Träningsuppdatering

Nassa har tränat lydnad, forfarande med stor iver. Drog igenom alla moment hon kan och det gick riktigt bra. Iofs. om Yra skulle följa så som Nassa gör så skulle jag slänga in handduken, men för att vara Nala så är det bra; lite löst och lite vida svängar, men glatt och kontakten är bra. Ligg, stop och sitt under march är riktigt bra. Inkallningen och hoppet är bra för det mesta och super bra om hon kommer ihåg att vänta på kommando också. Apporten är halvbra, hon väntar inte på kommando här heller och vänder ganska ofta för tidigt vilket leder till att hon sitter med ryggen emot en bit framför mig istället för brevid som hon borde. Rutan börjar så småningom att arta sig, ibland vill hon apportera konerna istället men det är ändå lite fiffigare än att bara putta omkull dem som Yra gör. Fjärrens sitt-ligg byten funkar också även om jag inte riktigt varit tillräkligt långt ifån ännu. Attityden är super hela tiden. Vitsi hon kan ju allt! MEN på plats ligger hon inte. Alltså inget tävlande för Nala.

Yra har tränat hon med. Fot-alla gång"arter". Riktigt snyggt nu med hjälp av knackis, men jag vet att när korven försvinner så börjar blicken och flacka och hon glider iväg. Nå, jag försöker få inklämt (med hjälp av knackkorv) i det lilla huvudet var den riktiga platsen är så att jag med gott samvete kan säga till på skarpen sen om hon beter sig som en gris. Det är sammasak som med tjuvstartandet i agility, jag måste hitta på rätt sätt att övertyga henne om att det inte duger att vara för långtfram. Egentligen borde det ju vara så att det skall vara mera lönande för henne att hållas rätt, men precis som med tjuvandet så har det blivit en grej för henne det här att vara steget före hela tiden.
Rutan börjar vara riktigt snabb nu. Hon låter konerna vara ifred nu, jess! Har tränat omväxlande med och utan läpyskä och det funkar bra. Märkte senast då jag inte hade läpyskä att hon "hittade" en egen. Jag undrade varför hon hela tiden ställde sig lite till höger i rutan och det visade sig att där låg en sten i gräsmattan som jag inte hade märkt. Problemlösning enligt Yra!
Vittringen är bra ena dagen och urusel den andra. Det är mycket såsande, lyftande och smakande på fel, suck. En dag när hon lyfte på varenda en sa jag ganska bestämt nätt! och då tog hon ju så på snote så hon började göra fjärren istället. Där mitt bland kapulorna gjorde hon ligg-stå byten ifall matte kanske skulle bli glad för det. Du milde, hur har jag lyckats fucka upp det här på det här viset? För det mesta hittar hon ändå rätt efter många om och men och blir då rikligt belönad. Jag måste bara fortsätta att göra det möjligast lätt för henne och hoppas att det så småningom blir mindre stressigt.
Idag gjorde vi dirigerad för första gången på länge och det gick bättre än vad jag väntade mig. Faktiskt var det ingen tvekan alls om riktningarna. Tror att det berodde på att vi faktiskt hade gott om platsoch långa avstånd emellan.
Idag började jag lära Yra märket. Tanken var att hon skulle bjuda själv. Med klickern i högsta hugg satte vi igång. Yra bjöd ju på en hel del oönskat beteende. Hon stjälpte och puffade iväg märket på ungefär tvåhundra olika sätt och försökte också kasta det på mig. Hur insåg jag inte att det här skulle hända? Vi kämpade i månader med att få henne att inte putta omkull rutans koner så varför skulle hon låta märket stå? När ingenting imponerade på mig prövade hon med att bara stå stilla bakom märket, jihuu! Stor fest! Upprepade tre gånger och sen tog vi paus. En timme senare tränade vi lite till och Yra hade tydligt fattat idén. Jess, inte illa för att vara första gången. Snart blir det löptid och då skall vi tror jag satsa på att få VOI-klassens moment klara. Plus-minus vittringen, eventuellt.

Grattis Nala 7 år!

Idag har Nala födelsedag och vi har firat med köttbullar, mums. Sen lekte vi med Nalas nya Hello Kitty-boll och tränade lydnad med stor iver och mycket lite precision. Yra tränade också och med större framgång. På kvällen tog vi ännu en match med handduken och Nala tog i så att inte ens Yra vågade hålla i andra ändan. Än är det ruter i lilla fröken. Här är ett foto på födelsedagsbarnet. Försökte ladda ner en liten videosnutt, men det lyckades inte av någon anledning.

Summer in the city

Efter tre nätter i stan slutade Yra idag äntligen sura och tycka synd om sig själv. Hon hämtade självmant hönan och ville leka (inomhus alltså) så vi gjorde det en stund och övade tricks.
Igår var det agilityträning. Det var säkert tio grader svalare än senast och det märktes. Yra hade dessutom simmat innan så hon var sval och farten var det inget fel på. Faktiskt gick det riktigt bra. Det var en bana som passade oss och Yra visade sina bästa sidor. Vi lyckades med flera bakombyten, blindbyten och svår slalomingång. Matte hade bara lite svårt att ställa om tankegången till att igen ha en hund som tänker och läser banan själv. Ett litet fel smög sig igen in: den lilla grisen försökte tjuva! Hon hade rest sig upp då jag vände mig om. Fy! Men som tur blev hon så nolo så hon kom emot mig med öronen bakåtstrukna och svansen viftande mellan benen. Förde henne tillbaka och tog om och det gick bra. Lilla blå var riktigt duktig.
Idag har vi varit i Brunakärr. Yra har lekt med småflickorna och vattenslangen. Nala rymde så många gånger så hon hamnade i inhängnaden. Så kan det gå. Sen hade jag en hund innanför staketet som ville ut och en utanför som ville in. Nala hade nämligen en boll att sysselsätta sig med och det kunde ju bara inte vara rätt tyckte Yra som hade två plus en gummiring utanför. Ibland är det bara så orättvist.

Tillbaka i stan

Semestern fortsätter och man kan ju inte klaga på vädret (fastän man skulle vilja) för värmen fortsätter. Vi har fortsatt i vår vanliga stil.
Jag har gjort spår åt Yra varannan eller var tredje dag. Hon har orkat bra trots värmen och pinnarna har hon också lyft fint. Det sista spåret gick dock helt åt pipan. När jag kom tillbaka från att ha trampat spåret fick jag till min förvåning se Yra rusa omkring på backen. Hon hade öppnat dörren och släppt ut sig själv och Nala. Sen hittade hon inte mig alltså "spårade" hon mig dit jag gått för att göra spåret. Hon kom tillbaka efter mycket hojtande och vi väntade en timme och så gick vi iväg. Hon fick inte alls upp spåret utan sicksackade omkring och hittade tillsist de två första pinnarna, men från fel håll. Sista biten spårade hon fint, men den sista pinnen låg två meter från den plats där jag lämnat den. Konstigt? Jag har funderat om det berodde på värmen eller vad det var att hon inte fick upp spåret, men jag kommer inte på någon annan förklaring än att hon faktiskt hann söka igenom hela spåret då hon rymde.
Vi har också tränat lydnad; rutan, fjärren, "tunnaren" och inkallningen. Klara framsteg på alla håll utom "tunnaren". Vissa dagar ser det ljusare ut och andra har hon ingen koll alls. Jag får väl bara hålla ut och tro på att noll-koll dagarna blir färre.
Agility har vi också tränat förstås. Jag riggade upp slalompinnarna. Yra tränade ingångar och gjorde faktiskt stora framsteg. Klarade avo-kulma från fem-sex meter. Inte illa för att vara min förarfixerade hund. Vi tränade "irtoamista" annars också men planen är ju inte särskilt stor så jag vet inte om det gjorde någon nytta. Nassa tränade också lite agility och var väldigt ivrig. Hon gör slalom med hujsig fart bara hon får en golfboll i belöning. På tisdag var vi i Kivistö och tränade på riktigt. Annars var det väl ok, men varken jag eller Yra klarade av värmen så ribbor kom ner och Yra var bokstavligen limmad vid mig.
Yra har försökt valla också en del. Vi har ju inga får så hon får hålla tillgodo med det som finns. Det som finns är simmande släktingar som man kan simma runt och hålla nära stranden. Dessutom finns Lisa som nog låter sig vallas, men ibland distreherar lite med att kasta pinnar. Emellanåt finns det också turister i stora viken att valla, men matte blir måttligt glad och släpar hem en i koppel om man gör det. Bull-änderna är mest mottagliga för ens försök, men får definitivt övertaget på djupt vatten. Det är svårt att vara vallhund, matte måste väl göra något åt saken.
Nu är Yra en mycket sur liten hund som ligger och tjurar under bordet. Det är orättvist att måsta vara i stan. Nala är nöjd, små pudlar kan inte vara i skogen hur länge som helst då börjar det växa mossa på dem. Vi ska tvätta bort den imorgon.

Trött hund vilar i skuggan.

De e farligt att fiska

Vi har en ny hobby; att meta. Yra tyckte också att det var roligt. Lite för roligt. Matte var inte glad när hon hoppade från klipporna efter flötet. Hon är väl upprörd över att fiskarna "tar" hennes "boll". Därför blev unga damen tvungen att sitta på terassen i fortsättningen. Nala är konstigt nog så solidarisk att hon stannar med Yra fastän hon inte är bunden. Efter några braxnar, en krok i hälen (undertecknad) och lite annat stohej hade vi fått ihop till en soppa och Yra var med och rensade fisken. Hon stinker fisk nu. Nala vågade sig också fram, men fiskar är nog rätt så otäcka.

Loma

Så var det då äntligen semester. Vi inledde med att tävla, vad annars. Det var bara en start så Nala fick också delta, vilket var helt onödigt. Det var ganska hett och Nala var inte på humör så vi hasade oss sakta genom banan. +40 sek.! Nytt långsamhets rekord för Nassa, hon hann tom. stanna och snusa på ribborna innan hon hoppade över, OMG!
Sedan var det Yras tur. Jag var så säker på hur jag skulle föra och jag vågade hoppas, men nej. En enda liten men ödesdiger miss. Jag kom inte (ännu heller) ihåg att Yra kommer ut ur tunneln som skjuten ur en kanon och då kan jag inte ha rumpan åt. Jag måste vända och ta emot med "vastakkainen". Därför blev kurvan för stor och hon hann precis få nosen förbi vingen på följande hopp och alltså en vägran. Annars var banan helt perfekt; vi hade rätt rytm (läs: jag var inte hopplöst efter), kontakterna var bra, inga ribbor kom ner och vi hade den snabbaste tiden. Sjutton så det harmar!
Resten av veckan och veckoslutet skulle vi vara på Bastö, sola och njuta. Men Yras liv är ju fullt av fart och fara och nu blev det lite väl mycket av båda. På fredag em. märkte jag att hon haltade på högra framtassen. Då hittade jag inget speciellt så jag antog att hon hade försträckt den igen. Men senare upptäckte jag att trampdynan hade spruckit på längden. Nu är ju inte Yra en som tar stress över små sår. Hon drog ju på i vanlig stil och aktade inte tassen det minsta. Hon struntade också i mina försök att skydda tassen med diverse strumpor (som nu ligger någonstans i skogen eller på havsbottnet). Så idag bar det av till veterinären. Yra var på sitt mest sociala humör och låg på rygg i väntrummet hela timmen vi måste vänta och lät alla krafsa henne, nästan krävde att alla skulle göra det. Sen visade det sig att såret redan har börjat läka, inte är inflammerat och det borde inte ta mer än ett par dagar innan tassen är i skick igen. Låter för bra för att vara sant men vi tror väl på det då.