Veckoslutets starter

Tävlade tre starter under helgen och här kommer en kort rapport:
Första banan började med hopp FYRA raka tunnlar och sen en massa tvinnelisnurr. Inte vår önskestart precis. Yra fick upp så mycket fart så hon var som en hal tvål att föra efter det. Trots allt lyckades jag någorlunda hålla ihop det. Ribbor strittade iofs. hit och dit men vi kom i mål med 20 fel.
Andra banan: Nu samarbetade vi bättre, men Yra (ingen annan hund heller) svänger inte om min rintamasuunta är framåt. Hyl alltså, men nu kändes det bra så där annors.
Tredje banan: Hoppbana och nu var det en riktigt bra början. Det stora problemet var att får Yra att svänga 90 grader efter två raka tunnlar och två hopp. Det visade sig att det alls inte var ett problem istället svängde hon för tidigt och kom förbi de två hoppen. Fem fel alltså och vi fick gå tillbaka och ta om dem. Trots det förlorade vi bara fem sek. åt vinnaren.
Jag är faktiskt riktigt nöjd med oss. Bitvis kändes det ganska bra faktiskt.

Kyllä se treeneissä osaa

Matte alltså. Yra kan alltid. Efter de urusla uppvisningarna under helgen gjorde vi come back och klarade 27 hinder felfritt. Duktiga jag! Och min lilla blå var så fin!

Höstfeelis

Vädret är ännu varmt men på jobbet är det full rulle. Träningen har också kört igång på allvar. På tisdag tränade vi igen i Kivistö. Verkade inte svårt i början, men av nån anledning fick jag inte in rytmen och det  blev en massa strul. På slutet var det en rak tunneln från vilken man skulle fortsätta rakt fram till hoppet och sen vända helt om och in i påsen. Här fick Yra för sig att hon i stället för att svänga till vänster med mig skulle svänga höger. Det lär inte ha varit fel på min handling, men resten av tiden gick åt till att försöka få Yrppan att svänga vänster. Skräp också! hon hade gjort helt normala vänstersvängar annars på banan så det hela berodde nog på att hon tokade banan fel, men det var jätte konstigt faktiskt.
På torsdagen gjorde vi korta "test" från B-landslagets träningar. Den första var tre hopp på raken. Tanken var att testa om hunden var snabbast om man kallade in den, om man skickade iväg den eller om man sprang brevid. Inte helt oväntat var det första alternativet sämst. När Yra har bråttom efter mig är hopptekniken helt åt skogen, ribborna strittade och farten var inte heller ok. Att skicka henne gick bra, nu hade hon rätt teknik och hoppen såg snygga ut, ingen överlopps steg emellan heller.Snabbast gick det om jag sprang med henne och så skall det just vara. Följande test var fem hopp i bredd. Först skulle man göra dem somen serpentin farm och tillbaka. Det gick fint, men jag borde ha pressat henne mera och hade då kunnat få bättre tid. Sen skulle man göra samma hopp men med "välistäveto". Jag fick ångest på direkten. Min motorik räcker inte till för att göra snabba svängar och springa baklänges och framlänges om vart annat för att få Yra mellan hindren. Vi fick ingen tid här då klåphandlern inte har nån styrsel i benen. Det här borde jag alltså öva fick jag som feedback. Jepp jepp, men jag har ingen större tillit till att jag nånsin kommer att bli särskilt vigulant. Sedan var det tur för slalom. Hopp-slalom-hopp och här lärde jag mig nåt nytt. Första alternativet var att försöka få upp farten med att vara nära slalom och pressa på. Detta klarade Yra inte alls. Hon körde på med principen "silmät kii ja seinän läpi". Hon tycks inte förstå att bromsa in då hon har ett fast objekt framför sig konstaterade tränaren. Lilla Yris hur skulle hon nu det. Då jag gav henne mera utrymme gick det bra och till min stora förvåning kunde jag dra ifrån ganska mycket också utan att hon avbröt. Bra att veta, men med tanke på att hon avbrutit slalom ganska lätt på senaste tiden så vågar jag nog inte pröva på det i en tävlingssituation i första taget.
Fjärde testet var hopp-bommen-hopp. Det här gick fort. Tydligen helt landslagsklass fort. Sen var det ju det där med att Yra nog tog kontakten fint men hennes väntande där är ju lite si så där. Äsch, jag hoppades att han inte skulle ha märkt det. Nå, senast då vi gjorde samma sak på Aet var det ganska klart och tydligt. För här var det svineri  och det ordentligt. Hon har aldrig hoppat över kontakten så rejält som hon gjorde nu. Faktiskt tog hon kontakten riktigt fin med stop och allt på tisdagen (det var typ den enda glädjepunkten då). När jag sen äntligen fick henne övetygad så var Aet 2 sek långsammare. Det här håsandet måste vi få kontroll på fick vi som träningsläxa. Autsch! The truth hurts! Hoppas det börjar göra tillräkligt ont för att jag på riktigt skall ta itu med saken och det med hårdhanskarna (mot mig själv då förståss inte mot Yra).
Om inte annat så var det en mycket lärorik träning. Och Yra tyckte det var jättekul med korta helheter och mycket belöning.

Bastöveckoslut á la Yra

Fullt ös-medvetslös. Yra inledde lördagen med lite lätt pinnkastning tillsammans med Lisa. Sen tränade hon agility med mig. Varefter hon tvångsvilade en hel timme! Årets IMT-final (och samtidigt enda deltävling) gick nämlingen av stapeln och golfbollar och Yra (och Nala också faktiskt) är en omöjlig kombination. Sen tillbringade vi de följande timmarna i skogen. Jag hittade nämligen kantareller! Försökte få Yra att leta också och det gjorde hon. Både letade och hittade faktiskt, men hon åt också upp den direkt så jag avbröt försöket med att göra henne till svamphund. Sen sprang hon igen och lekte med grannarnas hund och gäst de följande timmarna. Hon hann också simma i någon veva. Vid niotiden tvingade jag in henne för att äta eftersom hon hade skippat morgonmålet för hon hade så mycket annat att göra. Sen ville hon fortsätta härja på där ute, men hon fick inte riktigt med sig nån. Strax innan kl. 10 tyckte jag det var dags att gå och lägga sig och då dök hon in under soffan och visade sig inte förrän kl. 8 på söndag morgon då hon steg upp och ville fortsätta där hon slutat.
Nala har äntligen funnit ett knep som fungerar; då den lilla släktingen kommer för nära går man till motattack och slickar henne i ansiktet, det gillar hon inte. "Keep your friends close and your enemies closer". Så sant säger Nala.

We're back!

Semestern är slut och vi är tillbaka i de gamla rullorna igen. Det första vi gjorde var att tappa vittringsapporteringen IGEN! Har inte orkat träna lydnad sen dess. Fattar inte vad det är med den och jag har helt totalt slut på idéer för hur vi skall korrigera den.
Träningarna har också börjat, vilket är kul även om den första gången var en uppvisning av rejält svineri av Yra. Hon hade fått för sig att man får göra lite hur man vill. Ja, ja vänta bara.

Nu har vi då inlett hösten tävlingsäsong, med mycket blandade känslor. Mest förvirrande var första banan igår i Kyrkslätt. Början var jättebra, men sen lämnade hundskrället de sista salompinnarna ogjorda och fortsatte banan. Den lilla grisen! Det har hon inte gjort på evigheter. Nå vi fortsatte, efter Aet håll jag på att krocka med domaren och sen var det bara slutrakan och i mål. Väl i mål konstaterade ett par bekanta att det var dumt av domaren att ge ett fel åt Yra då hon definitivt tog kontakten fast domaren själv stod i vägen. Tyckte inte att det hade så stor betydelse då vi ändå blivit diskade för att inte ha slutfört slalom, men det hade tydligen domaren också missat. Vi skulle alltså ha fått disk., men kunde nästan ha gjort en nolla om inte vi fått ett fel som vi inte gjorde. Mycket förvirrande!
Följande bana var ok. Två ställen var jag osäker på hur jag skulle göra och det kostade oss två vägror, men jag är inte helt missnöjd.
I dag åkte vi till Träskända. Första banan inledde vi med en mycket utdragen diskussion om Yras väntande i starten. Yra fattade inte alls varför jag höll på och jamsade. Till slut tappade även domaren (helt förståeligt) tålamodet och vi var tvugna att ge oss iväg, med den påföljden att det blev ett massa tjafs och Yra lämnade slalom på hälften igen och vi gick av banan för att lugna ner oss. Andra banan var bättre, inte min snyggaste prestation, men vi kom igenom den med bara en fälld ribba. Jag sa Yra mitt under hoppet på ett ställe där jag under bangången påminnt mig själv om att just här skall jag låta henne hoppa ifred och sen gjorde jag det ändå inte, suck! Tiden var halvdålig. Tredje banan; fick ta till en nödlösning i början då en viss liten BC inte väntar, men det funkade bra även om det nog inte hade varit den snabbaste lösningen. Sen gjorde jag en felbedömning och orsakade en disk. på ett helt lätt bakombyte bara för att jag håsade. Slutet gjorde jag sen med lite risker som lönade sig. Yrttan jobbade duktigt! Speciellt slalom var riktigt bra. Jag borde egentligen ha slutat och belönat där eftersom vi ändå var diskade, men jag testade ännu en helt blind tunnelingång vilket inte funkade alls.
Det gick alltså inte så bra fast inte totalt uruselt heller. Vi har rätt mycket att jobba på om man säger så, men det för bli en annan dag eftersom lilla blås huvud är mycket, mycket trött just nu.