mig. Men eftersom hon sen lämnar frisbeen i väntan på något roligare så kom vi inte längre. Tror att läraren blev lite irriterad för han trodde nog först att vi skulle vara riktigt bra, men som det lätt är med Yra så är hon jättebra förutom att...nåt litet problem. Vi har frisbeen hemma nu så vi kan träna och jag ska träna själv på att kasta så blir det nog bra. Hon är rätt rolig min lilla blå.