Ingenting nytt

Har inte skrivit på länge för det finns inte så mycket att rapportera. Under de senaste dagarna har Yras tass inte blivit ett dugg bättre. Minsta lilla ansträngning så blöder hon ingen och haltar. Det har snart gått tre veckor så man tycker att det borde börja synas någonslags förbättring i allafall. Dessutom är nageln fortfarande lite sned och hon stiger snett på tassen.

Yra har det tråkigt

Tiden går långsamt när man väntar på att en nagel skall läka. Åkte och visade nageln på nytt igår eftersom det känns som om den inte har blivit bättre på en vecka. Det visade sig att det inte alls är onormalt att det läker så här långsamt. I värsta fall kan det ta sex veckor innan Yra kan gå utan bandage och då heller kommer nageln knappast att hålla agility. Väldigt mycket besvär för en så här liten sak.
Jag tänkte passa på att träna en massa lydnad för att trötta den lilla hundhjärnan, men det visade sig vara för häftigt även det. Hoppet kan vi inte ta för då går såret upp. Inkallning, apportering och rutan, alla för häftiga och såret börjar blöda. Fjärren och alla andra moment där hon skall byta ställning går inte för hon gör dem inte rätt då hon undviker att lägga vikt på tassen. Alltså har vi tränat på att gå fot. Två dagar gick det helt bra men idag tyckte hon redan att det blev lite tjatigt så hon la in lite extra svängar för att pigga upp det hela. Great! Vi tog lite vittring också. Hon är fortfarande väldigt osäker trots att vi lyckats undvika att hon gör fel. Har en känsla av att hon mera kollar att hon inte hämtar den som ligger bland dom andra än att hon litar på sin näsa. Voi voi.
Nova är nöjd över att slippa gå ut i busvädret. Långa dagar på soffan är det hon gillar mest. Nala däremot börjar också bli rätt uttråkad. Men hon ska akta sig. Snart tröttnar jag på sjukledigheten och anmäler henne och tävla.

En olycka kommer aldrig ensam

Voi voi, just som allt såg så bra ut och vi lyckades i tävlingarna så var ju olyckan framme. Yra bröt en tånagel. Tyckte först inte att det såg så farligt ut, men på lördagmorgon var det tydligt att den var inflammerad. Det var alltså bara att åka till doktorn. Nagel hade faktiskt spruckit på längden ända ner till roten så det fanns inget annat att göra än att operera. Hela går dagen var Yra alltså en mycket lugn hund som tyckte mycket synd om sig själv. Men hon haltade inte och verkade inte ha ont annars heller. Men i morse var lugnet slut. Värkmedicinen hade slutat verka och hon ville inte stöda på tassen. När vi kom in från morgonpromenaden skulle jag byta bandage och duscha tassen. Men det gick inte. Yra fick panik så fort vattnet träffade tassen och resterna av klon. Fast jag gav henne värkmedicin så lugnade det inte ner sig utan hon försökte klösa sig ut genom badrumsdörren. Jag är ju inte bra på sår annars heller och när det börjar stritta blod kring väggarna (bokstavligen) så tappar jag också lite fattningen. Efter att paniken fick sådana proportioner att hon kissade ner sig och kastade upp, tog jag hundstackaren i famnen och åkte till veterinären där vi efter många om och men fick tassen putsad och omplåstrad igen. Huh! Nu har hon fått smärtstillande morfin som injektion och är faktiskt helt borta. Imorgon ska jag försöka byta bandage igen, får se hur det går.

JIPPIII!

Vi gjorde det äntligen! Nämligen steg till andra klass i agility. Det var så nära hela veckoslutet. På den första banan på lördagen fällde vi den sista ribban. SKIT! Det var helt och hållet mitt fel jag stannade upp och tänkte att nu gjorde vi det, och då rev ju Yra. Annars var det den bästa banan under veckoslutet. Lördagens andra bana gick åt skogen för att jag försökte för mycket och gav inte Yra ro att göra det hon skulle.
På den första banan i dag var kurvorna raka. Inga konstiga krummelurer alls så det var mest en löptävling. Och Yra drog ju på hon och jag med. Visste att ända chansen är att kuta så mycket jag bara kan och hoppas att jag hinner med så att hon inte vägrar. Vi lyckades undvika vägringarna, fast det var nära, men till slalompinnarna hade hon för hög fart och drog förbi. Trots att vi tog om dem hade hon en riktigt bra tid. Sista banan för veckoslutet var en "hyppäre" dvs, inga kontakthinder. Inga konstigheter här heller det var bara att springa rakt igenom. Några svängar blev lite långa och det var riktigt nära en vägran till den sista tunneln, men vi gjorde det! Nolla och andra plats! -13,25 var tiden, och då förlorade rätt mycket på vissa ställen.
Det allra bästa var att vi faktiskt jobbade ihop Yra och jag, var på samma våglängd så att säga. Dessutom tjuvade hon inte! Hon försökte både idag och igår på första banan, men jag fick henne tillbaka. På dom andra banorna hölls hon. Kanske det äntligen börjar gå hem. Jag tror att en viktigt sak var att jag tog av kopplet i tid så hon drog inte in på banan utan var tvungen att gå brevid. Det visade att det var jag som bestämde. Det känns skönt att komma vidare dessutom är det alltid så mycket färre hundar i tvåorna så tävlingarna tar inte hela dagen.

Nova var hos veterinären på fredag och allt är bra. Hon väger bara 4,9 kilo, så det skall kollas om det kanske beror på sköldkörteln. Dom proven får nu i alla fall vänta för nu har hon onti magen igen. När ska hon lära sig att inte äta allt hon hittar.