Grym träningsiver

Grym träningsiver, men ingenstans att träna. Lyckades inte hitta en enda ledig timme att träna på den här helgen och dessutom missade vi TopTeam-läger nr 2. Jag kan i alla fall strecka över städning på min To do-lista. Dessutom hann vi med två drygt en timmes lenkkir med hundarna i dag, så bra så. På morgonen var vi ute med fina Frida. Yra visade prov på fina sociala färdigheter, vilket kanske uppvägde Nalas och Dimmas lite bristande, dessutom var det roligt att träffa lilla Frida.
På torsdagen tränade Yra och feelisen från veckoslutet höll i sig. Jag var riktigt nöjd faktiskt. Kontakterna är osäkra och muren river hon som bekant lätt, men vi funkade bra ihop och hade kul. Bra så!
Sen fick Dimma också lite pröva då så många var borta. Oh my god! Det var hemskt! Så som jag för Yra kan jag inte alls föra henne för då strittar hon bara hit och dit. Jag kan inte alls skicka henne och jag måste hålla ohjaus päällä annars kommer hon förbi direkt. Argh! Hon hoppade rakt in i ringen igen, vad e juttun med att hon inte lär sig? Dessutom håller jag på och förstör också hennes kontakter och hon har inte tillräkligt kontroll på sin kropp ännu utan flyger emellanåt över hindren som en kråka. Jepp, där kom jag ner på jorden igen.

Måndagsträning med Dimma

Efter en helg med Yra som sitter fast i mig som ett plåster kändes det som att måsungen Dimma flög runt hela Vuokkoset på måndag. Tydligen var det dock inte så illa som det kändes. Det visade sig att Dimma visst kan putki-puomi erottelu bara hon får göra det själv utan min input :).Eftersom hon inte har några som helst problem med att irto så hann jag till en pakkovalssi efter raksträckan (3 hinder). Och efter mycket hinkkande så lyckades jag tom. tajma bakombytet på samma raksträcka till slalom på ett snyggt sätt. Inte så illa då träningen utgick från en MM-bana. Riktigt världsmästare skulle vi ju nog inte ha blivit.
Det är både häftigt och hemskt att Yras och Dimmas starka sidor är varandras motsatser. Med Dimma måste jag vara ennakoiva om jag skall ha nån chans att svänga henne innan hon gjort tre extra hinder och det känns faktiskt häftigt när det lyckas.Yra däremot blir jättestresad om hon vet att efter nästa hinder skall hon svänga. Det som Yra alltid kunnat utan att jag lärt henne är att samla sig och svänga snävt. Dimma ser inga som helst skäl till att göra det när hon lika bra kan kasta sig över. Utmaningar så det räcker. Jag skulle just nu helst träna varje dag, vet inte varifrån den här motivationen plötsligt dök upp.

Resultat av olika slag

Först och främst; Dimma är röntgad och friskförklarad, jei! Ena höften var lite lösare än den andra, men inte mycket och det kommer inte att påverka henne nånsin så nu är det bara att köra på på allvar.

Yra har tävlat hela helgen. Igår i Ojanko. Första banan diskade vi redan på andra hindret. Kunde inte kiertä, nähä, det var mycket annat vi inte kunde på den banan heller. Andra banan; måste göra en haltuunotto efter bommen och efter det var Yra som fastklistrad i mig. Vi missade en massa hinder så disk igen. Sista banan och vi diskuterade länge och väl i starten om huruvida man väntar eller inte och vem som ger lov att starta. Sen gick det rätt bra faktiskt, en ribba kom ner helt i början, men annars felfritt så en helt bra femma.
I dag åkte vi till Janakkala. För en gångs skull i god tid och vi hann gå en lång promenad innan. Första banan var hopp, ganska enkel och snabb och vi hittade inte heller på några konstigheter så en fin nolla och tredje placering. Jag är speciellt nöjd med att mitt huvud funkade redan från första banan.
Andra banan var det inte heller något speciellt med, jag missade ett framförbyte och Yra fick rädda mitt misstag. Duktiga snälla Yra! Och sen ve och förbannelse kommer sista ribban ner! SKIT! Jäklar så jag svor! Dit rök dubbelnollan bara för att jag blev tvungen att bromsa för att väggen kom emot och Yra vände för att kolla vad jag gjorde. Annars en så bra bana.
Så sista banan. Jag fick kämpa för att svälja besvikelsen, men jag lyckades! Handlingsmässigt den bästa banan för dagen. Yra var rätt trött kändes det som så i efterskott kan man kanske säga att bakombytet inte var den snabbaste lösningen. Det skulle antagligen ha varit snabbare om det inte varit sjätte banan för veckoslutet, men det funkade. I mål med en nolla och tredje placering igen!
Det är länge sen det har känts såhär bra att tävla. Jag är speciellt nöjd med mig själv. Jag kämpade, gjorde som jag planerat och gav inte efter. Fina, fina lilla blå ibland så är vi bara på så samma våglängd så hon nästan läser mina tankar.