Gott Nytt År

Året avslutas med snö och kyla. Jag har varit ledig nu i några dagar så vi har haft mycket tid att träna och vara ute. Idag var det för kallt för småflickorna att vara ute nån längre stund, men Yra och jag gick en lång promenad i skogen. Det var helt otroligt vackert. Massor av snö på träden, alldeles tyst och stilla och tom. solen tittade fram. Jag hade kunnat stanna hur länge som helst men det blev till sist för kallt för Yras tassar så vi fick komma hem. Nu skall vi fira kvällen lugnt och stilla här hemma. Gott Nytt År till alla!

GOD JUL!

God jul till alla! Hundarna njuter av snön och kylan och alla de underbara dofterna.

Snö-Yra

Vintern är här och Yra njuter! Nova och Nala har ingenting emot snö de heller, men det har varit så pass kallt så jag har gjort extra promenader med bara Yra så hon för rasa av sig sina frustrationer. Hon har nämligen löptid. Idag var vi i skogen. Jag skippade alla övningar och lät henne bara härja på. Det var skönt för vi har tränat rätt mycket på sista tiden. Pudlarna stannade hemma för det snöade och stormade, men heter man Yra så är man i sitt rätta element. Hon hade öronen med sig och vi hade rätt roligt tillsammans. Mina försök att ta snygga vinterbilder på henne var tyvärr fruktlösa, men jag har många bilder på bara skog och hennes svans.
Nu är stora julbyket över och alla tre hundarna doftar rosor. Nova har inte mycket till päls kvar stackarn. Vägde henne i fredags och vågen visade 4,4 kg trots extra matportioner. Fattar inte vad det är när hon annars är piggare än på flera år. Nala däremot har päls och den är som vadd, helt eländig att få ordning på. Även Yra blev tvättad. Hon gillar inte att duscha trots att hon annars älskar vatten. Att stå på trimmningsbordet och bli fönad med turbofönen hade hon inget emot så nu ser hon ut som en Old English Sheepdog.

Never say never

Det tog bara 7 år 7 månader och 29 dagar, men vi gjorde det! Nova apporterade! Fem hela steg. Nova har konsekvent vägrat apportera i hela sitt liv. Trots att jag är helt säker på att hon hela tiden vetat vad jag vill att hon skall göra. Länge har hon gjort så att hon puttar kapulan framför sig längs med marken och sen lyfter hon den när hon kommit fram til mig. Men hon har aldrig burit den tidigare. Hon blev väl belönad med lek efter sin prestation så hon kanske gör om det nångång. Om c. 7 år eller så...

Nasse gör agility

Efter mycket funderande deltog vi med Nala i tävlingarna som planerat. Nova och Yra var hos Mumme och Muffe så jag fick koncentrera mig på Nasu. Resutatet var ju inte direkt lysande en hyl på första banan och 10 med övertid på den andra. Men Nala var helt med på noterna, inga panikattacker alltså. Tidvis gick det riktigt bra undan, man kan tom. säga att hon läste banan själv. Slalompinnarna var mycket långsamma och lite tänkte hon bli rädd för domaren, men som helhet var det roliga banor. Våra fel berodde mest på bristande rutin och det är ju inte så konstigt. Kanske vi ska tävla lite mera nu när både hon och Yra e i tvåorna. Vi får väl se.

Äntligen

Yras tass börjar äntligen bli bättre. Den började inbte blöda på söndagen då vi var i skogen och på måndagen hade ytan tydligt torkat. Ny börjar den se ut som en riktig nagel och har hållit fast jag låtit henne gå ut utan tossa. Idag var vi en stund i parken där hon härjade med en boll. Det gjorde gott, speciellt för hennes lilla huvud.
Nala hittade en kompis. En liten cavalierhane som hon blev helt kär i. Det är sällan Nala leker med främmande hundar, men denhär typen var kul och dom riktigt brottades. Konstigt nog lät Nova henne leka och gick omkring och snusade för sig själv. I söndag är det meningen att Nala skall tävla. Jag är inte helt övertygad själv om att det är en bra idé. Tror inte att lilla Nasses nerver kommer att klara av Purina så vi har ännu tid att backa ur. Vi får väl se.

Ingenting nytt

Har inte skrivit på länge för det finns inte så mycket att rapportera. Under de senaste dagarna har Yras tass inte blivit ett dugg bättre. Minsta lilla ansträngning så blöder hon ingen och haltar. Det har snart gått tre veckor så man tycker att det borde börja synas någonslags förbättring i allafall. Dessutom är nageln fortfarande lite sned och hon stiger snett på tassen.

Yra har det tråkigt

Tiden går långsamt när man väntar på att en nagel skall läka. Åkte och visade nageln på nytt igår eftersom det känns som om den inte har blivit bättre på en vecka. Det visade sig att det inte alls är onormalt att det läker så här långsamt. I värsta fall kan det ta sex veckor innan Yra kan gå utan bandage och då heller kommer nageln knappast att hålla agility. Väldigt mycket besvär för en så här liten sak.
Jag tänkte passa på att träna en massa lydnad för att trötta den lilla hundhjärnan, men det visade sig vara för häftigt även det. Hoppet kan vi inte ta för då går såret upp. Inkallning, apportering och rutan, alla för häftiga och såret börjar blöda. Fjärren och alla andra moment där hon skall byta ställning går inte för hon gör dem inte rätt då hon undviker att lägga vikt på tassen. Alltså har vi tränat på att gå fot. Två dagar gick det helt bra men idag tyckte hon redan att det blev lite tjatigt så hon la in lite extra svängar för att pigga upp det hela. Great! Vi tog lite vittring också. Hon är fortfarande väldigt osäker trots att vi lyckats undvika att hon gör fel. Har en känsla av att hon mera kollar att hon inte hämtar den som ligger bland dom andra än att hon litar på sin näsa. Voi voi.
Nova är nöjd över att slippa gå ut i busvädret. Långa dagar på soffan är det hon gillar mest. Nala däremot börjar också bli rätt uttråkad. Men hon ska akta sig. Snart tröttnar jag på sjukledigheten och anmäler henne och tävla.

En olycka kommer aldrig ensam

Voi voi, just som allt såg så bra ut och vi lyckades i tävlingarna så var ju olyckan framme. Yra bröt en tånagel. Tyckte först inte att det såg så farligt ut, men på lördagmorgon var det tydligt att den var inflammerad. Det var alltså bara att åka till doktorn. Nagel hade faktiskt spruckit på längden ända ner till roten så det fanns inget annat att göra än att operera. Hela går dagen var Yra alltså en mycket lugn hund som tyckte mycket synd om sig själv. Men hon haltade inte och verkade inte ha ont annars heller. Men i morse var lugnet slut. Värkmedicinen hade slutat verka och hon ville inte stöda på tassen. När vi kom in från morgonpromenaden skulle jag byta bandage och duscha tassen. Men det gick inte. Yra fick panik så fort vattnet träffade tassen och resterna av klon. Fast jag gav henne värkmedicin så lugnade det inte ner sig utan hon försökte klösa sig ut genom badrumsdörren. Jag är ju inte bra på sår annars heller och när det börjar stritta blod kring väggarna (bokstavligen) så tappar jag också lite fattningen. Efter att paniken fick sådana proportioner att hon kissade ner sig och kastade upp, tog jag hundstackaren i famnen och åkte till veterinären där vi efter många om och men fick tassen putsad och omplåstrad igen. Huh! Nu har hon fått smärtstillande morfin som injektion och är faktiskt helt borta. Imorgon ska jag försöka byta bandage igen, får se hur det går.

JIPPIII!

Vi gjorde det äntligen! Nämligen steg till andra klass i agility. Det var så nära hela veckoslutet. På den första banan på lördagen fällde vi den sista ribban. SKIT! Det var helt och hållet mitt fel jag stannade upp och tänkte att nu gjorde vi det, och då rev ju Yra. Annars var det den bästa banan under veckoslutet. Lördagens andra bana gick åt skogen för att jag försökte för mycket och gav inte Yra ro att göra det hon skulle.
På den första banan i dag var kurvorna raka. Inga konstiga krummelurer alls så det var mest en löptävling. Och Yra drog ju på hon och jag med. Visste att ända chansen är att kuta så mycket jag bara kan och hoppas att jag hinner med så att hon inte vägrar. Vi lyckades undvika vägringarna, fast det var nära, men till slalompinnarna hade hon för hög fart och drog förbi. Trots att vi tog om dem hade hon en riktigt bra tid. Sista banan för veckoslutet var en "hyppäre" dvs, inga kontakthinder. Inga konstigheter här heller det var bara att springa rakt igenom. Några svängar blev lite långa och det var riktigt nära en vägran till den sista tunneln, men vi gjorde det! Nolla och andra plats! -13,25 var tiden, och då förlorade rätt mycket på vissa ställen.
Det allra bästa var att vi faktiskt jobbade ihop Yra och jag, var på samma våglängd så att säga. Dessutom tjuvade hon inte! Hon försökte både idag och igår på första banan, men jag fick henne tillbaka. På dom andra banorna hölls hon. Kanske det äntligen börjar gå hem. Jag tror att en viktigt sak var att jag tog av kopplet i tid så hon drog inte in på banan utan var tvungen att gå brevid. Det visade att det var jag som bestämde. Det känns skönt att komma vidare dessutom är det alltid så mycket färre hundar i tvåorna så tävlingarna tar inte hela dagen.

Nova var hos veterinären på fredag och allt är bra. Hon väger bara 4,9 kilo, så det skall kollas om det kanske beror på sköldkörteln. Dom proven får nu i alla fall vänta för nu har hon onti magen igen. När ska hon lära sig att inte äta allt hon hittar.

Toko

Yrisen och jag gick ut på långpromenad idag på tumis. Skönt för henne att få gå i ordentlig takt utan ludidjuren. Bra för mig också att svettas lite. Halvvägs tog vi en toko-paus. Hade bestämt mig för att träna följ på "allvar" dvs. ingen knackis för halvbra prestationer. Yra var rätt förvånad över att jag var så tiukka men hon varvade faktiskt ner och följandet kändes bättre. När vi sen skulle göra fjärren märktes osäkerheten. Istället för att lyssna på kommandon bjöd hon bara på vad som helst för byten. Inte helt oväntat och jag fick till slut igenom några fina byten och avslutade där. Tog ett par inkallnings-stop och dom var helt lysande. Stor belöning för det. Sträng linje i fortsättningen, alltså, hon vänjer sig nog.
Efteråt åkte vi alla till skogen. Nova orkade riktigt bra och klarade sig trots att det hann bli helt mörkt. Nala fick iofs inte lämna henne med mer än ett par steg, men hon snubblade inte alls, nästan. På slutrakan verkade hon lite trött och jag bar henne en stund och så försökte hon följa Maris ficklampa, men annars var hon otroligt pigg. Nala tog tillfället i akt och härjade lite med Yra medan Nova var i famnen. De skulle kunna vara så goda kompisar om Nova bara tillät. Får se vad dom säger om Nova i fredag.

Agi-träning

Den här tiden på året är det verkligen skönt att kunna träna inomhus. Vi var i Juvamalmen igen i morse. Vi tränade "irtoamista" med Yrisen. Det var rätt kämpigt, men mot slutet blev det lite bättre. Vi har trots allt en hel del kvar. Nala tränade också lite. Hon hade en ny katt-leksak; en liten mus med äkta päls som pep. Den var kiva, så hon hade fart på. Hon gjorde gungan också riktigt fint. Vi tränade bara lite för att hålla ivern kvar.

På eftermiddagen gjorde jag ett spår åt Yra. Det blev bara c. 30 m, men under laget var ganska svårt trodde jag. Yra var dock säker på vad hon gjorde. Fick upp spåret direkt och drog iväg. Var kanske lite slarvigare. Hon kom i allafall rätt och hittade denna gången pinnen. Tog upp pinnen och släppte direkt när jag berömde henne. Lite strul på slutet alltså, men annars ok.

Medan vi väntade tog vi lite lydnad. Fritt följ igen. Klickade för att hon höll huvudet uppe och då hölls platsen också bättre. Belönade bara med korv. Tog också svängar så att jag sprang. Det gick överraskande bra med korv för hon gick inte så på övervarv. Bestämde mig för att göra helomvändningarna till höger istället för vänster. Vi kommer annars alltid att krocka och dessutom blev de inte alls vida. Vi tog också inkallningens stop. Snygga eftersom hon var så lugn. Dessutom några apporteringar så att hon måste hålla klabben länge. Det gick fint ute, hon blev inte alls så frustrerad som hon blir här inne.
Sistochslutligen en bra dag.

Lite av allt

Jag hade flunssa hela förra veckan och hundarna hade det tråkigt. Därför måste vi ta ut allt under veckoslutet. På lördagen var vi hos Jessica och tränade lydnad. Vi gick igenom hela programmet i öppna klassen och man kan definitivt konstatera att vi inte är mogna att starta ännu i höst. Men Yra var GLAD! Mycket GLAD! Jag var förberedd på att hon skulle gå på övervarv efter en lugn vecka men jag hoppades ju att hon skulle koncentrera sig lite bättre.
Plats gick i alla fall under omständigheterna väl. Hon var inte på väg bort fastän hon reagerade på allt runtomkring.
Följandet var ju så hoppsigt som det bara kan vara. Speciellt när farten ökar då klarar hon inte av att hålla sig i skinnet. Men som sagt; hon var glad!
Inkallningen var snabb och helt utan ett stop. Men Yra var glad!
Apporten var snabb också den, men Yra väntade inte på kommando och hon släpper pinnen för fort. Mera träning alltså, men Yra var glad.
Ligg och stå från följet var fin fina. Jippii, då var vi båda glada!
Rutan gick bra på nära håll, men när avståndet blev längre vågade hon sig inte ända fram. Orsaken är nog att våra egna gräsmattor är lite mindre än Jessicas så vi har inte övat med så där långt avstånd. Får bara komma ihåg att inte låta Yra vända tillbaka till mig när hon blir osäker.
På vägen hem gick vi en runda i skogen och jag passade på att göra ett spår åt Yra. Det blev knappt 50 meter och jag lämnade en pinne i slutet. Det fick vila en halv timme. Det var en massa hössel i början innan Yra fattade att sätta ner näsan. Sen när hon väl gjorde det hittade hon ju spåret direkt. Hon jobbade faktiskt otroligt bra. Snabbt och säkert och garanterat rakt på spåret hela tiden. Pinnen på slutet var hon måttligt intresserad av men plockade upp den i alla fall. Hon hade helst velat fortsätta spåra. Bra början tyckte jag själv.

Idag åkte vi hela vägen till Tammerfors och tillbaka för två HYL. Ve och förbannelse! Jag Hade inte tänkt att Yra skulle bry sig om att tävlingarna hölls i en manege. Men hon flippade helt när hon kom in. Gick ner i vallnings-ställning och svävade omkring som ett skitso helt i sin egen värld. Som tur var fick hon syn på hindren och återvände till jorden.
Första banan började med att jag förde henne tillbaka till starten tre gånger innan hon gick med på att vänta. Fjärde hindret var muren och den ångade hon förbi uppå bommen och blev alltså diskad. Vi fortsatte banan till slut snabbt och hysteriskt. Yra vägrade framför varje hinder i princip. Slutet var hopp, rak tunnel, hopp, hopp. Jag var ungefär vid halva tunneln när Yra kom i mål och rev sista ribban eftersom hon vände tillbaka mot mig så snävt. Du milde, ingen bra prestation alltså.
Inför andra banan kändes Yra lite mera fokuserad. Jag lämnade henne sittande, fromm som ett lamm, i starten. Yes, tänkte jag, det lönade sig att slåss med henne om starten på den första banan. Jag kom ungefär till första hindret då jag ur ögonvrån såg ett skitigt streck dra förbi. Det var Yra. Hopp, hopp, hopp, bommen gjorde hon i express fart (vilket var precis så som banan gick), men sen tog självförtroendet slut och hon fick en vägran för ringen. Vi fortsatte banan utan att nu i onödan använda bromsarna. Vi fick två vägror till vilket betydde att vi blev diskade. En av dem borde ha varit en femma tycker jag. Dessutom fick vi en femma nån annanstans, fällde kanske en ribba. Men det spelar nog ingen roll för det var ingen strålande uppvisning.
Den lilla grisen! Stryk borde hon få som tjuvar. Vi har en hel del kvar innan vi blir bra, men Yra var glad.

Trix

Idag har vi tränat trix. Jag stannade hemma eftersom Nova har mått så dåligt. Under dagens lopp har hon blivit mycket bättre, men anfallen har satt sina spår. Nu på kvällen orkade hon ett helt varv runt parken, men sen inte mera uppför trappan. Baktassarna håller inte utan hon stiger i kors och snubblar. Här inne går det bra så hon blir nog bättre hela tiden. Hon har så mycket fight i sig den hunden så det är helt otroligt. Lilla Noopen, bara hon inte skulle behöva kämpa så mycket.

Nova tränade förstås också tricks. Hon fick pyttesmå köttbitar (för att inte irritera magen) för att ge pussar och bita mig i fingret och annat enkelt. Det var skönt att se att hon nog e helt med i alla fall.
Nala tränade target. Det tycker hon är skitkul. Jag hade plattan i vardagsrummet och så skickade jag henne från tamburen och sovrummet. Hon tog kortaste vägen över möblerna, självklart! Dessutom gjorde vi slalom och gick på baktassarna. Hon kan gå hur långt som helst på bara två ben. Sen lekte vi bara en lång stund det gjorde henne så gott att få pynja med mig på tumis. Hon e så himla söt när hon leker, precis som en liten valp.
Yra tränade AVO-hoppet och OMG, det lyckades! Hon hoppade och satte sig! Jag höll redan på att ge upp. Yra tränade också pudel-trix dvs. att stå på bakbenen och ge pussar. Man skall ha goda nerver för att träna pussar med Yra. Hon ger en kanske en snäll liten puss eller också smäller hon tassen rakt i nyllet på en. Man hinner inte väja det går så snabbt. Hon har grymt svårt med självbehärskningen det är därför hon måste träna sånt här.

All den här hjärngymnastiken har tröttat ut gänget så nu ska jag se på tv.

Hösten är här

Hösten är här på allvar. Det stormar och regnar och det är mörkt, suck! Yra och jag har tränat en hel del - med varierande framgång. Det här veckoslutet har vi tävlat - utan framgång.
Yra gillar kokt skinka märkte jag av en händelse. Tack vare skinkan har lydnadsträningen varit riktigt lyckad den senaste veckan. AVO rörelserna börjar vara klara, förutom hoppet. Hon fattar inte att hon skall sätta sig. Det faller henne inte ens in att det skulle kunna vara det jag är ute efter. Vi får bara försöka och försöka. För eller senare kommer väl den där aha-upplevelsen.

Vi startade fem gånger i agility detta veckoslut. Resultat:
15
HYL
HYL
HYL
HYL
Inte så bra alltså. På alla banorna hade vi våra brillianta stunder och någon total katastrof. Det goda var att Yras självförtroende höll bra. Det allra sämsta var att hon tjuvade, på den sista banan så fult så vi gick ut direkt. Måste kanske tävla lite igen med Nala (bara hennes knä håller) så kanske jag uppskattar Yras övermåttliga iver lite mera igen.

Träning

Vi har tränat massor sen jag skrev sist. Vi tävlade också lite häremellan en femma och en hyl. Men det kändes inte alls bra så vi har tränat mer i stället. Träningarna har i allafall gått fint. Speciellt har Yra äntligen lite börja "irto". Har börjat kunna göra bakombyten tom. utan att det automatiskt blir en vägran.

Det här veckoslutet var vi på Agrys kurs som drogs av Rauno Virta. Temat var ennakoiva ohjaaminen. Det betyder att hunden i princip redan då den utför ett hinder ska veta vilket som är följande. På det sättet undviker man skarpa svängar som tar bort både farten och motivationen hos hunden. Man kan lugnt säga att jag inte kunde det här innan kursen. Men som tur lärde jag mig massor. Det var helt otroligt att se att när jag fick in linjerna rätt så hade jag inte bråttom någonstans, jag behövde inte ta till brösttoner för att få Yra med utan jag hade henne i fingertopparna hela tiden. Dessutom ökade hennes självförtroende så mycket att vi gjorde sånt som hon inte kan tex. bakombyten till käpparna, jättafina tunnelingångar osv. utan problem, det kändes jättebra!

Dessutom lärde jag mig kanske äntligen att när jag för Yra så att hon skall hållas nära och inte göra stora svängar SKALL mina händer hållas NERE. Hon hoppar jättefint och gör små svängar bara jag för henne i rätt linje. Det är när jag börjar svipa med armarna som hon tar ner ribborna. Alltså; Yra nära=armarna nere, Yra långt ifrån mig=armen höjs. Nu behövs det bara lite milt våld för att knacka in dethär i skallen på mig.

Nalas agilitykarriär, om man nu kan kallade så, är igen över för en tid framåt. Hennes knä gick ur led, igen. Hon stod upp mot mitt ben när Nova tacklade henne. Vet inte om Nova kanske inte såg henne eller om hon bara körde rakt på av ren fräckhet, men Nalas knä gav i alla fall efter. Nala haltar inte men om man tittar noga när hon går så ser man att hon faktiskt inte stöder på höger bakben. Voi voi, hoppas att vila gör sitt och så har vi ju som tur jumppainstruktioner från tidigare. Nu blir det väl bra med tiden.

Sist men inte minst; Grattis till Lisa 2 år! Puss och kram!

Syysskabat

Det här veckoslutet var det dags för Syysskabat. Fyra starter på två dagar. Vi har inte tävlat med Yra sen midsommaren så jag var ganska nervös för hur det skulle gå. Undan gick det för att uttrycka det milt. På den första banan fick vi 10 fel. Speciellt början var svår ,en vägran, innan vi fick det att fungera och sen hade hon för bråttom bort från slalompinnarna. På den andra banan gjorde vi en nolla! Vi blev andra drygt 20 sekunder under tiden. Det var en helt fruktansvärd bana! I och för sig var den inte svår men Yra var närmast hysterisk. Jag hade inte koll på henne en sekund och jag höll faktiskt på att ge upp mitt i. Tack vare att Mari hejade på oss så orkade jag på något sätt hålla ihop det och konstigt nog fick vi inga fel. Jippii!

Idag trodde jag att vi skulle kunna tävla med lite mera vett. Vi hade ju en felfri bana från igår så ingen stress alltså. Fel! Organisatörerna ville få tävlingen att rulla på snabbt så de tre följande i tur skulle stå i en "gång" och vänta på sin tur. Det passade ju inte Yra som eggade upp sig något helt fruktansvärt. Hon rymde från starten tog ännu dom fyra första hindren men från slalompinnarnas tredje sista mellanrum kom hon ut med ett vrål. Vi avbröt banan där. Det går inte att fortsätta när hon är så där het. Yra fick sitta i bilen ett tag och lugna ner sig. Dagen sista bana var bättre. Trots att hon nog igen startade utan lov höll hennes huvud. Vi diskade pga mitt fel och gjorde nog några fel ännu efter det men det gick liksom att samarbeta med henne.

Summan av veckoslutet är alltså; 10, 0, hyl, hyl. Hon tog alla kontakter! Fällde inte en enda ribba! Hon "irto" tidvis helt otroligt bra! Men det där huvudet blir så otroligt hett på den där lilla hunden. Voi voi, man får hoppas att tid och erfarenhet får henne att lugna ner sig.

Övriga bekanta på tävlingen var släktingen Ronni, Clouds pojke, som gjorde sin första nolla idag. Armas som blev diskad på sina båda banor idag och Mari och Ringo som lyckades bli diskade på alla banor under veckoslutet.

Nästa veckoslut fortsätter vi igen men vi behöver nog en vecka att lugna nerverna.

Mycket mera agility

Skam den som ger sig, istället för att sluta med agilityn tränade vi mer än vanligt den här veckan. På tisdagen var vi i Kivistö. Banan var helt sjukt svår men det gick inte så illa i alla fall. Bla. skulle man vända 180 grader åt vänster från slalompinnarna fastän ingången var sådan att man var tvungen att vara på höger sida själv. Med förra veckans krock tydligt i minnet krävdes det rätt mycket för att jag skulle våga vända tillräkligt. Men det gick till slut.
På onsdag var det Agry träningar vilka gick helt ok. Bakombyten är inte Yras starka sida det visste vi ju redan. Men fick vi in ett riktigt snyggt på slutet.
På fredag var det Kivistö igen en extra gång eftersom vi fick "låna" en föreningskompis tur. Samma bana som på tisdagen så jag visste vilka dom svåra ställena var. Vi hade sån tur att det bara var en annan i vår grupp och Juha kom ihåg var vi hade haft svårigheter så vi fick riktig privat undervisning. Vi gjorde korta banan i korta bitar och kastade bollen för att få Yra att "irto". Mari kom dessutom och filmade våra träningar så videorna finns på hennes sidor. Dom hör till kategorin "en blondin tränar". Att kasta boll och springa är tydligen helt oöverkomligt för undertecknad. Jag lyckades kasta bollen i taket, träffade mig själv nästan i huvudet en gång, glömde helt bort att kasta, huh pinsamt. Stackars Yra har inte det lätt med en sån här råddboll till förare. Det som är bra att se är att hon verkar mycket mera koncentrerad än vad hon känns. Måste börja lita lite mera på henne. Dessutom har vi gjort nånting rätt med kontaktträningen. När träningen var nästan över kastade jag bollen åt henne och lät henne leka medan Juha gav mig feed-back. Då gjorde hon sin vanliga runda kring hallen och gick sen och lade sig på A-ets kontakt, 2-on-2-off, och låg där och tuggade på bollen. Hon har alltså lärt sig att kontakterna är något positivt, jihuu!
Efteråt fick Yra simma lite. Jag kastade en tennisboll åt henne som hon hämtade till strandenkanten varifrån Nala plockade upp den. Kanten var rätt hög och hal men Nala ramlade som tur inte i. Tre kast hann vi med innan Yra hade lyckats bita sönder bollen. Då la vi av för det ligger redan en hel del av våra leksaker på Vanda ås botten.

Aldrig mera agility

Aldrig mera agility. Så känns det i allafall nu. Vi hade träningar igår och det var det värsta jag har varit med om hittills. Yra gick på som aldrig förr. Visst har hon varit vild och i farten men igår var hon helt huvudlös. Hon sprang på mig i full fart snett bakifrån. Hon såg ju mig hela tiden men hon hade så bråttom till påsen (dit det inte var meningen att hon skulle) så hon bara rammade mig. Jag flög helt handlöst och har ett svullet ben som minne. Nu räckte ju inte en kollision till att få Yra att lugna ner sig. Lite senare hade hon så bråttom ner från A-hindret så hon hoppade rakt ner från krönet! Det gjorde ont för hon skrek till, det var ju självklart den tass hon skadade tidigare i sommar, men Yra körde banan till slut vad sku hon annars ha gjort. Tassen gjorde inte ont länge, men det gör däremot mitt ben så vi skippade träningarna idag. Jag skulle inte kunna springa och för tillfället vågar jag inte ens träna med henne. Så som hon går på så kommer hon att skada sig ordentligt. Vi tränade toko idag i stället och det gick förvånansvärt bra. Hon var för engångs skull riktigt koncentrerad, ivrig men inte för ivrig. Speciellt fjärrens sitt-ligg byten var snabba fast jag var långt ifrån. Tack och lov var det en bra träning så orkar man fortsätta igen.

BGS mästerskapstävlingar

Vi har varit på Bastö under helgen. BGS mästerskapstävlingar dvs. IsoMestariTurnaus gick av stapeln på lördag. Med tanke på att det egentligen bara finns två hål, fyra klubbor och relativt sparsamt med utrymme är det inte illa att vi lyckades spela en hel runda dvs. 18 hål. Vinnare i årets tävling var ju självklart Miku och undertecknad blev som väntat sist. Jag var sist hela tiden utom vid ett skede då Max och jag delade sista platsen. Men jag är glad i allafall.


Trots att turneringen tog rätt mycket tid hann Yra ändå med en hel del. Hon hade så bråttom till Bastö på fredag kväll att hon hoppade från båten långt innan vi var iland. Hon blev hängande på kanten av bryggan med bakbenen sprattlande i luften ändå tills jag hann iland. Som tur tycks hon inte ha gjort sig illa. Vi tränade både agility och lydnad på lördag. Nala var riktigt ivrig och glad. Jag gjorde hela ALO-programmet, utom platsliggning, och det gick fint. Synd att det inte går att tävla med henne. Nova gjorde några tricks också efter att hon noggrannt kollat att jag säkert hade godis åt henne. Hon jobbar inte för ingenting hon. Yra ångade på som vanligt men det mesta gick bra. Hon låg på plats själv medan jag var i gömman och hon hölls bra och lade sig inte på höften, jess! Inkallningens stop var superbra, likså apporten. Fria följet fick vi kämpa med en del för hon hade redan belönats med leksak för stoppet så hon gick rätt het, men det blev bättre mot slutet. Hoppet är det stora problemet nu för hon vill lägga sig istället för att sitta. honn korrigerar det själv sen men det är ju för sent. Det är bara att öva mera.

Vi var på agility också under veckan. Yras första träningar efter sjukledigheten och det gick undan kan jag lova. En massa fel fick vi också pga att hon inte orkade vänta på kontakterna som hon nog annars tog fint. Det positiva var att hon bara fällde en enda ribba under hela träningen. Juhas kommentar efteråt är väl bara att ta som en komplimang den också även om den nog svider en del; Ihan hyvä, tänään sä et hidastanu koiraa melkein ollenkaan. Great!

Går det bra på träningarna så går det åt h-te på tävlingarna. Vi skulle tävla idag med Nala i Esbo och allt var fel. Nova hade ett anfall igår och då ska ju Nala försvara henne från allt ont i världen. Allt som kom emot på två eller fyra ben var farligt. Dessutom var det fruktansvärt hett, min mätare visar på dryga 30 grader, så det gick inte att leka igång henne heller. Summan av allt elände var att Nala smög runt banan. Hon använde alla lugnande signaler hon kunde; snusade och gäspade och hade sig. Vår tid blev väl drygt 80 sekunder plus några felpoäng. Elände! Eftersom den mest utsökta tortyr man kan tänka sig är att ta Yra till en agilitybana och sen inte låta henne göra ett enda hinder gick hon på rätt höga varv. Nova orkade inte röra sig en centimeter i hettan så jag bestämde mig för att göra slut på eländet och åkte hem innan den andra banan.

Mera elände blev det när vi skulle träna "tunnare" med Yra på kvällen. Det har gått som smort hittills men idag hade hon alldeles för hög fart. Hon rusade på pinnarna så dom flög åt alla håll och hämtade sen första bästa. Jag skickade henne pånytt för att hämta den rätta och då kom hon med två på samma gång. När inte kvaliteten duger försöker man med kvantitet. Jag bestämde mig för att avbryta hela träningen. Hon blir ibland så där att hon belönar sig själv med att härja på. Då hjälper inget annat än att ta ifrån henne möjligheten att träna. Efter flera bra träningar måste det väl komma ett sådant här bottennapp emellanåt men just nu är feelisen inte så bra.

Duktig Nasu!

Nala gjorde en felfri bana igår på träningarna!

Träff med brorsorna

Vi var i Alberga idag och träffade brorsorna. Haru var här från Hämeenlinna och dessutom kom Armas, Mac, Tiri (nästan syster), mamma Nevada, Cloud och mini systern Tru. Jag är hemskt glad att jag har en tik så slipper man vara så "kova jätkä" inför brorsorna. Yra kommer överens med alla. Allra minsta systern Tru e bara fem månader. Hon tycks vara en ganska bestämd ung dam. Jag kommer inte alls ihåg den tiden när Yra var så där spinkig. Tiden går så fort. Ändå vet jag att hon var minst lika mager och långbent och hårlös. Utseendemässigt är Yras kull nog ganska splittrad. Yra och Mac en långbenta som mamma Nevada. Fast Katja har sagt att Yra mest liknar sin farmor. Armas e inte heller stor men kanske mera balanserad. Haru hade ganska mycket mera massa och stort huvud som Spinnu som vi träffade då vi var i Piikkiö och vallade. Själv tycker jag förstås att Yra e bäst.

Vi tränade lite toko. Yra koncentrerade sig jättebra. Vi tog lite fot, som gick super hon höll platsen trots att jag slirade omkring i genomblöta flipflops. Deck och stop var bra både från fotgående och vid inkallning. Dessutom tog jag apporten. Hon väntade fint på kommandot och jag belönade med godis för att hon stannade kvar, men farten var långsammare än normalt. Blev genast snabbare när jag skickade iväg henne utan belöning. Till sist tog vi platsliggning. Hon kikade på dom andra i ledet när jag sa deck och därför lade hon sig lite snett. Borde ha korrigerat det för hon hade halkat ner på höften när jag kom tillbaks, ajaj. Men det var första gången jag tog hela två minuter så att jag gick och gömde mig och det var inga problem. Det lilla jag såg genom busken låg hon lungt på plats trots att andra belönade emellan och det körde motorcyklar förbi osv. Helt super!

Nästa vecka börjar agilityn igen. Vi hör nu till samma grupp som Armas och kanske Tiri. I princip ska väl Yra kunna träna då. Hon får röra sig på slät mark redan nu hur mycket hon vill och i skogen efter 10 dagar då medicinkuren är över. Men jag tror att hon får hoppa över första gången i alla fall. Hoppandet och all vikt på tassen är säkert inte en så bra idé. Nala får träna i stället. Jag har anmält henne till tävlingar i Esbo följande lördag så lite träning skulle kanske inte skada.

Framsteg

Yra har inte haltat alls i dag. Svullnaden har också gått ner, men blåmärket syns ännu. Vi gjorde en liten promenad idag. Lät Yra leta efter tunnari-kapulan i skogen. Hon gick ganska het och hade lite för hård fart. Hon hittade i alla fall varje gång och ivern var det iget fel på. Tog lite lydnad på vägen tillbaka. Det var mycket folk och hundar i närheten så det var riktigt bra träning.

Grattis!

Nasu-Nala-Naugarth fyller 6 år i dag! Mitt lilla skrutt. Hon ser fortfarande lika valpig ut som hon gjorde för sex år sedan trots några gråa hår här och där. Dessutom har hon ju inte mognat så där hemskt mycket annars heller. Liten, skitig och rädd för tåget-en nog den bästa bekrivningen på Nala, men omöjlig att leva utan.

För mycket av det goda

Vi har varit på Bastö nästan en hel vecka. Det har varit riktigt skönt. Nu är alla den här sommarens projekt färdiga. Fönstrena och dörrarna är målade och det blev bättre än väntat. Dessutom byggde pappa och jag (mest pappa) en ny hörnsoffa åt mig. Jippii! Jag är mer än nöjd med resultatet.

Lisa och jag har umgåtts en hel del och det är kul. När vi är en längre stund på tumis märker jag att hon börjar tala lite svenska. Typ; Yras boll, där båt osv. Själv har jag tydligen tappat greppet helt och hållet, för under mitt vaksamma öga råkade hon, stackarn, först skrapa upp en stor skråma på armen och följande dag slog hon huvudet i ett träd. Faster "Emma" e inte så proffsig som hon tror.

I början av veckan lyckades jag hålla uppe träningsivern. Vi tränade ruta och apport och självklart fot. Allt gick ok trots att Yra har lite annat i tankarna på Bastö. På tisdagen tränade vi agility. Jag överraskade mig själv med att klara av ganska svåra sidbyten och "krumelurer". Dessutom hade vår kontaktträning satt tydliga spår för Yra tog kontakterna riktigt fint. Första gången på bommen gick hon över men gick själv tillbaks. Det hade blivit diskning om det varit tävling men nu var det ju inte det och det var bra att märka att hon faktiskt tänkte efter själv och korrogerade sitt fel. Gungan tog hon skitsnyggt fast jag säjer det själv.

Slutet av veckan gick det lite väl hårt för Yra. Det var släkt och vänner på besök vilket betyder att det alltid när Yra ville det (hon ville hela tiden) kastades käppar. Kul var ju det men nu är ju inte Yra den som förstår att sluta i tid. Käppar för henne är som droger för knarkare. Igår kväll märkte vi att hon haltar, inte hela tiden men ibland. Kollade henne men hittade inget annat fel än en massa skråmor och skrapsår på benen. Ju längre kvällen led desto mera haltade hon och i morse ville hon inte röra sig alls. Jag gissade att hon har försträckt nån muskel och tänkte följa med situationen ett par dagar, men hon var så helt knäckt så jag förde henne till veterinären genast. Jag kan inte se på när min hund har ont. Jag vill att nån ska göra henne bättre genast. Trots att Yra försökte låtsas att hon inte hade nåt fel alls hos veterinären så visade det sig att hon har en försträckning i tassen. Hon har antagligen stigit så opassligt att alla tårna har böjt sig uppåt. Nu är tassen svullen och blå på ovansidan. Ingenting är som tur brutet men det blir drygt en månads paus från tävlingarna och åtminstone tre veckors avbrott innan vi kan träna agility igen.

Det var med andra ord lite för mycket av det goda med alla käppar. På tal om för mycket av det goda så träffade jag Janni idag och fick en seg råtta som väger 400 g! Det är mer än tillräkligt det.

Träning

Vi har tränat mycket de senaste dagarna. Ju mera vi tränar desto mer finns det att träna på känns det som. Suck, det ser så enkelt ut när andra gör det. På morgnarna innan morgonmålet har vi tränat på att gå fot. Yra jobbar bättre med godis när hon är hungrig. Det känns rätt bra faktiskt. Hon följer helt fint, håller platsen och drar inte iväg. Huvudet hänger kanske lite lågt, det får vi jobba på men i det stora hela känns det som om vi går framåt.
Fjärrens byten är helt bra, hon hålls på plats men det går lååångsamt. Nåja, vi övar så här nu med godis och sen när hon säkert hålls på plats så kan vi ta fram leksakerna igen så blir det lite fart på det hela.
Vi har tränat agility också. Igår i skyfall. Du milde så det kom vatten. Yra bryr ju sig inte om sånt och jag trodde inte att det var så farligt eftersom vi skulle träna kontakter dvs. inte så mycket spring för min del. Men våt var jag i allafall ända in på skinnet. Yra jobbade bra. När det är agility det gäller så spelar belöningen inte så stor roll, det är kul i allafall. Jag vill nu att hon stannar på kontakten och fortsätter först då hon fått lov. Det gick jätte-bra tyckte jag, faktiskt. Men det var nog regnet som råddade bort mig eller som sköljde bort all kunskap ur lilla Yras huvudknopp. I dag på dom riktiga träningarna drog hon iväg rejält. Struntade fullständigt i all vad kontakter hette. Skit också! För att se positivt på saken så kom vi ända till hinder åtta utan några fel och det är nytt rekord! Jag brukar hinna klanta till det redan tidigare. Men sen kom kontakthindrena och då sket det sig ordentligt. Ju högre man hoppar ifrån desto längre flyger man, tyckte Yra. Ju längre man flyger desto större är sannolikheten att man bryter nacken av sig, tyckte jag. Fick ta till brösttoner för att få henne att fatta att säger jag att hon skall stanna så ska hon banne mig stanna också. Slutet av banan gick igen fint. Snäva svängar är hon faktiskt bra på. På slutet ville hon inte längre ha godis utan hon ryckte mig i byxbenet istället. Hon tyckte väl att hon fick jobba utan lön. Voj voj, men snart e nog tanden så bra att vi kan ta fram leksakerna igen.

Nala får inte träna på riktigt alls. Håller på att lära henne dra i leksaker. Jag slutar alltid när hon är som ivrigast och det börjar gå framåt. Hon mårrar och kämpar riktigt bra, men bara hemma. Utomhus märker hon inte ens leksaken för där hotar otaliga faror henne. När hon klarar av att leka med mig ute skall vi börja träna agility igen. Men inte före det annars finns risken att hon går in i sitt "I see dead people"-tillstånd igen.

Nova tränar ingenting. Hon vill bara äta sockor och papper och ligga på sin dyna och sova. Hon har inte hoppat upp i soffan mer än ett par kvällar sen vi kom hem från Bastö. Första gången missar hon alltid. Några gånger då hon gått ner i "lek-ställningen" har hon blivit alldeles stel i bakbenen. Undrar vad det beror på. Hon har inte ont nånstans när man känner på henne i allafall. Jag får väl följa med och se hur det utvecklar sig.

I morgon e en ny dag, men innan dess skall stora beslut tas...

Storstädning och sura hundar

Yra friskförklarade sig själv i morse. Maten gick ner i ett huj och sen var hon fit for fight tyckte hon själv. Jag misstänker att veterinären inte skulle vara av samma åsikt, därför gick vi till Brunakärr. Jag tänkte att vi skulle ta det lite lugnare och hade med mig lite mjukt godis. Tanken var att vi skulle träna lydnad och fila lite på att gå fot. Yra var i och för sig helt med på noterna men godis e nu ingen belöning enligt Yra. Utan en leksak att härja med går hon på alltför låga varv och reslutatet är därefter. Alltså struntade vi i träningen och gick en liten lenkki i stället. Nu har jag i alla fall äntligen sett stugan och den e ju fin.



Eftermiddagen använde jag till att storstäda. Och då menar jag städa med stort S. Jag städade till och med bakom spisen. Nu luktar hela lägenheten citrontvättmedel. De fyrbenta familjemedlemmarna visade tydligt vad de tyckte om uppståndelsen. Nala genom att hela tiden springa i vägen och lägga nosen i blöt, snubbla över sladdar och vara allmänt besvärlig. Nova såg sin chans när jag var upptagen på annat håll och vällte bykkorgen så nu är en strumpa igen på villovägar. Antagligen är den så nära pudelns kärna som den bara kan komma. Den kommer väl ut i övermorgon ungefär. Yra ligger och surar i ett hörn. Hon får aldrig göra nånting roligt.

Hejs svejs!

Det här är vår nya blog. Dom två små är Nova (Noppa-loppa) och Nala (Nasu) och den som är ganska stor är Yra. Jag skulle ha kunnat inkludera mig själv också men "who am I kidding" det är ändå dem det kommer att handla om. just nu är vi alla ganska trötta efter en vecka på landet (Bastö). Yra e speciellt trött eftersom hon varit och fått en tand utdragen. Stackarn, en hund so m är van att alltid vara störst, starkast och snabbast blir väldigt deprimerad av att inte orka stå på benen. Nå ja, imorgon lär hon väl vara sig själv igen. Nova och Nala är nöjda med att vara tillbaka i civilisationen igen. Frisk luft blir ansträngande i längden för små pudlar.