Hej, vi springer!

OMG! Vem sku ha trott att jag skulle tycka att det är kul att jogga? Min nya smällskära joggingjacka gör ju det förståss mycket roligare. Men faktiskt i dag så kom jag in i en lugn bra rytm och det kändes som om jag kunde fortsätta hur länge som helst. Hade inov-skorna på och dom var jättebra på både snö och is. Antagligen sprang jag inte särskilt långt i km räknat (c. 4 antagligen) så det är rätt långt kvar tills jag deltar i nån maraton, men i allafall, det här är klart mer än ingenting.
För Yrtti-Irmeli var det ingen match att springa, men hon tycker nog att det är kul omväxling. Det skall ganska mycket till innan jag springer ifrån henne, eller ens tills jag börjar springa så mycket att det utmanar hennes kondis. Tack vare Yra håller jag däremot snabbare takt än övriga joggare så det är ju bra med tanke på agilityn.
Så har vi lilla problemhunden Nassla. Hon springer gärna hon med och blir inte särskilt trött verkar det som. Men hon har svårt att hitta rytmen och/eller falla i trav överhuvudtaget. Faktiskt så har jag svårt att få henne att trava alls under några som helst omständigheter. Kan hon trava eller är hops hennes normala gångart? Och om det är så så skall jag bli orolig för hennes rygg, knän eller andra kroppsdelar? Har man hopsat i sju år kan man väl göra det i fortsättningen också, men det kanske är mera slitsamt för rygg och knän osv. i längden, ifall det här springandet nu fortsätter.
Väl hemma gjorde jag ännu mag-, rygg- och lårmuskler så jag skäms redan över hur mycket jag kommer att beklaga mig i morgon.

Kämpa på

Det fick vi verkligen göra i tisdags. Ingenting funkade. Tre hinder var max det vi klarade av innan det gick åt skogen. Var helt fruktansvärt frustrerande. Trots att tiden var slut skulle vi få ett försök till och vad gör Yra! Jo, stiger upp i starten och river första hindret! För engångs skull lyckades jag kanalisera min ilska till nånting nyttigt och vi tog om allt ännu engång och gjorde en felfri bana!

Idag är det ett år sen Nova dog. Saknar henne mycket, men vi har det bra nu.

Joggingsäsongen inledd

Förkunnar man käckt och medger inte att en normalsäsong består av about 12 joggingrundor fördelat på c. sju månader. Men i år sidu skall det bli en ändring och kondisen kommer att stiga så det bara viner om det. Att springa i sommardojor på snö var inte speciellt trevligt och att springa i vinterjacka var det ännu mindre, men jag är inte alls i så dålig form som jag trodde. Men jag avundas nog Yra som kan falla in i passlig trav och sen hålla på hur länge som helst. Inspirerad av en viss DVD prövade jag också på att göra spurter i uppförsbacke. Det var för mycket för hundarna som blev lite för glada. Till slut fick jag dom att sluta hoppa på mig, men i stället backade Yra uppför hela backen framför mig. Hon har koll på sina bakben den hunden. Som extra bonus var skolans plan skottad och underlaget bra så vi avslutade med lydnad. Vet inte om det var underlaget eller vad, men följet var riktigt bra idag. Bara i spring ville hon lite dra i väg, men dubbelkommando räckte för att hon skulle hålla in. Inkallningen var snygg, inget smygande där inte. Däremot är stå från marsch historia för oss. Fick gå tillbaka till att backa framför henne med godis i handen annars hann hon sätta rumpan i backen fortare än kvickt.

Nalas problemhundsträning vill inte riktigt ta sig. Tidvis får jag henne att gå förbi hundar utan att morra, men får hon tillfälle så hugger hon efter vem det nu än råkar vara, som en liten kobra. Men annars mår hon bra, ryggen verkar vara i skick och hon joggade också med gott humör trots att hon inte riktigt hölls i trav utan måste galopppera. Även i den farten hann hon nappa åt sig hästbajs. Kul med hund.

Avsaknaden av agilityrapport beror på att vi i stället för agility övade starter, igen.

Tillbaka till verkligheten

Inga nollor för oss igår i Riihimäki. Jag lyckades göra samma fel på två banor efter varandra. Var otydlig om vart Yra skulle efter ett hopp och fick henne att hoppa samma hopp tillbaka. Lyckades ändå skärpa mig och på tredje banan kom bara en ribba ner pga att vi fick knöla oss fram på den ganska svåra startsträckan. Efter det gick det faktiskt som en dans. Fem fel var alltså resultatet.
Idag är det sista dagen på min vintersemester och vi har tagit det lugnt. Promenerat i skogen och tränat lite lydnad. I morgon börjar vardagen igen.

Mera träning

På torsdag var det dags för del två av vår lydnadsträning. Det var himla bra att jag bokade två gånger för nu kunde vi justera det som inte funkade så bra när vi tränade själva. Det var inga stora förändringar, men lite mindre leksak i rutan och mera godis belöning så hon kommer ner i varv. Jag hade också stor hjälp av att Jessica kunde säga när min takt var bra i följet. För det blir massor bättre bara av att jag går ordentligt. Vittringen har vi också kommit vidare med tack vare godismatningen. Det är långt kvar, men ändå. Mest givande var det att hitta metoder att få Yra lite ner i varv, men speciellt att få henne att lyssna.
Vi tränade också i Juvamalmen på torsdag. Gjorde en enkel hoppträning för att Yra skulle komma lätt undan och jag skulle få jobba med framförbytena. Jobba fick jag men jag lyckades. Cloud var också med och var SÅ glad att få göra lite agility. Yra blev omåttligt svarsjuk på Cloud, men av nån orsak tog hon inte alls illa upp av att jag sprang lite med Revyy också. Effektiv som jag är nu under semestern tränade jag lite med Nala också. Hon hade farten uppe igen så ryggen verkar vara i skick, däremot sprang hon bara omkring och reagerade inte på handlingen. Helt som vanligt alltså.
Igår fick hundarna vila för jag tillbringade förmiddagen med brorsdöttrarna och deras mamma. Det var riktigt kul.

Nollträning

Ai vitsi, det håller på att bli en ovana att göra felfria banor :) Nå nej, vi var på inget sätt perfekta, men jag kämpade mig igenom. Det var i ärlighetens namn inte den svåraste banan vi tränat och den innehöll i princip ingenting utmanande för Yrtti-Irmeli, men desto mer för mig. Första stället var från fjärde hindret framåt där man måste få hunden runt hoppet och sen var det bråttom för det var rak linje via ett hopp och avokulma till slalom. Enda sättet att hinna var att modigt puffa hunden runt fyran och sen göra blindbyte och ladda på allt vad man orkade för att hinna i tid till slalom. Tog rätt många upprepningar innan jag fattade att jag inte skulle komma lätt undan, men sen gick det riktigt snyggt. Andra svåra stället var hindren 9-12 där man var tvungen att göra framförbyten i varje mellanrum. Rent sadistiskt tycker jag, men sidu jag fixade det. Hade kunnat vara smidigare, men jag gjorde det varje gång. Sista svåra stället var från gungan; två hopp och tunnel. Hundens linje var sån att den förde in i fel tunnelända ifall man inte korrigerade. Enda möjliga sättet att hinna korrigera (ifall man inte körde llama-agility) var ett bakombyte. Yras instinkt var att vända sig om när hon märkte att jag bytte sida, men med att pressa på för fullt fick jag ändå in henne i tunneln utan större risk att det skulle räknas som en vägran. På slutet visade det sig att jaakotus inte är nånting för oss eftersom det vänder Yra för mycket.
Sen tog vi allt igenom felfritt och avslutade där. Hyvä treeni, hyvä mieli. Speciellt för att Yra igen gjorde riktigt snygga kontakter och praktiskt taget inga ribbor kom ner. Nu är det konditionskur för matte som gäller eftersom Juha sade, och jag vet att han har rätt, att det största hindret mellan oss och prispallen är min egen rörlighet. Ut och jogga alltså!

Lomaa pukkaa

Vi inledde vintersemestern på vårt eget sätt dvs. vi tränade; lydnad hos Jessica. Vi började med vittringsapporten. Yra gjorde precis som hemma, håsa, fjamsa, smakade och lyfte på varenda en och hämtade till slut rätt. Därför gjorde vi så att hon fick ligga en lång stund brevid pinnarna och äta godis innan hon fick lov att söka. Hon lugnade ner sig och det var mycket mindre smakande de följande gångerna.
Sen rutan. OMG! Yra hann göra allt möjligt och en del omöjligt, som att försöka hämta kantbanden. Back to basics alltså. Leksak i rutan och först när hon har bra drive dit så börjar vi fila på platsen.
Fot; lite väl långt framme som vanligt, men höll kontakten bra. Blev mycket bättre bara med att jag anpassade min fart och steglängd. Yra har ett fult sätt att starta då jag säger fot, så det skall vi fila bort också.
Sitt från fot var riktigt bra, det värmde mitt hjärta.
Apporterna både vanlig och metall var helt bra. Yra har än en gång lite väl bråttom när hon skall lämna så det skall vi fila på.
Inkallningen; här kom hon igenom så det braka om det vilket kanske inte är så farligt med tanke på att hon har smygit fram den senaste tiden. Efter en liten påminnelse kom hon ihåg att hon skall stanna. Stoppen var tyvärr inte så snabba som de emellanåt har varit.
Fjärren var annars bra, men som jag redan visste så kommer hon framåt i stå-sitt bytet då jag håller längre avstånd.
Summan av kardemumman var att vi har flera moment som är på god väg men kräver viss finslipning. Det bästa var att märka hur mycket jag kan påverka följet bara med min egen promenad takt. Mest knäckande var att vi måste börja från början igen med rutan för jag vet inte hur mångte gången. Och som jag nog vet så skulle det vara enklare att träna med en hund som istället för 120 km/h höll en fart på 100 km/h.
Efter lydnaden gick vi en promenad på isen och senare på kvällen ännu en promenad med kompisarna i skogen. Ljuvligt tyckte Yra, överdos av frisk luft tyckte Nala.

Idag har jag fortsatt semestrandet med Sushi-lunch med mamma och kanske lite överdrivet shoppande. Vi gick också en timme på isen med hundarna innan den iskalla vinden tvingade hem oss.

Yra SERT-A nr 2!

Jihuu! Matte går och myser för sig själv. Det här resultatet kom som en stor överraskning. Trodde inte särskilt mycket på framgång när jag styrde kosan mot Lempäälä via Korso. Hade festat på jobbet till kl ett på natten och Yra hade festat med Hannu och tennisbollen i snödrivorna. När jag kom fram visade det sig att det inte alls var en uppvärmd hall så jag hade alldeles för lite på mig, underlaget var halt och dessutom var där ett himla liv.
Under bangången kändes bana ett ändå helt ok. Bara två svårare ställen. Mest var jag oroad för om jag skulle få igång mig själv. Banan gick också helt bra. Yra fällde en ribba igen då jag gjorde ett blindbyte och hon fick för bråttom, men det första svårare stället gick utan problem. Det andra schabblade jag sen bort för att jag inte förde henne ända till tunneln och hon tog bommen i stället. Eget fel helt enkelt. Annars var jag riktigt nöjd; starten, kontakterna och handlingen var i övrigt bra. Hyvä hylly, alltså.
Andra banan var mycket svårare. Asiga förningar förbi lockande hinder. Avokulma till slalom efter en raksträcka. Flera ställen där framförbyten var det enda alternativet och jag är super dålig på dem, min fart stannar helt. Rak tunnel mitt under bommen så man själv måste springa runt och ribborna på 65 cm. Bäddat för katastrof kändes det som, men hipp hurra! Vi gjorde det! Yra jobbade fint, skitsnygga kontakter och hon höll huvudet kallt och hade tålamod att hoppa fast jag försökte få försprång där jag kunde. Hon hittade säkert bommen mellan två tunneländor och tog utan tvekan kontakten fast jag måste ta långt avstånd pga. de två tunnlarna som gick under. Slalomingången var super! Jag var inte helt kass heller utan orkade jobba och framförbytena gick bra utom det sista där jag blev och svaja. Därför blev slutrakan inte så snabb som den kunde ha varit, men Yra irto ändå fast jag ännu var på andra sidan om bommen. Fjärde plats igen,men det räckte igen för att få ett certifikat!
Yra var idag så som hon är när hon är som bäst lyhörd och fokuserad. Hon höll huvudet förvånansvärt kallt hela tiden. Matte är nöjd med att ha klarat handlingen riktigt bra trots sen natt och en hel del rödvin. (Vilket säger en del om vad min normala standard är). Tänker i fortsättningen undvika liknande situationer och bli en snabbare handler åt min duktiga lilla blå!

Dags att uppdatera

Fast det finns inte så mycket att berätta. Mest har vi bara gjort långa promenader nu när vädret äntligen blivit lite bättre. Vi har tränat agility också och det har varit rätt struligt. Vi är inte alls på samma våglängd nu Yra och jag. Saker som redan funkat bra en tid funkar nu inte alls och jag har svårt att läsa av i vilka situationer Yra kommer att irto och när hon inte kommer att göra det.
Har bestämt mig för att ta mig i kragen och satsa mera på lydnaden igen för snart kan man börja träna ute. Skaffade en ny metallapport och nu håller Yra den bättre än den gamla lilla. Rutan har vi jobbat med och upptäckt nya sätt att göra fel. Jag skulle ju ha Yra att bjuda självständigt på rätt plats i rutan. Jepp, bra idé, men det har lett till att fröken springer mot rutan, men 2-3 meter innan hon är där vänder hon om och backar in tills hon tycker att jag ser nöjd ut. Ööh, månne det står något i reglerna om att hunden skall springa med nosen inte svansen först? (Jag är ändå lite imppad över hur långt, rakt, fort och långt ifrån mig hon kan backa). Sitt, stå och ligg från marsch har vi lite paus med nu för hon lyssnar inte utan slänger in lite sitt, stå eller ligg på måfå och det brukar betyda att vi filat för mycket på dem. Följet är fortfarande mest hoppsigt, vissa dagar mer och vissa mindre. Kontakt håller hon däremot bättre för tillfället. Största problemet är väl att godis inte är tillräkligt belönande, leksaken är för kul och bollen vallar hon. Värför är det så lätt att träna tricks och så otroligt svårt att träna lydnadsmoment?
Nassa har just inte gjort någonting. Hon är mycket bättre i ryggen, men jag låter ännu henne vila lite till.