Gott Nytt År!

Mellandagsledigheten gick inte riktigt som planerat då Dimma bröt av en tand och den måste dras ut. Fröken var nog inte alls så medtagen och sjuk som veterinären sa att hon skulle vara, så en hel del har vi faktiskt varit ute och sprungit i skogen, men allt jag hade tänkt hinna med själv blev ogjort.

Helt oplanerat åkte vi iväg och vikarierade Armas på deras träningar på fredag så Yras agilitypaus tog slut. Det var hon mycket glad för. Träningen gick riktigt bra. Framförallt höll mitt knä. Yra var duktigt och inte alls uppe i så höga varv som man kunde ha tänkt sig. Vi fick riktigt bra tips för hur vi kan använda etupalkka. Problemet har nämligen varit att Yra istället för att sträva mot belöningen stannar och börjar stirra. Knepet var tämligen enkelt; man lägger belöningen tex. bakom en nummerskylt eller annat litet synhinder. Då vet Yra att det finns där men hon kan inte stirra på nåt hon inte ser. Jag fick också hjälp men hur jag skall hitta rytmen själv.

Idag var vi ute i skogen och tränade sen helt kort lite lydnad. Yras följe är otroligt mycket bättre utomhus än inomhus. det var riktigt bra idag faktiskt. Fjärren faller däremot helt i bitar ute. Mer träning alltså.
Nala försökte helt lite träna, men kunde inte för det var för kallt om rumpan.
Dimma tränade också följe. Först bara att komma till sidan och sen lite följe med godis. Hon kan ju inte ännu, men det är kul att hon tar träningen på så stort allvar. Mari fick några snygga bilder som jag hoppas att jag får snart, men här är några jag tog själv.

GOD JUL!

Ha en riktigt skön jul allihopa!

Önskar,
Nala, Yra och Dimma

Allt möjligt

Vi har hållit på med allt möjligt. Alla tre har tränat. Nala är inne i en svacka igen och vill inte riktigt, men måste i alla fall för annars får jag dåligt samvete för att jag försummar henne.
Dimma har tränat lite allt möjligt. Hon kan nu sitt, deck och tass. Kan röra i targeten och kan sätta alla fyra tassar i en burk. Target kan hon så bra att hon rörde också Ringos target i rutan fast hon inte skulle. BCn gillar att brassa med sina kunskaper. Dimma vallar också terriers nu på allvar, lägger sig tom. i mellanåt.
Yra har tränat agility. Jag var riktigt urusel på måndagen, fick revansch på torsdagen och var sen igen dålig på tävlingarna på lördag. Sista banan kom vi igenom med 15 fel så vi kan inleda julpausen någorlunda nöjda. Lite orolig är jag för att Yra fäller en massa ribbor igen, men annars funkar hon i alla fall bra. Bara jag kunde samla ihop mig själv också.
Idag var vi vädret till trots i skogen. Jag tror det är femte dagen i rad det regnar och det var väldigt blött. Det tycker Yra är kul. Nala hatar det, men Dimma ville följa Yra ut i pölarna. Lite gjorde hon det också och var sen lite bekymrad över att hon blev blöt. Vi var väldigt smutsiga då vi kom tillbaka till bilen. Efter oss kom det dock ett gäng med fyra Bearded collies och jag insåg att jag har det ganska lätt i alla fall.

Här är några bilder från en vecka sedan då vädret var lite bättre.

Visst är Nala söt!

Dimma är en fiffikus

Vi har tränat. Nala har tränat tricks så att hon inte skall känna sig förbisedd. Nu har hon lärt sig att snurra runt med framfötterna på en burk och bakfötterna i marken. Dessutom kan hon visa var mitt lillfinger och min tumme är. Mycket användbar kunskap. Helst vill hon dock visa var hennes egen svans är. För det är ju det stora mysteriet i Nalas liv; att svansen alltid är där bak hur man än vänder sig. Hon har dessutom visat vad som avlägset kan tolkas som vänlighet mot Dimma.
Yra har tränat mest agility. Sammanfattningsvis kan man säga att vi börjar komma upp till en nivå där allt är möjligt bara min handlig håller. Hon "irtor" fint, är estehakuinen och ibland kan jag tom. göra blindbyten utan att ribban faller. Bara jag är i tid alltså.
Dipadapa har tränat hon med. Hon är lite kinkig med vilka leksaker hon gillar, men en mjukis utan fyllning är favo. Hon kan både sitt och deck-kommandona nu på riktigt. Så bra man nu kan kunna om man är nio veckor gammal. Har en aning om vad touch kommandot betyder. Idag då hon var så ivrig med sin nya leksak tränade vi eteen och visst irto hon ju till leksaken. Sen tränade vi att gå runt en kon. Det gick bra det med. Hon har också börjat förstå att hon måste sitta för att få mat och att man inte får hänga i Yras öron när vi är ute och går. Det senare bryr hon sig inte alltid om och ordet nej struntar hon totalt i. Hon är dessutom så långt ifrån rumsren som en hund bara kan vara. Men det går framåt i alla fall. Det roliga med att träna med Dimma är att fem minuter räcker för att hon skall måsta ta igen sig i en timme så då får man lite lugn och ro.

Dimmas senaste

Detta kan Dimma:
Gå i koppel; mycket förvånande, men hon traskar på som ingenting.
Klä på och av koppel; har krävt lite övning men det blir hela tiden bättre.
Leka med Yra; men båda kunde vara lite försiktigare.
Komma när man ropar på henne.

Vi har försökt träna lite, men Dimma förstår inte att lek och godis kan vara belöning. Att leka med Yra är för tillfället mycket roligare än att leka med mig, aj aj det måste vi ändra på. Lustigt nog gillar hon beröm en hel del så det satsar vi på nu. Att åka bil och att vara i sin valpinhängnad gillar hon inte det minsta.
Igår var vi på promenad med Ringo och Dessi. Dimma knallade på i grupp som om hon alltid hört dit. Visade imponerande tecken på vallningsinstinkt, men terriers är lite svåra att valla för vem som helst. Hon är duktig min lilla valp.

Nala ogillar ännu Dimmas existens, men börjar vänja sig vid att hon hör till flocken. Yra älskar redan Dimma över allt på jorden och har gladeligen gett upp sin plats i flocken för henne. Great! Har varit tvungen att ta ihop med henne mera under dessa dagar än vad jag gjort under de senaste nästan fyra åren, men det är som om hon glömt allt hon nånsin lärt sig. Trots detta tränade hon väl på måndagen och gjorde faktiskt tre stycken lyckade vittringsapporter inne idag. Hon växer nog upp hon med.

Dimmas dag

Dimma inledde alltså dagen med våldsamt härjande med Yra. Sen sov hon. När hon vaknade höll vi vår första träning. Det var meningen att Dimma skulle förstå sammanhanget med klicker och godis. Tror hon kopplar klickern med mina fingrar mest av allt. Resultatet var att det gick åt två plåster för att stilla blodflödet. Vitsi hon biter hårt. Sen sov hon igen. Efter det övade vi att åka bil, vilket hon inte gillar och så var vi ute i Brunakärr, vilket hon gillar mera. Hon kommer jättefint när man kallar på henne. Nån hade gömt Yras gummiring, vilket var otroligt upprörande. Yra har inte riktigt kommit över det ännu. Nala har inte kommit över att Dimma släpade omkring henne från kopplet. Livet är hårt. När vi kom hem fick alla sig en dos maskmedel och Dimma tömde för första gången sin matkopp. Hon behöver nog bara äta tre gånger till dagen. Det är jobbigt att med valpar för alla inblandade utom valpen som är hemskt nöjd med sig själv.

Hej, jag heter Dimma

Dimma flyttade hem på lördag. Få se vad det blir av henne. En liten tuffing är hon i allafall. Självständig och ganska orädd. Hon struntar i Nalas försök att kommendera henne och leker hur häftigt som helst med Yra som tror att hon också är 8 veckor. Hon är rätt go' med sin skära nos.

Min lilla håsafia

Visst är hon lite hektisk ibland, men hon har inga problem med att varva ner.

Oj, vi gjorde två nollor!

Startade mot Åbo kl. 5.30 idag, det är helt sjukt! Varför stannade jag inte kvar i sängen och sov som normala människor gör? Vi hade tre starter av vilka Yra tjuvade den andra så den bryr vi oss inte om, men den första agilitybanan och hoppbanan nollade vi! Det här trots att jag också var med. Jag lyckades komma ivägen för Yra före vartenda hinder. Som tur räddade Yra flera situationer. Tiden blev ju inte den bästa, men den duge,r så nu har vi skrapat ihop mästerskapsnollorna för nästa år!
Hoppbanan verkade kul, men som jag nu inte var mitt skarpaste jag, så ändrade jag handlingsalternativ på tre ställen efter bangången. Vet inte om det var därför vi blev bara 10:de, men jag hade definitivt inte planerat väl.

Igår var vi och hälsade på Nalas hela släkt. Det var roligt att se dem alla igen. Speciellt mamma-Diva 13 år! Hon och Nova liknade varandra så mycket. Nala uppförde sig väl och kom bra överens med alla, det gjorde inte Yra som satt i ett hörn och morrade, välbekant med pudlars mörkare sidor som hon är.

Grattis Yra 4 år!

Lilla blå fyller fyra år idag! Hon har firat med det hon tycker mest om; agility alltså. Det gick fort och det var kul. Lite grillad kyckling fick hon också. Puss och kram!

Vielä on kesää jäljellä

Släng dig i väggen Tomas Ledin, sa Yra. Solen skiner så då badar man. Bara pessimister tycker att sommaren är kort och över bara för att det är november. Hon är hemskt söt den där valpen, sa tanten som råkade komma förbi. Jepp!

Bilden är tagen med mobilen och därför urusel.

Less is more

I Yras fall betyder det; mindre päls-mera fart. Dessutom har hon varit riktigt duktig. Vad sägs om 2on2off och väntan på kommando på gungan medan jag gjorde blindbyte? Allmänt fina kontakter och slalompinnar även i övrigt både tisdag och torsdag och självständigt jobbande speciellt på torsdag. Tyvärr är matte lite ur led så Yra får sköta lite väl mycket själv. Men hon gör det bra, min lilla blå!
På lördagen fortsatte vi med lydnaden. De moment vi kan bra håller sig på god nivå dvs. inkallning, apportering. Fot är lite hoppsig just nu men det är det alltid i mellanåt. Fjärren funkade bra med "takapalkka". Vittringsapporteringen gjorde vi inga framsteg med. Vi stampar på stället.
Nala tränade också ivrigt och gjorde, för första gången sen sin sista lydnadstävling (2007), ligg i grupp! Hon kunde inte heller nu gå rakt framåt, men det gör inget. Hon kommer in i sladd när vi gör inkallning och är all over the place i största allmänhet. Hoppade åtta gånger fram och tillbaks över hindret innan hon kom på att jag kanske hade instruktioner att ge. Sen gjorde hon både hoppet och apportering över hindret felfritt. Nala kan alla moment, men precision är inte hennes starka sida så ska vi nånsin tävla igen får vi nog hoppas på att pyttesvart får rätt många poäng för söthet.

Tokopläjäys

Det drog vi till med helt plötsligt efter att lydnadsträningen i flera veckor begränsat sig till basgrejer hemma i vardagsrummet och lite fjärrbyten och följe på agilitytävlingarna. 
Yra var SÅ igång, så vi började med apportering så hon skulle bränna av lite energi. Och apporterade gjorde hon; både trä och metall, med och utan hinder. Hon lämnade också kapulorna snyggt utan att släppa i förtid. Well done!
Sen lite inkallning med både ligg och stop. Inga problem här, stannade och la sig snabbt trots att mattan var hal. Yra hade ännu för mycket energi kvar för att klara av fjärren. Då bytena sker en halv meter upp i luften är det svårt att få henne att inte komma framåt. Därför bytte jag hund.
Nala var så glad över att få träna så hon drog lite pentuhepuli. Sen apporterade hon i grym fart, kom in till sidan i sladd och hamnade för det mesta bakom mig, men det gjorde inget. Sen tog vi inkallning, här kom hon in till sidan rätt, men av nån oförklarlig anledning sprang hon i sick-sack. Det gjorde inget det heller. Följe och ligg och stop från march tyckte Nala var jobbigt så vi skippade det och överick till att göra target. Det var hemskt roligt och ifall jag skulle ha varit missnöjd med bara en tass på targeten så visade Nala att hon också kan lägga hakan där. Finemang!
Eftersom vi måste öva så tog vi lite vittringsapportering med Yra. Vi har stampar på samma ställe. Yra hittar nog alltid rätt, men farten är för hög, hon råddar med pinnarna, lyfter fel, släpper, lyfter igen. Hon har alldeles för bråttom och halkar och snubblar på pinnarna. Totalt kaos alltså, men ändå hittar hon rätt till slut. Man blir bara helt utmattad av att se henne hålla på.
Vi avslutade med lite tricks. Baklängesslalom mellan min ben börjar så småningom arta sig. Att tvinna baklänges runt mig motsolsar hon kunnat länge, men medsols är det konstigt nog jättesvårt. Hon kan svänga åt det hållet då hon gör baklängesslalom, men inte då hon bara skall runt. Backa kan hon jättebra och vårt nya catch me-trick funkar helt huippu.
Vi är antagligen världens mest oseriösa lydnadstränare, men vi hade jätteroligt!

Nytt och hittills obekant problem

Det är ett problem om det har hänt mer än en gång. Yra "irtor" för bra. Vem sku ha trott de? På den positiva sidan kan man konstatera att det gick mycket bra att ta ordentligt avstånd både från kontakterna och slalom och att skicka iväg Yra till tunneln från två hinders avstånd. Däremot var hon på två hinders avstånd också då hon inte skulle vara det. Shägädä-fägädä! Matte måste nu igen lära sig någonting nytt dvs. att i bättre tid informera Yra om kommande svängar. Annars finns risken att hon inte bara drar i väg utan flyger över hindren för långt och det förlorar man en massa tid på. Nu krävs ett nytt kommando som bromsar upp henne lite. Att hyssja, som många gör, betyder nej till vardags så det funkar inte. Att använda namnet funkar inte heller numera när hon vet så väl vart hon ska. Måste komma på nåt annat. Matte hinner inte riktigt med i Yras utveckling, men annars är det här ju ett positivt problem.

Det säkra för det osäkra

Man kan aldrig vara säker på att inte nån tar ens mat. Därför vaktade Yra sin matsäck i tamburen igår, hela kvällen och såg så här skraj ut. Men hon har ju orsak, hon bor ju med Nala som är hutlös nog att bita Yra bara för att hon ligger i min famn. Så visst kan ju Nala (4 kg) fara iväg med matsäcken (15 kg) hon tar ju det mesta andra som är Yras.

Ja vi gjorde det!

En dubbelnolla, jihuu! Det började inte så bra med en totalkatastrof på första banan då jag lyckades göra ett framförbyte rakt, och då menar jag rakt, framför Yra, stackarn! Vi krockade ordentligt, men utan skador som tur och Yra påpekade högljutt att jag borde sluta klanta mig. Jag höll helt med.
Nästa bana var hopp och mycket svårare än den föregående. Speciellt starten var tricksig för oss då det ända alternativet var att gå ända till tredje hindret för att få in en vettig linje. Hurra Yra hölls där hon skulle! Sen hörde jag tydligt hur hon slog i längdhoppet och resten av banan var jag hoppläst sen i alla svängar och Yra var tvungen att rädda mer än en situation. I mål kom vi i allafall och vi hade faktiskt inte fått nåt fel! Tiden var ju hopplöst långsam, men räckte till en femte plats.
Sen sista banan var igen agi och den kändes helt do-able. Ända svåra var efter Aet med hopp-hopp-tunnel där jag valde att göra ett bakombyte med risk för att Yra skulle välja fel tunnelända. Men det funkade bra. Vår pakkovalssi blev sen helt för vid, vilket kostade en del tid. Gungan flög hon över, inte jättefult, men hon tog inte den perfekt som i Kyrkslätt igår. På slutet lyckades jag göra ett helt snyggt framförbyte. Det harmade lite det där med gungan, men annars var jag nöjd med banan. Igen blev jag förvånad då jag skulle hämta tävlingsboken och det visade sig att de inte ville ge den eftersom vi skulle upp på prispallen för vi hade gjort en nolla! Jee! Vi blev andra och förlorade bara 0,40 sek. åt vinnaren! Att göra två nollor samma dag och ännu efter varandra har känts som ett oöverkomligt hinder, men nu bara gjorde vi det. Inte helt förstklassig handling av mig, men helt otroligt bra jobbat av Yra! Hon är super, min lilla blå!

Oops

Oj voi, inga nollor idag. Yra tjuvade första starten och vi gick av. Som tur var det två banor kvar. Andra banan och fröken hölls ödmjukt i stratgropen. Sen pressade jag på lite för mycket och åstadkom en vägran. Efter det gick det igen bra och vi kunde testa hållbarheten på kontakterna och visst höll ju dom. Olovligt många hundar flög över gungan, men inteYra. Hon gjorde en snygg 2on2off även om hon såg ut som om hon undrade varför jag röt så häftigt. En femma alltså med inte så bra tid då vägran och väntandet på gungan och Aet gjorde sitt. Sista banan var hopp och trots mig fick vi bara tio fel. Yra fick lov att rädda mer en en sväng när jag inte sen heller gjorde som jag planerat för att jag hade planerat helt fel. Huh huh!
Efter tävlingarna blev Yra rädd för en reklamvimpel, grymt skrämmig, och när hon sen skulle lugna ner sig märkte hon för första gången att Kyrkslätts hallen också innehåller annat än hinder. Där fanns tex. en massa människor, bord, stolar, andra hundar, ett kafé osv. Konstigt, sa Yra, det har jag aldrigt tidigare märkt.
Hon är go' lilla blå när hon tänker.

Lite snö på sommaren

Så brukar det vara, så eftersom det inte finns nån snö alls just nu måste vara sommar och då kan man simma! Vi promenerade på Fölisön idag. SKITKUL! tyckte Yra. Helt sika lång väg och skit kallt och dessutom hade vi en helt raivostörande bordercollie med oss, tyckte Nala. Yra hade valphepuli hela promenaden vilket gjorde att den kändes oändligt lång för mig och Nala. Först var hon nog bara upplivad av havsvinden, sen av alla ekorrar hon såg och eftersom det ju verkade vara sommar så doppade hon sig flera gånger i havet vilket inte lugnade ner henne alls. Sen roade sig Yra med att först bli efter så långt linan räckte och sen springa ifatt oss och hoppa över Nala och sen springa tills linan tog slut. Detta om och om igen. Galet pinsamt tyckte Nala. Nala blev flera gånger helt hypnotiserad av gässen som stod och svajade så egentligen var hon inte så mycket bättre själv. Två timmar av konstigt beteende gör ändå sitt så jag ser framemot en lugn kväll.

Oj, ännu en nolla

Vi styrde mot Riihimäki tidigt på morgonen, bara lite försenade, men vi hann fram. Vi startade som andra vilket inte passar mig särskilt bra, jag vill ha lite mera tid med Yra innan. Vi krånglade oss igenom banan med 20 fel, tre ribbor och en vägran till tunneln. Yra kändes jätte seg, hon hoppade inte alls som hon brukar utan kraftlöst på något sätt. Senast det var så här var vi i Åbo och det var första gången i år som hon hade BOT-jackan på. Vet inte om det var det men jag lät bli att klä henne mellan starterna och ser man på agilitybanan gjorde vi felfritt! Vi blev femte för tiden räckte inte till idag. Mest för att mina egna ben nu i sin tur var helt kraftlösa. Som tur skötte Yra sin del galant och "irto" fast jag inte kom nån vart. Sista banan var hopp igen. En äkta ös på för fullt-bana. Yra hade klarat den bra men jag försökte lite väl mycket och klantade bort ett framförbyte efter slalom så disk. Men annars var jag riktigt nöjd. Det verkar konstigt det där med jackan för den funkade jättebra förra vintern, men Yra var faktiskt helt spagetti på första banan, men hade sen inga problem med resten. Enligt Jenni såg det ut som om Yra rörde sig konstigt, så det är nog inte bara jag som inbillar mig. Vi får kanske pröva oss fram lite.
Som extra bonus hölls Yra bra i starterna igen! Hon försökte tjuva på träningen på torsdag så jag kom åt att korrigera, vilket var bra att kunna visa att jag blir riktigt arg om hon lyfter på magen. Också i dag försökte hon stiga upp men la sig igen när jag sa till och när jag väl var där jag ville vara kunde jag tom. berömma henne utan att hon kom utan lov. Javisst är lilla blå duktig!

Oj, en nolla och en till!

Det kändes riktigt, riktigt lockande att stanna hemma idag med live streamen från världsmästerskapstävlingarna istället för att tävla själv. Men iväg for vi. Jag var riktigt omotiverad och trött och gnällig som bara jag kan vara. Så till den milda grad faktiskt att jag blev tillräkligt arg på mig själv. Tillräkligt för att jag skulle bestämma mig för att i dag blir det baske mig inget tjuvande, inget halvtaskigt handlande, ingen bullshit. Och sen gjorde vi det! En nolla på hoppbanan. En sväng gjorde Yra åt fel håll så vi måste ta en lite längre omväg. Därav bara en åttonde plats, men vi förlorade bara 2,5 sek. i tid. Jess!
Andra banan diskade vi redan vid femte hindret. Och sen gick det inte desto bättre efter det. Just när det äntligen kändes lite bättre så är vi tillbaka i samma gamla tjafs igen.
Tredje banan var den enda agilitybanan idag och nu blev jag arg igen och tog mig själv i kragen. Det var den bästa bana Yra och jag någonsin gjort! Äntligen skötte jag handlingen så att Yra inte behövde göra mer än att springa och det gick undan det! Noll fel, andra plats, (förlorade bara c. en halv sek. åt Rhett) och SERT-A! Denna gång ett som tillhör oss på riktigt!
Tack vare den andra nollan gick vi vidare till Friskies cup finalen, vilket gjorde att dagen blev väldigt lång, drygt tio timmar och fyra starter. Dessutom krockade finalen med Large-finalen i VM, så jag kan ju skylla vår disk. på det, men faktum är att vi redan hade överträffat oss själva idag så vem bryr sig. Vi gjorde två nollor på samma dag, Yra hölls säkert i starten varje gång, vi hade roligt tillsammans och Finland fick silver i VM! Mer hade varit för mycket! Puss på dig, lilla blå!

Äntligen

Man måste vara glad för att ens ha lyckats på träningarna. Var på mentalträningskurs där jag lärde mig att man skall tänka att man gör fel inte att man misslyckas. Det var lite svårt efter senaste tävlingarna då Yra bl.a. fick för sig att gå runt precis alla hinder även oxern, sen gjorde en så luftig gunga att den aldrig ens rörde i marken och tog bara ett steg innan hon hoppande genom ringen och som kronan på verket tjuvade sista starten. Morr! Tisdagsträningarna gick annars bra, men jag fick inte in rytmen och ribbor regnade i tätt. Men nu idag äntligen hade vi samma karta Yra och jag. Yra gjorde bra kontakter, min handling var tydligen i rätt rytm, hon sökte slalom ingången fint fast den var svår och vi hade grym fart och ändå höll jag ihop det och Yra tog svängarna precis så lysande som hon kan. Hon är nog rätt perfekt änå min lilla blå!

Helt bra för att vara dåligt

Efter att ha tränat fyra gånger på fem dagar var det igen dags att tävla. Det kändes som att jag hade lärt mig något så jag hade rätt bra feelis. Speciellt skulle vårt nya startsystem testas och det gjorde det också. Tack och lov för domare med långt tålamod. Yra måste nämligen föras tillbaka tre gånger innan hon fattade att nu ger jag mig inte utan hon skall ligga i starten. Trots att hornen nog kliade under pannbenet tappade jag inte nerverna utan jag stod på mig. Så vi kom alltså iväg bara för att klåpa på slalom(tredje hindret) och sen klåpa rätt många gånger till så vi blev diskade. Resten av banan funkade riktigt bra och det var faktiskt jag som förde och Yra som följde och jobbade som ett proffs. Jäkla slalom som är så osäker. Andra banan samma tjafs i starten, men eftersom jag visste att domaren inte visslar ut oss genast så hade jag ännu mera tålamod och behövde bara föra tillbaka Yra två gånger. Den här banan fick jag inte linjerna att löpa riktigt lika bra men vi klarade oss ända till slalom (igen) där jag tog i lite för mycket, Yra krockade med mitt ben och sen kom hon på fel sida om ingången. Korkat av mig. På de två sista hindren fick jag dessutom hjärnsläpp och valde den absolut krångligaste och långsammaste handlingsmöjligheten. Slutresultatet var en tia, misstänker att vi eventuellt fick ett fel för bommens uppgång, det är det enda jag kan tänka mig. Men igen kändes det som om jag hade någorlunda kontroll. Sista banan och en viss liten blå låg kvar i starten! Det kändes som en vinst bara det. Det var antagligen därför jag sen efter bommen måste inse att mitt val att använda bara "veto" istället för "puolivalssi" inte räckte till och Yra tog hoppet från fel håll=disk. De två följande hindren gick också åt fel håll innan jag fick ordning på handlingen, men Yra märkte nog inte det. Sen gick det bra, tom. slalom funkade nu och efter en halvtaskig kontakt på gungan röt jag till på Aet och Yrppan gjorde en skitsnygg 2on2off kontakt. Två disk och en tia är nu inte hemskt mycket att hurra för resultatmässigt, men det kändes faktiskt som om vårt samarbete funkade bättre nu än tidigare och att jag hade mera kontroll. Det tycker faktiskt inte bara jag utan jag lär skall ha sett lugnare och mera behärskad ut också utifrån sett. Kanske vi faktiskt har lärt oss någonting. Jag skall bli mentalt tränad på fredag är det meningen så kanske det hjälper det också i fortsättningen. Lilla blå är faktiskt rätt häftig när hon (och jag) håller huvudet kallt.
Pyttesvart, min lilla morrhoppa, har varit på överraskande gott humör de senaste dagarna. Hon gick förbi två hundar i skogen utan koppel, morrade bara lite och anföll inte alls. Sådan välvillighet från Nalas sida är ovanlig. Hon har blivit trimmad och ser ut som en liten stickinsekt. Hur kan hon vara så mager igen? Jag har minsann inte minskat på fodret och dessutom har hon tagit det rätt lugnt då Yra har tränat så mycket. Jag kan ju inte mata i henne bara fett och större portioner klarar hennes mage inte av. Hur som helst så är hon nu för tillfället pigg och glad, pälsen är i gott skick och hon har energi som sju, så kanske en blygsam matchvikt på fyra kilo är det rätta för henne.

Här är vi ännu

Har bara inte haft så mycket att skriva om. Under Syysskabat fick jag nog av Yras tjuvstartande så vi håller på att öva in en helt ny rutin för starterna. Dessutom har vi en ny regel på träningarna; då jag får feedback av tränaren måste Yra ligga ner, i motsats till hoppa-upp-och-ner som det var tidigare. Detta för att öva in lite självbehärskning. Dessutom har vi lyckats skaffa oss slalom-problem. Yra är nu av någon anledning alldeles otroligt osäker i slalom, både ingångar och att hållas kvar. Det kom från ingenstans och blev ganska akut fort så det jobbar vi också bort nu.
För övrigt har vi tränat nu tre gånger i veckan i medeltal och eventuellt också lärt oss något. Yra har jobbat fint på kontakterna och stannar och hålls för det mesta. Har ju inte testat tävlingssituationer, men på träningen går det bra och jag belönar varje gång för att förstärka effekten.
Idag lärde jag mig (tror jag) nånting om framförbyten och speciellt i vilken riktning jag skall röra mig. Lyckades gör några riktigt fina serier, som verkligen kändes flytande och snabba, men hade gärna gjort fler så det riktigt skulle sitta i ryggraden. Dessutom lärde jag mig något om rytm och hur jag i vissa situationer genom att vänta får Yra att "irto" bättre. Det var klart som korvspad när vi gjorde det på träningen, men jag är inte säker på att jag ser motsvarande situationer under t.ex. bangången och kan ta dem i beaktande. För en gångs skull fick också jag beröm av tränaren, för att jag lärde mig snabbt, och inte bara Yra som minsann också var duktigt. Nass lorvar på och är vår lilla maskot och terrorist.

Veckoslutets starter

Tävlade tre starter under helgen och här kommer en kort rapport:
Första banan började med hopp FYRA raka tunnlar och sen en massa tvinnelisnurr. Inte vår önskestart precis. Yra fick upp så mycket fart så hon var som en hal tvål att föra efter det. Trots allt lyckades jag någorlunda hålla ihop det. Ribbor strittade iofs. hit och dit men vi kom i mål med 20 fel.
Andra banan: Nu samarbetade vi bättre, men Yra (ingen annan hund heller) svänger inte om min rintamasuunta är framåt. Hyl alltså, men nu kändes det bra så där annors.
Tredje banan: Hoppbana och nu var det en riktigt bra början. Det stora problemet var att får Yra att svänga 90 grader efter två raka tunnlar och två hopp. Det visade sig att det alls inte var ett problem istället svängde hon för tidigt och kom förbi de två hoppen. Fem fel alltså och vi fick gå tillbaka och ta om dem. Trots det förlorade vi bara fem sek. åt vinnaren.
Jag är faktiskt riktigt nöjd med oss. Bitvis kändes det ganska bra faktiskt.

Kyllä se treeneissä osaa

Matte alltså. Yra kan alltid. Efter de urusla uppvisningarna under helgen gjorde vi come back och klarade 27 hinder felfritt. Duktiga jag! Och min lilla blå var så fin!

Höstfeelis

Vädret är ännu varmt men på jobbet är det full rulle. Träningen har också kört igång på allvar. På tisdag tränade vi igen i Kivistö. Verkade inte svårt i början, men av nån anledning fick jag inte in rytmen och det  blev en massa strul. På slutet var det en rak tunneln från vilken man skulle fortsätta rakt fram till hoppet och sen vända helt om och in i påsen. Här fick Yra för sig att hon i stället för att svänga till vänster med mig skulle svänga höger. Det lär inte ha varit fel på min handling, men resten av tiden gick åt till att försöka få Yrppan att svänga vänster. Skräp också! hon hade gjort helt normala vänstersvängar annars på banan så det hela berodde nog på att hon tokade banan fel, men det var jätte konstigt faktiskt.
På torsdagen gjorde vi korta "test" från B-landslagets träningar. Den första var tre hopp på raken. Tanken var att testa om hunden var snabbast om man kallade in den, om man skickade iväg den eller om man sprang brevid. Inte helt oväntat var det första alternativet sämst. När Yra har bråttom efter mig är hopptekniken helt åt skogen, ribborna strittade och farten var inte heller ok. Att skicka henne gick bra, nu hade hon rätt teknik och hoppen såg snygga ut, ingen överlopps steg emellan heller.Snabbast gick det om jag sprang med henne och så skall det just vara. Följande test var fem hopp i bredd. Först skulle man göra dem somen serpentin farm och tillbaka. Det gick fint, men jag borde ha pressat henne mera och hade då kunnat få bättre tid. Sen skulle man göra samma hopp men med "välistäveto". Jag fick ångest på direkten. Min motorik räcker inte till för att göra snabba svängar och springa baklänges och framlänges om vart annat för att få Yra mellan hindren. Vi fick ingen tid här då klåphandlern inte har nån styrsel i benen. Det här borde jag alltså öva fick jag som feedback. Jepp jepp, men jag har ingen större tillit till att jag nånsin kommer att bli särskilt vigulant. Sedan var det tur för slalom. Hopp-slalom-hopp och här lärde jag mig nåt nytt. Första alternativet var att försöka få upp farten med att vara nära slalom och pressa på. Detta klarade Yra inte alls. Hon körde på med principen "silmät kii ja seinän läpi". Hon tycks inte förstå att bromsa in då hon har ett fast objekt framför sig konstaterade tränaren. Lilla Yris hur skulle hon nu det. Då jag gav henne mera utrymme gick det bra och till min stora förvåning kunde jag dra ifrån ganska mycket också utan att hon avbröt. Bra att veta, men med tanke på att hon avbrutit slalom ganska lätt på senaste tiden så vågar jag nog inte pröva på det i en tävlingssituation i första taget.
Fjärde testet var hopp-bommen-hopp. Det här gick fort. Tydligen helt landslagsklass fort. Sen var det ju det där med att Yra nog tog kontakten fint men hennes väntande där är ju lite si så där. Äsch, jag hoppades att han inte skulle ha märkt det. Nå, senast då vi gjorde samma sak på Aet var det ganska klart och tydligt. För här var det svineri  och det ordentligt. Hon har aldrig hoppat över kontakten så rejält som hon gjorde nu. Faktiskt tog hon kontakten riktigt fin med stop och allt på tisdagen (det var typ den enda glädjepunkten då). När jag sen äntligen fick henne övetygad så var Aet 2 sek långsammare. Det här håsandet måste vi få kontroll på fick vi som träningsläxa. Autsch! The truth hurts! Hoppas det börjar göra tillräkligt ont för att jag på riktigt skall ta itu med saken och det med hårdhanskarna (mot mig själv då förståss inte mot Yra).
Om inte annat så var det en mycket lärorik träning. Och Yra tyckte det var jättekul med korta helheter och mycket belöning.

Bastöveckoslut á la Yra

Fullt ös-medvetslös. Yra inledde lördagen med lite lätt pinnkastning tillsammans med Lisa. Sen tränade hon agility med mig. Varefter hon tvångsvilade en hel timme! Årets IMT-final (och samtidigt enda deltävling) gick nämlingen av stapeln och golfbollar och Yra (och Nala också faktiskt) är en omöjlig kombination. Sen tillbringade vi de följande timmarna i skogen. Jag hittade nämligen kantareller! Försökte få Yra att leta också och det gjorde hon. Både letade och hittade faktiskt, men hon åt också upp den direkt så jag avbröt försöket med att göra henne till svamphund. Sen sprang hon igen och lekte med grannarnas hund och gäst de följande timmarna. Hon hann också simma i någon veva. Vid niotiden tvingade jag in henne för att äta eftersom hon hade skippat morgonmålet för hon hade så mycket annat att göra. Sen ville hon fortsätta härja på där ute, men hon fick inte riktigt med sig nån. Strax innan kl. 10 tyckte jag det var dags att gå och lägga sig och då dök hon in under soffan och visade sig inte förrän kl. 8 på söndag morgon då hon steg upp och ville fortsätta där hon slutat.
Nala har äntligen funnit ett knep som fungerar; då den lilla släktingen kommer för nära går man till motattack och slickar henne i ansiktet, det gillar hon inte. "Keep your friends close and your enemies closer". Så sant säger Nala.

We're back!

Semestern är slut och vi är tillbaka i de gamla rullorna igen. Det första vi gjorde var att tappa vittringsapporteringen IGEN! Har inte orkat träna lydnad sen dess. Fattar inte vad det är med den och jag har helt totalt slut på idéer för hur vi skall korrigera den.
Träningarna har också börjat, vilket är kul även om den första gången var en uppvisning av rejält svineri av Yra. Hon hade fått för sig att man får göra lite hur man vill. Ja, ja vänta bara.

Nu har vi då inlett hösten tävlingsäsong, med mycket blandade känslor. Mest förvirrande var första banan igår i Kyrkslätt. Början var jättebra, men sen lämnade hundskrället de sista salompinnarna ogjorda och fortsatte banan. Den lilla grisen! Det har hon inte gjort på evigheter. Nå vi fortsatte, efter Aet håll jag på att krocka med domaren och sen var det bara slutrakan och i mål. Väl i mål konstaterade ett par bekanta att det var dumt av domaren att ge ett fel åt Yra då hon definitivt tog kontakten fast domaren själv stod i vägen. Tyckte inte att det hade så stor betydelse då vi ändå blivit diskade för att inte ha slutfört slalom, men det hade tydligen domaren också missat. Vi skulle alltså ha fått disk., men kunde nästan ha gjort en nolla om inte vi fått ett fel som vi inte gjorde. Mycket förvirrande!
Följande bana var ok. Två ställen var jag osäker på hur jag skulle göra och det kostade oss två vägror, men jag är inte helt missnöjd.
I dag åkte vi till Träskända. Första banan inledde vi med en mycket utdragen diskussion om Yras väntande i starten. Yra fattade inte alls varför jag höll på och jamsade. Till slut tappade även domaren (helt förståeligt) tålamodet och vi var tvugna att ge oss iväg, med den påföljden att det blev ett massa tjafs och Yra lämnade slalom på hälften igen och vi gick av banan för att lugna ner oss. Andra banan var bättre, inte min snyggaste prestation, men vi kom igenom den med bara en fälld ribba. Jag sa Yra mitt under hoppet på ett ställe där jag under bangången påminnt mig själv om att just här skall jag låta henne hoppa ifred och sen gjorde jag det ändå inte, suck! Tiden var halvdålig. Tredje banan; fick ta till en nödlösning i början då en viss liten BC inte väntar, men det funkade bra även om det nog inte hade varit den snabbaste lösningen. Sen gjorde jag en felbedömning och orsakade en disk. på ett helt lätt bakombyte bara för att jag håsade. Slutet gjorde jag sen med lite risker som lönade sig. Yrttan jobbade duktigt! Speciellt slalom var riktigt bra. Jag borde egentligen ha slutat och belönat där eftersom vi ändå var diskade, men jag testade ännu en helt blind tunnelingång vilket inte funkade alls.
Det gick alltså inte så bra fast inte totalt uruselt heller. Vi har rätt mycket att jobba på om man säger så, men det för bli en annan dag eftersom lilla blås huvud är mycket, mycket trött just nu.

GRATTIS NALA 8 ÅR!

Nala har födis idag! Nasse-grisen har fått mojsa sig i sängen en helt liten stund dagen till ära. Nedan några bilder på min lilla veteran.

Lite revanch

Fick jag som tur förra tisdagen då Yra och jag kom igenom en 33 hinders bana nästan felfritt. Yra fällde en enda ribba (den 29nde) helt på grund av att jag i det skedet höll på att förgås och inte fick ur mig ett hoppkommando så hon tvekade lite, men annars felfritt. Vi hade hela träningspasset bakom oss och vädret var åskkvalmigt och hett, banan var krävande och båda var trötta. Men vi gjorde det! Yra var så het så hon ångade efter att hon fått ta sig ett dopp i ån efteråt. Då har man verkligen gett allt. Hon har staka i sig, min lilla blå.
Nu har vi ägnat veckoslutet åt vittringsapportering. Vi har nu kommit till det stadiet att jag är helt säker på att Yra hittar rätt, men sen ändå fortsätter att fjamsa omkring. Om Yra hittar rätt men inte har bråttom med att hämta den åt mig är det fel på belöningen. Vilket ju är sannolikt eftersom jag har försökt lugna ner situationen med att bara belöna med godis. Men med tanke på hur mycket osökerhet det har varit med vittringen, vågar jag hetsa henne? Blir det fel är vi tillbaka vid noll, än en gång. Idag bestämde jag mig för att pröva i alla fall. Första omgången började jag som vanligt; lade henne ner, förde rätt, kom tillbaka och bad henne leta. Hon började bra från höger. Fjärde från höger var egen, vilken hon tog i men valde att släppa och gå och kolla de två sista, lyfte sista men konstaterade att det inte var rätt, gick tillbaka och hämtade egen. Det här är "normisuoritus" för Yra nuförtiden. Idag var belöningen då istället leksak och ordentligt härjande med den. Sen tog vi om det. Nu hade hon full fart, det blev en massa fnattande det höger och vänster, men hon lyfte inte egentligen nån annan än egen som hon sen genast hämtade när hon hittade den. Jätteparty med leksaken igen och nu gick Yra upp ordentligt i varv så nu kom det verkliga testet. Tredje gången tänkte hon inte hållas i skinnet för hon hade så bråttom att hämta, hann självklart inte nosa utan tog en, märkte att det var fel, tog en annan, fel igen och jag bröt. Sa riktigt på skarpen att sånt där fjams vill jag inte se och lade henne ner medan jag bytte ut de pinnar hon rört vid. Sen tog vi på nytt och nu skulle jag få se om  min teori var rätt eller fel. Men OMG vilket helt super jobb hon gjorde! Började från höger, tredje var egen och hon lyfte den genast och hämtade! Jihuu! Hon klarade att jobba trots att hon var så upp i  varv och nu hade hon också motivationen att gör jobbet.
Sen bytte vi gren och tränade slalom eftersom Yra har varit osäker på ingångarna de senaste träningarna och hon har gjort fel lite väl ofta. Men nou hätä klickern till hjälp så verkade det lösa sig igen.
Nala tränade också slalom och vad det gick! Hon är så söt när hon blir så där ivrig. Om hon bara kunde...men det gör hon ju inte.

Visst har vi lite tränat också

Yra främst eftersom Nala gör bara lite och så fort man kastar leksaken till henne så går hon och gömmer den.
Yra har tränat agility på Bastö. Med bara tre hinder och en tunnel kan man mest köra bara finlir. Känns proffsigt att stå i mitten och fjutta henne lite hit och dit hur lätt som helst. Den bittra verkligheten möter man sen i Kivistö på tisdagar då man minsann inte kan stå stilla och skicka Yra åt det ena eller andra hållet. Igår var det speciellt svårt för mig att få nån ordning på mina händer och fötter, för att inte tala om huvudet. Vi kämpade i evigheter med att få slalomingången rätt, men alltid lyckades jag schabbla bort det. Fel hand, fel fot och för sent. Det andra vi sen kämpade med var att efter en tunnel få upp farten för att göra ett blindbyte, skicka Yra över ett hinder och sen göra en "puolivalssi" för att vända henne till nästa hinder. Det var bara för skrämmigt för mig att springa så hårt (mummufart) och vända och springa baklänges. Smidig som en älg och vig som ett kylskåp. Jag var bara SÅÅ dålig.
Yra var riktigt duktig. Framför allt stod hon ut med mig och att upprepa och upprepa samma sak flera gånger utan tappa motivationen. Lite började hon slarva på Aet då vi gjorde det så många gånger och hon visste att det var bråttom till tunneln. Å andra sidan har vi inte tränat kontakter på över en månad så man får vara nöjd med att de ändå håller någorlunda. Ribborna höll hon ganska bra, nån enstaka kom ner, men det var nog mest pga. mig.

Pudelns kärna

Hämnden är ljuv. Eftersom en viss liten släkting fortfarande inte visar några tecken på respekt och dessutom tar mattes uppmärksamhet i alltför hög grad har man som pudel inget annat val än att hämnas. När den ena busen sov dagssömn tog den andra lurvigare busen och släppte ner den förstnämndas bollar från bryggan. Det skall vara en pudel för att tänka ut något så djävulskt.

Elämä on kovaa täällä saaristossa

Speciellt för Yra. Fem dygn räckte för att hon skulle bli så utmattad att hon somnade mitt under lydnadsträningen. Stackarn! Men en trött bordercollie är en lycklig bordercollie sägs det väl. Yra har simmat, sprungit (c. 14h/dygn), tränat (lite), underhållit diverse barn, hållit reda på alla simmare och ätit god grillmat och stekt ägg. Nala har tagit det lugnare, men hon har också simmat och sprungit lite. Nalas största problem är dock en viss minimal släkting och hennes totala brist på respekt för nämnda pudel.

Midsommaren firade vi i Tuorla. Fredagens saldo var 4xHYL. Lördagens (då skärpte vi oss lite) gav mera resultat: Nala; 5 fel och +38 sek. samt 0 fel och +22 sek. Yra; 5 och -9 sek samt 0 och -11,53 sek. Jihuu! Videorna finns på Youtube.  

Här är några fina bilder från Bastö:

Yra vill ha en katt

Vi har råkat träffa flera katter den senaste veckan och Yra har älskat alla. Trots det kommer vårt hushåll att förbli en kattfri zon även i fortsättningen.
Lydnad har vi tränat bara för att få vittringen att fungera. Inga resultat hittills.
På tisdag tränade vi agility. 30 hinder! Banan var inte alls så illa som den verkade. Trots långa mellanrum, svåra vinklar till hoppen och man skulle hoppa muren flera gånger och turvis var följande hinder bommen eller tunneln under den. Vi klarade oss bra. Ett svårt moment var att få Yra att irto till längdhoppet, vilket inte lyckades. Som tur kunde vi byta taktik och göra ett framför byte efter längdhoppet istället. Långsammare alternativ helt säkert, men gick att genomföra. Fart var det annars ingen brist på. Det är länge sedan det kokat i Yrppans lilla huvud så där häftigt. Fick vara riktigt sträng med kontakterna och hennes sinnestämning var sådan att ett andetag vid fel tillfälle fick henne att spåra ur. Jag lyckades hålla ihop paketet rätt bra i allafall och trots "räkä poskella"-fart och riktigt snäva vinklar hölls ribborna där dom skulle. Missade inte på bom-tunnel-valen en enda gång. För första gången hade jag en känsla av att jag hade kontroll fastän Yra skippade all tankeverksamhet och bara öste på.
Idag övade vi handlingsteknik runt buskarna i trädgården. Yra tycker att det är sjukt kul att ösa på för allt vad benen håller i ett par minuter, sen ligga och flåsa under vinbärsbuskarna i ett par minuter och sen fortsätta igen. Nala gjorde också samma sak, mycket långsammare, och utan att på något sätt anstränga sig. Några varv sprang hon runt dahlian och soluret och var mycket nöjd med sin prestation.
På hem vägen kom det en gubbe emot, stannade och sa; -Päivää! åt Nala. Sen diskuterade de vädret en stund och sen sa gubben; -Terve! och gick vidare. Yra och jag var tydligen luft och hur Nala och gubben kunde vara så bekanta är ett mysterium.

Vintersemester

Det kan man bra ha i juni om vädret tillåter. Eftersom vintern var lång och snörik var jag mycket nöjd med solsken och +20 grader. Vi har levt skärgårdsliv med besked. Sprungit på klippor, i skogen, simmat (Yra) och njutit av att vara fria. Nala har hittat flera ställen här och där att bara ligga ner och njuta. Hon börjar bli gammal min lilla pyttesvart.
Själv hittade jag snickaren i mig och hamrade ihop tre agility hinder av drivved. Vilket uppskattades storligen av Yra och rätt mycket mindre av Nala. När jag ändå var igång smällde jag ihop två planteringslådor också och utvidgade min vilda växter-trädgård.
Yras Bastö agility videor kan man se här:
http://www.youtube.com/user/pyttesvart
En viss liten svart pudel lever riktigt i livsfara och lägg också märke till mattes för ändamålet välanpassade skor.

Lite bilder av min underbara trädgård:

Här kommer det att växa krasse

Gräs

Skulle gärna veta vad det här är för fåglar. De är betydligt mindre än gräsänder.

SG 2011

Jepulis, så var det dags för Stadi Games igen i år. Riktigt samma fiilis var det ju inte i Kånala, men tillräkligt bra i alla fall. Veckans träning hade gått så där, så man visste inte riktigt vad som skulle komma. Det var trots allt överraskande bra det som kom. Lördagens agility bana nollade vi! Jihuu! Det händer så där varannan månad. Lite skit var det dock att Yra-pyra tjuvade och rätt många ribbor blev kvar och gungade bl.a. tidtagningsställningen vi det sista hindret svajade en lång stund efter att vi kom i mål. Tidsmässigt förlorade vi 2 sek. åt vinnaren och blev nionde.
För första gången nånsin hade vi en chans att göra en dubbelnolla, men den utländska domaren gjorde det inte lätt för nån. Jag gjorde det själv omöjligt genom att göra ett framförbyte där jag inte borde. Fick Yra att fälla två ribbor bara genom att vara korkad. Sen diskade domarn oss genom att blåsa fel när han själv konkade iväg med ett hinder. Trodde själv att Yra hade väjat för honom, men min lilla blå gör hindret så gått det nu går när bara en ribba och en vinge finns kvar det ser man på videon. Ok sen glömde jag banan lite på slutet också, men varför inte skylla så mycket på andra som man bara kan.
Idag började vi  med hopp. Jag är riktigt nöjd med loppet. Tror vi hade typ fjärde-femte snabbaste tid, men en ribba rev vi. Helt mitt fel. Annars höll vi ihop paketet riktigt bra och Yris jobbade som hon skulle. Fint Yra! Sori att jag klåpade.
Sista banan var agility och den utländska domaren. Banan såg mycket värre ut än den var. Faktiskt liknade den mycket de vi gör i Kivistö på tisdagar. Sen snubblade vi ju igen på min egen tankeverksamhet. Säkert hundra gånger konstaterade jag under bangången att jag måste göra att veck mellan 1:a och 2:a hindret annars för linjen mot bommen och inte mot hinder 3. Tror ni att jag gjorde nåt veck? NÄ! Vart tror ni Yra hamnade? På bommen=disk. Dumma mej! Nå sen, några hinder senare, skickade jag iväg Yra med tunnelkommandot dit där ingen tunnel fanns. Vilket Yra också ljudligt påpekade. På resten av banan, där min egen handling höll ihop gick det riktigt bra faktiskt. Det var rak ingång till slalom så där missade Yra lite pga. för hård fart. Men jag är ändå nöjd. Speciellt med att trots att ribborna var på 65 cm så hölls alla tom. muren. Mari tog allt på video så de kommar att finnas att se så småningom. Snyggt jobbat lilla blå!

Livet på landet

Veckan var så full av program så lite avslappnande skärgårdsliv var verkligen inte fel. På måndag var det lydnads träning. Det gick väl så där halvbra. Rutan kommer vi framåt med men vittringen stampar fortfarande på stället. På tisdag var det agility. Vi koncentrerade oss på hoppen och att inte fälla ribbor och Yra skärpte sig lite.
På onsdag jobbade jag sent så då var vi ute och sprang. På torsdag spårade vi. Gjorde bara ett kort då det var första gången på en åker och det gick ok. På fredag var det ännu en agility-grej och sen fick vi äntligen åka ut till Bastö och slappna av.
På lördagen gjorde vi ingenting faktiskt. Det betyder ju inte att Yra tog det lugnt, men vi ansträngde inte våra hjärnor. Jag försökte anlägga en trädgård av vilda växter. Resultatet ser man här:



 
Idag gjorde jag fyra korta spår. Alla slutade med en pinne och två hade ett hörn. Tanken var att träna speciellt "jana" och att märka pinnarna. Yra klarade inte janorna särskilt bra. Har hon inte fått upp spåret efter 3-5 meter får hon panik och börjar snurra runt med näsan i vädret. Nå, det blev bättre för varje spår. Hörnen och pinnarna gick fint. Mot förmodan lägger hon sig ner vid pinnen också i skogen. Allt väl alltså.
Sen gick vi hem och tränade rutan och nu gick det riktigt fint både med och utan target. Sen tog vi inkallningens ligg som hon helst vill skippa, men jag var sträng och hon fick ge sig. Tog också fjärren med nytt kommando för att hon skall sätta sig bakåt och jag märkte att jag också måste ha ett annat handtecken för det. Nu visade Yra i alla fall tecken på att förstå att det är en skillnad. Helt bra träning alltså.
Nala tog det mest bara lugnt och solade sig.

Vem sku ha trott de'?

Efter två dagar av tävlingar tyckte jag att Yra hade sprungit tillräkligt så jag lämnade hundarna hemma och sprang helt själv. Otroligt! Tyvärr kom det bara dålig musik på radion och jag hade stygn nästan hela vägen så det blev inte den himmelska upplevelse jag hade intalat mig att det skulle bli, men ändå. Bra jag!
Tävlingarna i Kyrkslätt följde inte heller det gamla konceptet. Nu klarade jag av handlingen riktigt bra faktiskt fast jag säger det själv. Inga tjuvstarter att tala om heller. Finemang! Några resultat blev det inte trots allt, eftersom Yra (för att jämna ut min goda handling) rev olovligt många ribbor. En på den första banan, där vi annars hade en riktigt bra tid, typ tredje eller fjärde snabbast. Två på den andra banan. Här hade vi den snabbaste tiden av alla! På den tredje banan kom igen två ribbor ner plus att hon slog i ringen riktigt ordentligt så att de fick reparera den en lång stund. Man skulle ju tro att hon förstod akta sig lite mera på den fjärde och sista banan, men sidu nej! Två ribbor plus muren fällde hon. Mårr! Gick igenom henne hemma och jag känner faktiskt inte att hon skulle vara stel eller spänd i musklerna, men kanske hon ändå är det. Ett annat alternativ, eftersom det är fråga om Yra, är att hon hade väldigt bråttom för att jag var i form och då fäller hon lätt. När jag sen inte tog i på direkten och korrigerade så antog hon att det var helt ok att inte göra hoppen ordentligt. Vi får se på träningarna och vidta åtgärder.
Igår i Luk råkade vi träffa Satu och Koda och gick en rejäl promenad med dem. Lustigt nog var det basenjin som håll ihop "flocken" och kollade att alla var med. Min lilla vallhund surrade på för sig själv och litade på att vi kom efter. Pyttesvart var delvis mycket trött och just när man började misstänka att hon hade ont nån stans så tog hon en liten spurt igen. Vet nu sen?
På lydnadsfronten är vi i det läget att t.o.m. vittringen börjar arta sig. Tyvärr är rutan nu i stadiet; Va? Vilken ruta? Om jag sätter nosen i marken hittar jag nog nånting. Aj inte? Om jag bara fnattar omkring och ser jätteglad ut, blir du nöjd då? Matte är inte nöjd, speciellt inte med sig själv.

Yrigheter

Vi tränade lydnad på måndag. Koncentrerade oss mest på rutan, som ju verkar bra så länge man håller sig på sådant avstånd att hon vet att targeten ligger där. På sådant avstånd att hon inte ser targeten har hon ingen aning om vad rutan-kommandot betyder utan hittar nu på något t.ex. börjar spåra åt ett helt annat håll. Nåja, följet och metall apporten var bra så skit samma.
På tisdag var det agility. Relativt lätt bana för mig att hitta rytmen på så då funkade Yra också bra. När min handling är säker så "irtor" hon hur bra som helst,  vilket ger mig tid att hinna till dom svåra ställena. Hon är också säker på hindrena vilket gör att jag kan ta mer distans. Jag överbetonade kontakterna eftersom vi kommer att ha en liten paus i den egna träningen och jag vill inte att hon börjar slarva. Slutrakan behövde hon ingen handling på alls eftersom den var hela fyra hinder lång och jag lämnade leksaken i mål. Hon drog iväg som ett skitigt streck. Vi gjorde en dubbelnolla eftersom vi klarade av banan felfritt dom två sista gångerna. Heh heh.
Igår sprang vi igen. Jag har lite ont i knäna av allt joggande och är tydligen i nånsorts formsvacka, men vi sprang ändå vår längsta länk hittills. Vet inte vad det kan ha varit i km, men vi sprang i 25 min. så rätt långt borde man väl ändå ha hunnit.
Idag gick vi ett varv runt Fölisön. Yra badade ju ren för läng sen i smältvatten, men nu såg hon havet på nära håll för första gången den här våren. Hon blev enormt upplivad och rusade ut i vattnet så långt kopplet räckte och stod sen där och såg helt salig ut. Pölliga hund. På hemvägen åt jag en glass så det kändes riktigt somrigt. Slutsträckan hem genom parken gick Nala riktigt illa igen, men väl inne drog hon och Yra flera hepulivarv runt hushållet så vet nu sen vad som är på tok.

Vappen

Denna valborg mötte Nala sin överman; en mycket liten fröken vid namn Tilda. Stackars Nala har tillbringat största delen av helgen under skåpet i mammas och Hannus badrum eftersom det var det mest Tilda-säkra ställe hon kunde hitta. Nala tyckte att Tilda var så skrämmig så hon inte ens morrade åt henne utan låg bara stilla och tålde ifall ingen hann komma emellan tillräkligt fort.
Yra hade mera kul med Lisa ute på gården. Vädret var riktigt äkta vappenväder; sol, regn, hagel och lite snö. 

Ändringar och meningen med "takapalkka"

Yras löptid har äntligen börjat så det blev inga tävlingar för oss. Jag åkte i alla fall dit för jag tänkte att det kunde vara kul att bara titta på i lugn och ro för engångs skull. Det var det inte alls. Jag kunde i alla fall köpa nya pinnar för vittringsapporten så nån nytta med att åka var det som tur.
Istället för att titta på andras hundar åkte jag hem till mina egna och eftersom det är helt fantastiskt fint väder så ville jag springa lite. Hittade ett par fungerande hörlurar så jag kunde lyssna på musik medan vi sprang och det rullade på riktigt bra.
Väl hemma gick vi ut på sandplanen och tränade lydnad. Följet var riktigt bra idag. I långsam vill rumppan lite släpa, men annars bra. Är speciellt nöjd med att Yra höll kontakten hela tiden trots förbipasserande, barn, hundar och bilar. Sen tog vi, sitt, ligg och stå från marsch i blandad ordning för att träna på att urskilja kommandon. Var lite långsam, antagligen för att hon var lite osäker på om hon gjorde rätt, men är nöjd med att hon verkligen lyssnade. Och sen den stora smällen. Efter tre år har Yra äntligen förstått meningen med takapalkka. Man skall liksom göra först och sen när matte säger "fri" så får man ta belöningen som ligger bakom en, hurraa! Använde det här för fjärrens sitt-stå byten och oj så bakfötterna hölls på plats, finemang!
Som socker på botten, vittringsapport med nya pinnar. Åt godis en stund för att varva ner och sen skickade jag henne att leta så att jag själv stod, inte satt, brevid. Idag använde hon nosen genast från början och hämtade rätt varje gång. En gång gick hon direkt på en pinne och lyfte den, men märkte genast att det var fel och släppte och letade med nosen rätt utan att stressa upp sig. Måste väl ha trott att hon "sett" vilken det var. De andra gångerna jobbade hon bra, men hon litar fortfarande inte genast på att hon hittar rätt utan vill gärna dubbelchecka, därav lite onödigt "sählände" bland pinnarna. Nala försökte också följa lite men det hände så mycket runt omkring så hon blev hemskt förvirrad.

Eftersom jag nu inte har något annat att göra så gjorde jag lite ändringar i bloggen. Den gamla vinterbilden bakom rubriken var definitivt föråldrad. Den nya är nu inte så bra men det är grymt svårt att få en bild på båda två. Hundarna fick dessutom egna sidor också. Skall finslipa innehållet senare. Här är två "arresteringsbilder" på sessorna.

Int sen heller

Träningarna på tisdag gick bra. Träningarna på torsdag gick också bra. Inofficiella på fredag vann vi. Sen for vi till Kyrkslätt och gjorde tre HYL. Det finns inte tillräkligt fula ord för att jag skall få utlopp för min frustration.

Detta har hänt sen senast

Vi har varit barnvakter. Det gick bra. Nala var inte så förtjust förståss, men vallhunden tycker ju om barn. Ända tills de börjar valla vallhunden. Då blir det lite förvillande.
Två dagar var hundarna hos Katja då jag var på arbetsresa. Yra var nöjd och det gjorde henne gott att ha lite sällskap i samma storlek. Pyttesvart hade hållit ordning och reda i hushållet och njutit av det. Stackars Nur hade nog inte orkat med henne flera dagar.
Igår tävlade vi i Riihimäki. Sist och slutligen var resultatet inte alls så eländigt. Första hoppbanan blev bara pannkaka, men på agilitybanan blev resultatet 15 (två vägror och en ribba) och på den andra hoppbanan kom två ribbor ner dvs. 10. Kontakterna på agiltitybanan var riktigt fina. Vägrorna berodde på att matte inte riktigt var på det klara med var på kartan vi befann oss. Ribban var ett typiskt Yra-slarv. Hoppbanans rivningar var, tycker jag, slarvfel de också. Den första kom efter en tunnel, så jag hade lite försprång, och då hinner hon ju inte hoppa ordentligt. Sen rev hon också muren och där fanns det ingen orsak utom att hon igen håsa.

Banan kan man se via linken nedan

www.youtube.com/watch?v=UOmuBDsuBCw

Hej, vi springer!

OMG! Vem sku ha trott att jag skulle tycka att det är kul att jogga? Min nya smällskära joggingjacka gör ju det förståss mycket roligare. Men faktiskt i dag så kom jag in i en lugn bra rytm och det kändes som om jag kunde fortsätta hur länge som helst. Hade inov-skorna på och dom var jättebra på både snö och is. Antagligen sprang jag inte särskilt långt i km räknat (c. 4 antagligen) så det är rätt långt kvar tills jag deltar i nån maraton, men i allafall, det här är klart mer än ingenting.
För Yrtti-Irmeli var det ingen match att springa, men hon tycker nog att det är kul omväxling. Det skall ganska mycket till innan jag springer ifrån henne, eller ens tills jag börjar springa så mycket att det utmanar hennes kondis. Tack vare Yra håller jag däremot snabbare takt än övriga joggare så det är ju bra med tanke på agilityn.
Så har vi lilla problemhunden Nassla. Hon springer gärna hon med och blir inte särskilt trött verkar det som. Men hon har svårt att hitta rytmen och/eller falla i trav överhuvudtaget. Faktiskt så har jag svårt att få henne att trava alls under några som helst omständigheter. Kan hon trava eller är hops hennes normala gångart? Och om det är så så skall jag bli orolig för hennes rygg, knän eller andra kroppsdelar? Har man hopsat i sju år kan man väl göra det i fortsättningen också, men det kanske är mera slitsamt för rygg och knän osv. i längden, ifall det här springandet nu fortsätter.
Väl hemma gjorde jag ännu mag-, rygg- och lårmuskler så jag skäms redan över hur mycket jag kommer att beklaga mig i morgon.

Kämpa på

Det fick vi verkligen göra i tisdags. Ingenting funkade. Tre hinder var max det vi klarade av innan det gick åt skogen. Var helt fruktansvärt frustrerande. Trots att tiden var slut skulle vi få ett försök till och vad gör Yra! Jo, stiger upp i starten och river första hindret! För engångs skull lyckades jag kanalisera min ilska till nånting nyttigt och vi tog om allt ännu engång och gjorde en felfri bana!

Idag är det ett år sen Nova dog. Saknar henne mycket, men vi har det bra nu.

Joggingsäsongen inledd

Förkunnar man käckt och medger inte att en normalsäsong består av about 12 joggingrundor fördelat på c. sju månader. Men i år sidu skall det bli en ändring och kondisen kommer att stiga så det bara viner om det. Att springa i sommardojor på snö var inte speciellt trevligt och att springa i vinterjacka var det ännu mindre, men jag är inte alls i så dålig form som jag trodde. Men jag avundas nog Yra som kan falla in i passlig trav och sen hålla på hur länge som helst. Inspirerad av en viss DVD prövade jag också på att göra spurter i uppförsbacke. Det var för mycket för hundarna som blev lite för glada. Till slut fick jag dom att sluta hoppa på mig, men i stället backade Yra uppför hela backen framför mig. Hon har koll på sina bakben den hunden. Som extra bonus var skolans plan skottad och underlaget bra så vi avslutade med lydnad. Vet inte om det var underlaget eller vad, men följet var riktigt bra idag. Bara i spring ville hon lite dra i väg, men dubbelkommando räckte för att hon skulle hålla in. Inkallningen var snygg, inget smygande där inte. Däremot är stå från marsch historia för oss. Fick gå tillbaka till att backa framför henne med godis i handen annars hann hon sätta rumpan i backen fortare än kvickt.

Nalas problemhundsträning vill inte riktigt ta sig. Tidvis får jag henne att gå förbi hundar utan att morra, men får hon tillfälle så hugger hon efter vem det nu än råkar vara, som en liten kobra. Men annars mår hon bra, ryggen verkar vara i skick och hon joggade också med gott humör trots att hon inte riktigt hölls i trav utan måste galopppera. Även i den farten hann hon nappa åt sig hästbajs. Kul med hund.

Avsaknaden av agilityrapport beror på att vi i stället för agility övade starter, igen.

Tillbaka till verkligheten

Inga nollor för oss igår i Riihimäki. Jag lyckades göra samma fel på två banor efter varandra. Var otydlig om vart Yra skulle efter ett hopp och fick henne att hoppa samma hopp tillbaka. Lyckades ändå skärpa mig och på tredje banan kom bara en ribba ner pga att vi fick knöla oss fram på den ganska svåra startsträckan. Efter det gick det faktiskt som en dans. Fem fel var alltså resultatet.
Idag är det sista dagen på min vintersemester och vi har tagit det lugnt. Promenerat i skogen och tränat lite lydnad. I morgon börjar vardagen igen.

Mera träning

På torsdag var det dags för del två av vår lydnadsträning. Det var himla bra att jag bokade två gånger för nu kunde vi justera det som inte funkade så bra när vi tränade själva. Det var inga stora förändringar, men lite mindre leksak i rutan och mera godis belöning så hon kommer ner i varv. Jag hade också stor hjälp av att Jessica kunde säga när min takt var bra i följet. För det blir massor bättre bara av att jag går ordentligt. Vittringen har vi också kommit vidare med tack vare godismatningen. Det är långt kvar, men ändå. Mest givande var det att hitta metoder att få Yra lite ner i varv, men speciellt att få henne att lyssna.
Vi tränade också i Juvamalmen på torsdag. Gjorde en enkel hoppträning för att Yra skulle komma lätt undan och jag skulle få jobba med framförbytena. Jobba fick jag men jag lyckades. Cloud var också med och var SÅ glad att få göra lite agility. Yra blev omåttligt svarsjuk på Cloud, men av nån orsak tog hon inte alls illa upp av att jag sprang lite med Revyy också. Effektiv som jag är nu under semestern tränade jag lite med Nala också. Hon hade farten uppe igen så ryggen verkar vara i skick, däremot sprang hon bara omkring och reagerade inte på handlingen. Helt som vanligt alltså.
Igår fick hundarna vila för jag tillbringade förmiddagen med brorsdöttrarna och deras mamma. Det var riktigt kul.

Nollträning

Ai vitsi, det håller på att bli en ovana att göra felfria banor :) Nå nej, vi var på inget sätt perfekta, men jag kämpade mig igenom. Det var i ärlighetens namn inte den svåraste banan vi tränat och den innehöll i princip ingenting utmanande för Yrtti-Irmeli, men desto mer för mig. Första stället var från fjärde hindret framåt där man måste få hunden runt hoppet och sen var det bråttom för det var rak linje via ett hopp och avokulma till slalom. Enda sättet att hinna var att modigt puffa hunden runt fyran och sen göra blindbyte och ladda på allt vad man orkade för att hinna i tid till slalom. Tog rätt många upprepningar innan jag fattade att jag inte skulle komma lätt undan, men sen gick det riktigt snyggt. Andra svåra stället var hindren 9-12 där man var tvungen att göra framförbyten i varje mellanrum. Rent sadistiskt tycker jag, men sidu jag fixade det. Hade kunnat vara smidigare, men jag gjorde det varje gång. Sista svåra stället var från gungan; två hopp och tunnel. Hundens linje var sån att den förde in i fel tunnelända ifall man inte korrigerade. Enda möjliga sättet att hinna korrigera (ifall man inte körde llama-agility) var ett bakombyte. Yras instinkt var att vända sig om när hon märkte att jag bytte sida, men med att pressa på för fullt fick jag ändå in henne i tunneln utan större risk att det skulle räknas som en vägran. På slutet visade det sig att jaakotus inte är nånting för oss eftersom det vänder Yra för mycket.
Sen tog vi allt igenom felfritt och avslutade där. Hyvä treeni, hyvä mieli. Speciellt för att Yra igen gjorde riktigt snygga kontakter och praktiskt taget inga ribbor kom ner. Nu är det konditionskur för matte som gäller eftersom Juha sade, och jag vet att han har rätt, att det största hindret mellan oss och prispallen är min egen rörlighet. Ut och jogga alltså!

Lomaa pukkaa

Vi inledde vintersemestern på vårt eget sätt dvs. vi tränade; lydnad hos Jessica. Vi började med vittringsapporten. Yra gjorde precis som hemma, håsa, fjamsa, smakade och lyfte på varenda en och hämtade till slut rätt. Därför gjorde vi så att hon fick ligga en lång stund brevid pinnarna och äta godis innan hon fick lov att söka. Hon lugnade ner sig och det var mycket mindre smakande de följande gångerna.
Sen rutan. OMG! Yra hann göra allt möjligt och en del omöjligt, som att försöka hämta kantbanden. Back to basics alltså. Leksak i rutan och först när hon har bra drive dit så börjar vi fila på platsen.
Fot; lite väl långt framme som vanligt, men höll kontakten bra. Blev mycket bättre bara med att jag anpassade min fart och steglängd. Yra har ett fult sätt att starta då jag säger fot, så det skall vi fila bort också.
Sitt från fot var riktigt bra, det värmde mitt hjärta.
Apporterna både vanlig och metall var helt bra. Yra har än en gång lite väl bråttom när hon skall lämna så det skall vi fila på.
Inkallningen; här kom hon igenom så det braka om det vilket kanske inte är så farligt med tanke på att hon har smygit fram den senaste tiden. Efter en liten påminnelse kom hon ihåg att hon skall stanna. Stoppen var tyvärr inte så snabba som de emellanåt har varit.
Fjärren var annars bra, men som jag redan visste så kommer hon framåt i stå-sitt bytet då jag håller längre avstånd.
Summan av kardemumman var att vi har flera moment som är på god väg men kräver viss finslipning. Det bästa var att märka hur mycket jag kan påverka följet bara med min egen promenad takt. Mest knäckande var att vi måste börja från början igen med rutan för jag vet inte hur mångte gången. Och som jag nog vet så skulle det vara enklare att träna med en hund som istället för 120 km/h höll en fart på 100 km/h.
Efter lydnaden gick vi en promenad på isen och senare på kvällen ännu en promenad med kompisarna i skogen. Ljuvligt tyckte Yra, överdos av frisk luft tyckte Nala.

Idag har jag fortsatt semestrandet med Sushi-lunch med mamma och kanske lite överdrivet shoppande. Vi gick också en timme på isen med hundarna innan den iskalla vinden tvingade hem oss.

Yra SERT-A nr 2!

Jihuu! Matte går och myser för sig själv. Det här resultatet kom som en stor överraskning. Trodde inte särskilt mycket på framgång när jag styrde kosan mot Lempäälä via Korso. Hade festat på jobbet till kl ett på natten och Yra hade festat med Hannu och tennisbollen i snödrivorna. När jag kom fram visade det sig att det inte alls var en uppvärmd hall så jag hade alldeles för lite på mig, underlaget var halt och dessutom var där ett himla liv.
Under bangången kändes bana ett ändå helt ok. Bara två svårare ställen. Mest var jag oroad för om jag skulle få igång mig själv. Banan gick också helt bra. Yra fällde en ribba igen då jag gjorde ett blindbyte och hon fick för bråttom, men det första svårare stället gick utan problem. Det andra schabblade jag sen bort för att jag inte förde henne ända till tunneln och hon tog bommen i stället. Eget fel helt enkelt. Annars var jag riktigt nöjd; starten, kontakterna och handlingen var i övrigt bra. Hyvä hylly, alltså.
Andra banan var mycket svårare. Asiga förningar förbi lockande hinder. Avokulma till slalom efter en raksträcka. Flera ställen där framförbyten var det enda alternativet och jag är super dålig på dem, min fart stannar helt. Rak tunnel mitt under bommen så man själv måste springa runt och ribborna på 65 cm. Bäddat för katastrof kändes det som, men hipp hurra! Vi gjorde det! Yra jobbade fint, skitsnygga kontakter och hon höll huvudet kallt och hade tålamod att hoppa fast jag försökte få försprång där jag kunde. Hon hittade säkert bommen mellan två tunneländor och tog utan tvekan kontakten fast jag måste ta långt avstånd pga. de två tunnlarna som gick under. Slalomingången var super! Jag var inte helt kass heller utan orkade jobba och framförbytena gick bra utom det sista där jag blev och svaja. Därför blev slutrakan inte så snabb som den kunde ha varit, men Yra irto ändå fast jag ännu var på andra sidan om bommen. Fjärde plats igen,men det räckte igen för att få ett certifikat!
Yra var idag så som hon är när hon är som bäst lyhörd och fokuserad. Hon höll huvudet förvånansvärt kallt hela tiden. Matte är nöjd med att ha klarat handlingen riktigt bra trots sen natt och en hel del rödvin. (Vilket säger en del om vad min normala standard är). Tänker i fortsättningen undvika liknande situationer och bli en snabbare handler åt min duktiga lilla blå!

Dags att uppdatera

Fast det finns inte så mycket att berätta. Mest har vi bara gjort långa promenader nu när vädret äntligen blivit lite bättre. Vi har tränat agility också och det har varit rätt struligt. Vi är inte alls på samma våglängd nu Yra och jag. Saker som redan funkat bra en tid funkar nu inte alls och jag har svårt att läsa av i vilka situationer Yra kommer att irto och när hon inte kommer att göra det.
Har bestämt mig för att ta mig i kragen och satsa mera på lydnaden igen för snart kan man börja träna ute. Skaffade en ny metallapport och nu håller Yra den bättre än den gamla lilla. Rutan har vi jobbat med och upptäckt nya sätt att göra fel. Jag skulle ju ha Yra att bjuda självständigt på rätt plats i rutan. Jepp, bra idé, men det har lett till att fröken springer mot rutan, men 2-3 meter innan hon är där vänder hon om och backar in tills hon tycker att jag ser nöjd ut. Ööh, månne det står något i reglerna om att hunden skall springa med nosen inte svansen först? (Jag är ändå lite imppad över hur långt, rakt, fort och långt ifrån mig hon kan backa). Sitt, stå och ligg från marsch har vi lite paus med nu för hon lyssnar inte utan slänger in lite sitt, stå eller ligg på måfå och det brukar betyda att vi filat för mycket på dem. Följet är fortfarande mest hoppsigt, vissa dagar mer och vissa mindre. Kontakt håller hon däremot bättre för tillfället. Största problemet är väl att godis inte är tillräkligt belönande, leksaken är för kul och bollen vallar hon. Värför är det så lätt att träna tricks och så otroligt svårt att träna lydnadsmoment?
Nassa har just inte gjort någonting. Hon är mycket bättre i ryggen, men jag låter ännu henne vila lite till.

Dagen då vi inte blev diskade

Mot bättre vetande tävlade vi på lördag. Jag var inte i särskilt gott skick. Yra däremot hade samlat energi hela veckan. Vi startade som tredje och det var visst ganska bra för oss. Ingendera hann gå upp i varv. Första banan är jag mest nöjd med faktiskt. Trots att två ribbor kom ner, var den handlingsmässigt den bästa. Tiden var också helt ok. Vi förlorade knappa två sekunder åt vinnaren. Andra banan var den sämsta. Igen rev Yra ribbor tog ett kontaktfel på Aet och fick dessutom en vägran. 20 fel och en massa missförstånd, men vi blev inte diskade. Sista banan var en hoppbana. Nu hade jag fått nog av rivandet och tänkte att nu skall ribborna hållas, men det gjorde ju handlingen mindre flytande när jag måste "vänta" att hon hoppar ordentligt. Det var rätt struligt och trassligt och inte alls snyggt, men vi tog oss igenom utan fel. Vi förlorade c. 4 sek. åt vinnaren och det räckte bara till en 17. plats. Tre resultat i alla fall av vilka en var en nolla. Inte så illa faktiskt.

Sniff

Jag är sjuk. Så sjuk att vi missade tävlingen på söndag. Så sjuk att vi bara varit inne hela veckoslutet, förutom en halvtimmespromenad på lördag och en alldeles för lång promenad idag (kändes som vi aldrig skulle komma hem igen). Nassa är en ganska hispig liten sköterska även om hon menar väl, men Yra sköter väl om mig och är ganska söt också.

It's alive!

Min dator alltså, hurra! Medan vi levt på stenåldern har vi hunnit både träna och tävla. Träningarna har gått lysande, tävlingarna helt åt rumpan. På träningarna hålls hon i starten, gör fina 2 on 2 off-kontakter och vilket handlingsalternativ jag än väljer går det att genomföra. På tävlingarna tjuvstartar hon, flyger över kontakterna, fäller ribbor, muren eller hela hinder och skriker medan hon gör det och som helhet är det helt enkelt pinsamt. Varför får jag inte ordning på detta?

Borgå

Vi for dit och sen kom vi hem. Yra hann hoppa några hopp men sammanlagt inte ens så många att det räckte till en hel bana. Det var inte bra.

Tisdagsträning-torsdagsträning

Tisdagens träning var ok. Yra var bra och jobbade duktigt trots att matte flera gånger märkte att; oho, här sku ja ju int vara. Farten var bra och jag kan föra nu på ett helt annat sätt när Yra tittar framåt och inte på mig. Tyvärr har jag en del att lära mig för timingen är ju helt annorlunda. Dessutom har jag lite svårt att bedömma hur tiukka "tässä"-kommandona kan vara. Ibland har de ingen verkan, ibland vänder det henne för mycket och olovligt ofta gormar jag mitt under hoppen och får henne att fälla. Enda riktigt risiga stället var efter Aet där (farten var helt sanslös) det var muren-takaakierto-framförbyte-takaakierto-blindbyte. Sidu när man har svårt att behärska sin egen motorik och man samtidigt måste jobba hårt eftersom Yra bara vill flyga iväg så är resultatet inte så bra. Påminde mig om den gamla "goda" tiden när varje hinder var en brottningsmatch. Som helhet var det dock helt ok träning. Fick rådet att träna självständighet på slalom och kontakterna. Jepp, jepp det har vi ju inte gjort hittills.
Idag tränade vi självständigt kontakter, slalom och takaakierton. Inga som helst problem.
Nala vilar ännu sin rygg och den tycks inte bli bättre. Misstänker att det nog inte bara är spända muskler. Inflammationen hon hade på ryggkotorna i samband med ehrlichiosen för några år sedan spökar i mitt bakhuvud. Hon får vila över veckoslutet dvs. riktigt vila och har det inte lättat blir det antingen fyssare eller veterinär eller både och.

Olycksaliga Nala

Orsaken till Nalas o-bra tävlingsform visade sig vara mycket, mycket spända ryggmuskler. Voi voi. Nu är ju Nala inte den som frivilligt låter sig hjälpas. Därför har jag försökt massera henne själv utan större framgång. Hon är så pytteliten så jag vet inte hur jag skall ta i henne. Blir nog tvungen att boka tid hos fyssaren och ta risken att hon vägrar låta sig behandlas.
I tisdags tränade Yra agility. Det gick bra. Före och efter den mittersta tunneln hittade jag tusen och ett sätt att föra fel, ha fel timing, ha knut på mina egna fötter, glömma att jag har en hund med mig osv., men Yra var det iget fel på.
Söndag morgon tränade vi också. Temat var kontakter i hög fart. Vi gjorde bommen där hon skall stanna och Aet där hon inte behöver stanna. Bommen gick fint, men Aet mindre bra. Inte för att hon gör fel, men hon har liksom inget system, ibland kommer hon lägre ner än andra gånger. Jag vill att hon passar in sina steg så att hon tar avstamp med baktassarna c. 10 cm upp på kontaktfältet. Då ser det snyggt och säkert ut. Försökte klicka för rätt, men det fick henne att bjuda 2on2off. Mera träning alltså.

Nala o-gör agility

Nala skulle tävla idag. Vi var taggade, släkten var på plats och humöret var uppe. Banorna verkade lätta så nu skulle vi göra det, men nej. Nala drabbades av sin egen nalighet. Hon försvann nånstans i sin egen värld och flummade omkring och snusade efter domarn. Först efter fjärde hindret kom vi igång och sen gick det rätt bra förutom en fel tunnelända. Andra banan började bra vi höll faktiskt riktigt bra fart ända till sista tunneln, men därifrån kom hon av nån anledning ut tillbaks. Tredje sista hindret var slalom och dit höll hon bra fart, gjorde ingången självständigt och sen 2/3 in i slalom stannade hon! Tvärstannade! Lilla Nala, vad är det som händer ibland? Vi segade oss igenom till slut i allafall med 10 fel och väldigt mycket övertid. Vi skall nog ha tävlingspaus en tid. Det är liksom inte riktigt värt pengarna (trots att vi håller till på banan för hela slanten). Fast Nala var ju nog glad och riktigt snabb på uppvärmningshindren så på så sätt så pinar jag ju inte henne. Bara det gick att få ordning på dom där konstiga anfallen av frånvaro hon drabbas av.

Hih hih!

Vi kom igenom hela banan på tisdag! Jippii! Flera gånger hade vi bara ett fel. Jihuu! Ganska mycket var lånat från söndagens banor så där hade vi en liten fördel, men vem bryr sig. Det gick så fort, det var så smidigt, det var så kul! Jag går och myser. Min super lilla blå!

För en gångs skull blev vi inte diskade

Vi var igen i Hyvinge. Två agility banor och en hopp stod som vanligt på programmet. Banorna var svårt och jag var inte den enda som tyckte det. Det var i alla fall roliga banor där man inte kom i mål ifall inte allting klaffade. Resultatlistorna talar sitt tydliga språk.
Första banan började bra men sen var det hopp, ring och Aet i raklinje. Aet skulle man alltså inte till utan man skulle in i en tunnel på sidan om. Strax innan det var Yras tur krockade en hund med ringen riktigt ordentligt. Därför lät jag Yra hoppa ringen innan jag började vråla och då var det ju för sent hon hann röra vid Aet. Resten av banan var jag nöjd med trots att Yra vägrade när jag försökte göra ett bakombyte vid längdhoppet som var vänt mot väggen. Det var inte överraskande men jag ville försöka eftersom vi ändå redan var diskade.
Andra banan fin början, men sen gick det som senast. När jag tog emot henne bakom ett hopp och sen skulle vända tillbaks försvann hon bakom ryggen på mig. därför blev det en vägran och sen diskades vi lite senare när jag käskyttä för hårt och hon gjorde ett hopp åt fel håll.
Sista banan var hopp och den allmänna stämningen var att alla ville hem för den banan var "omöjlig". Det hjälpte inte annat än att köra för fullt. Vi kom igenom banan! Två ribbor och muren föll av för hög fart. Yra hinner ju inte hoppa ordentligt utan laddar bara på i dödsförakt känns det som och en vägran fick vi då jag var för sen och vi tänkte krocka. Men vi kom igenom banan med 20 fel och jag kan med gott samvete säga att mer kunde jag inte ha gett.
Alla banor var sådana där man fick köra för allt vad tygen höll och i Yras fall är det ju rätt hiskeligt fort. På ren svenska kan man säga att hon "irto" och var "estehakuinen". Kontakterna var helt lysande förutom en bom där hon stanna lite för sent. Slalomingångarna var det ingen tvekan om och trots att det krävde brösttoner hölls hon i starterna. Vi hade rätt kul med lilla blå.

Yras lydnadskurs

Hade liksom bestämt att vi skulle satsa på färre grenar med Yra och det vi skulle minska på var lydnaden, men sen ordnades det en kurs och sen anmälde jag oss och sen måste vi ju liksom gå. Det jag speciellt hade anmält att jag ville träna var följet och Yras allmänna överivrighet. Fröken var ju i sitt esse. Energi för sju och framtassarna hölls inte alls i marken. Jag förberedde mig för förödmjukelsen, men jag blev inte alls mobbad. Det konstaterades att Yras grundpostion är jättebra så länge jag står stilla, men hon fattar inte att hon skall hålla den också när jag går. Som råd fick vi att varje gång hon "keulii" stannar jag och rör inte mig igen innan hon rättat sin position. Inga kommandon eller korrigeringar, väntar bara att hon bjuder det rätta. Funkade helt sjukt bra där i allafall. Fick också rådet att använda godis istället för leksak som belöning. Leksaken gör att hon går på övervarv ifall hon inte hinner/får leka av sig med den, vilket ju i Yras fall tar en timme minst.
Sen tränade vi ruta och att Yra skall hitta mittposition utan target. Efter lite vims i början började hon bjuda riktigt bra. Hon pallade faktiskt med att då hon kom fel så sa jag inget utan väntade att hon skulle korrigera sig själv. Tricket var att få belöningen till henne i rutan innan hon hann ändra ställning igen.
Vad lärde vi oss alltså idag? Jo, Yra ska tänka själv, hon klarar det faktiskt utan att stressa. Tvärtom blir hon mycket motiverad av problemlösning. För hon är en smart hund och hon bjuder på en massa hela tiden. Typ medan jag fick feed-back av skolarna så jumppade hon på med allt möjligt. Vissa i publiken trodde nog att hon bara var valp ännu fast hon ju borde vara i mogen ålder.
Med dagens träning i tankarna är vi rätt långt ifrån tävligsklara, ljusår ifrån faktiskt. Å andra sidan kom jag igen på vilka Yras starka sidor är. Hon är roligt min lilla blå.