Loma

Så var det då äntligen semester. Vi inledde med att tävla, vad annars. Det var bara en start så Nala fick också delta, vilket var helt onödigt. Det var ganska hett och Nala var inte på humör så vi hasade oss sakta genom banan. +40 sek.! Nytt långsamhets rekord för Nassa, hon hann tom. stanna och snusa på ribborna innan hon hoppade över, OMG!
Sedan var det Yras tur. Jag var så säker på hur jag skulle föra och jag vågade hoppas, men nej. En enda liten men ödesdiger miss. Jag kom inte (ännu heller) ihåg att Yra kommer ut ur tunneln som skjuten ur en kanon och då kan jag inte ha rumpan åt. Jag måste vända och ta emot med "vastakkainen". Därför blev kurvan för stor och hon hann precis få nosen förbi vingen på följande hopp och alltså en vägran. Annars var banan helt perfekt; vi hade rätt rytm (läs: jag var inte hopplöst efter), kontakterna var bra, inga ribbor kom ner och vi hade den snabbaste tiden. Sjutton så det harmar!
Resten av veckan och veckoslutet skulle vi vara på Bastö, sola och njuta. Men Yras liv är ju fullt av fart och fara och nu blev det lite väl mycket av båda. På fredag em. märkte jag att hon haltade på högra framtassen. Då hittade jag inget speciellt så jag antog att hon hade försträckt den igen. Men senare upptäckte jag att trampdynan hade spruckit på längden. Nu är ju inte Yra en som tar stress över små sår. Hon drog ju på i vanlig stil och aktade inte tassen det minsta. Hon struntade också i mina försök att skydda tassen med diverse strumpor (som nu ligger någonstans i skogen eller på havsbottnet). Så idag bar det av till veterinären. Yra var på sitt mest sociala humör och låg på rygg i väntrummet hela timmen vi måste vänta och lät alla krafsa henne, nästan krävde att alla skulle göra det. Sen visade det sig att såret redan har börjat läka, inte är inflammerat och det borde inte ta mer än ett par dagar innan tassen är i skick igen. Låter för bra för att vara sant men vi tror väl på det då.