Ai vitsi, det håller på att bli en ovana att göra felfria banor :) Nå nej, vi var på inget sätt perfekta, men jag kämpade mig igenom. Det var i ärlighetens namn inte den svåraste banan vi tränat och den innehöll i princip ingenting utmanande för Yrtti-Irmeli, men desto mer för mig. Första stället var från fjärde hindret framåt där man måste få hunden runt hoppet och sen var det bråttom för det var rak linje via ett hopp och avokulma till slalom. Enda sättet att hinna var att modigt puffa hunden runt fyran och sen göra blindbyte och ladda på allt vad man orkade för att hinna i tid till slalom. Tog rätt många upprepningar innan jag fattade att jag inte skulle komma lätt undan, men sen gick det riktigt snyggt. Andra svåra stället var hindren 9-12 där man var tvungen att göra framförbyten i varje mellanrum. Rent sadistiskt tycker jag, men sidu jag fixade det. Hade kunnat vara smidigare, men jag gjorde det varje gång. Sista svåra stället var från gungan; två hopp och tunnel. Hundens linje var sån att den förde in i fel tunnelända ifall man inte korrigerade. Enda möjliga sättet att hinna korrigera (ifall man inte körde llama-agility) var ett bakombyte. Yras instinkt var att vända sig om när hon märkte att jag bytte sida, men med att pressa på för fullt fick jag ändå in henne i tunneln utan större risk att det skulle räknas som en vägran. På slutet visade det sig att jaakotus inte är nånting för oss eftersom det vänder Yra för mycket.
Sen tog vi allt igenom felfritt och avslutade där. Hyvä treeni, hyvä mieli. Speciellt för att Yra igen gjorde riktigt snygga kontakter och praktiskt taget inga ribbor kom ner. Nu är det konditionskur för matte som gäller eftersom Juha sade, och jag vet att han har rätt, att det största hindret mellan oss och prispallen är min egen rörlighet. Ut och jogga alltså!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti