En olycka kommer aldrig ensam

Voi voi, just som allt såg så bra ut och vi lyckades i tävlingarna så var ju olyckan framme. Yra bröt en tånagel. Tyckte först inte att det såg så farligt ut, men på lördagmorgon var det tydligt att den var inflammerad. Det var alltså bara att åka till doktorn. Nagel hade faktiskt spruckit på längden ända ner till roten så det fanns inget annat att göra än att operera. Hela går dagen var Yra alltså en mycket lugn hund som tyckte mycket synd om sig själv. Men hon haltade inte och verkade inte ha ont annars heller. Men i morse var lugnet slut. Värkmedicinen hade slutat verka och hon ville inte stöda på tassen. När vi kom in från morgonpromenaden skulle jag byta bandage och duscha tassen. Men det gick inte. Yra fick panik så fort vattnet träffade tassen och resterna av klon. Fast jag gav henne värkmedicin så lugnade det inte ner sig utan hon försökte klösa sig ut genom badrumsdörren. Jag är ju inte bra på sår annars heller och när det börjar stritta blod kring väggarna (bokstavligen) så tappar jag också lite fattningen. Efter att paniken fick sådana proportioner att hon kissade ner sig och kastade upp, tog jag hundstackaren i famnen och åkte till veterinären där vi efter många om och men fick tassen putsad och omplåstrad igen. Huh! Nu har hon fått smärtstillande morfin som injektion och är faktiskt helt borta. Imorgon ska jag försöka byta bandage igen, får se hur det går.