Igår hann vi bli diskade på samtliga banor (hela tre stycken) i Kyrkslätt. Första banan slutade redan vid första hindret, eftersom Yra inte bara tjuvstartade utan också lyckades fälla nästan hela hindret. Tog henne tillbaka och startade ordentligt och tog sedan kortaste vägen ut.
Andra banan var mycket bättre. Jag är riktigt nöjd med hur vi klarade "minorna" i början, men sen tog mina färdigheter slut. Det är en hemsk känsla att för varje hinder bli lite mera efter tills ingenting mera kan rädda situationen. Yra hoppade ett hinder åt fel håll. Resten av banan gick sen igen super. Sista banan för dagen var hopp. Början gick bra, men jag glömde att om man först kräver att hunden skall komma till en borde man sen i nåt skede ändå låta den hoppa annars blir hindret ogjort. Just det! Sen lät jag istället bli att föra överhuvudtaget, så vi misssade några hinder till. Snyggt jobbat av mig alltså. Den sista halvan av banan var i alla fall felfri och den kändes dessutom rätt snabb, men vad hjälpte det sen mera. På en enda eftermiddag hann jag göra allt från löjligt enkla nybörjarfel till grova missbedömningar och dessutom var jag långsam som en snigel. Självförtoendet som agilityhandler är inte på topp.
Idag har jag stigit upp i ottan, bytt till vinterdäck och städat bilen både invändigt och utvändigt. Tack pappa för hjälpen. Sen simmat babysim med brorsdöttrarna. Det var riktigt kul! Och sen ännu hunnit göra en långpromenad i skogen med hundarna. Allt detta innan klockan ens var två.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti