Jag hade flunssa hela förra veckan och hundarna hade det tråkigt. Därför måste vi ta ut allt under veckoslutet. På lördagen var vi hos Jessica och tränade lydnad. Vi gick igenom hela programmet i öppna klassen och man kan definitivt konstatera att vi inte är mogna att starta ännu i höst. Men Yra var GLAD! Mycket GLAD! Jag var förberedd på att hon skulle gå på övervarv efter en lugn vecka men jag hoppades ju att hon skulle koncentrera sig lite bättre.
Plats gick i alla fall under omständigheterna väl. Hon var inte på väg bort fastän hon reagerade på allt runtomkring.
Följandet var ju så hoppsigt som det bara kan vara. Speciellt när farten ökar då klarar hon inte av att hålla sig i skinnet. Men som sagt; hon var glad!
Inkallningen var snabb och helt utan ett stop. Men Yra var glad!
Apporten var snabb också den, men Yra väntade inte på kommando och hon släpper pinnen för fort. Mera träning alltså, men Yra var glad.
Ligg och stå från följet var fin fina. Jippii, då var vi båda glada!
Rutan gick bra på nära håll, men när avståndet blev längre vågade hon sig inte ända fram. Orsaken är nog att våra egna gräsmattor är lite mindre än Jessicas så vi har inte övat med så där långt avstånd. Får bara komma ihåg att inte låta Yra vända tillbaka till mig när hon blir osäker.
På vägen hem gick vi en runda i skogen och jag passade på att göra ett spår åt Yra. Det blev knappt 50 meter och jag lämnade en pinne i slutet. Det fick vila en halv timme. Det var en massa hössel i början innan Yra fattade att sätta ner näsan. Sen när hon väl gjorde det hittade hon ju spåret direkt. Hon jobbade faktiskt otroligt bra. Snabbt och säkert och garanterat rakt på spåret hela tiden. Pinnen på slutet var hon måttligt intresserad av men plockade upp den i alla fall. Hon hade helst velat fortsätta spåra. Bra början tyckte jag själv.
Idag åkte vi hela vägen till Tammerfors och tillbaka för två HYL. Ve och förbannelse! Jag Hade inte tänkt att Yra skulle bry sig om att tävlingarna hölls i en manege. Men hon flippade helt när hon kom in. Gick ner i vallnings-ställning och svävade omkring som ett skitso helt i sin egen värld. Som tur var fick hon syn på hindren och återvände till jorden.
Första banan började med att jag förde henne tillbaka till starten tre gånger innan hon gick med på att vänta. Fjärde hindret var muren och den ångade hon förbi uppå bommen och blev alltså diskad. Vi fortsatte banan till slut snabbt och hysteriskt. Yra vägrade framför varje hinder i princip. Slutet var hopp, rak tunnel, hopp, hopp. Jag var ungefär vid halva tunneln när Yra kom i mål och rev sista ribban eftersom hon vände tillbaka mot mig så snävt. Du milde, ingen bra prestation alltså.
Inför andra banan kändes Yra lite mera fokuserad. Jag lämnade henne sittande, fromm som ett lamm, i starten. Yes, tänkte jag, det lönade sig att slåss med henne om starten på den första banan. Jag kom ungefär till första hindret då jag ur ögonvrån såg ett skitigt streck dra förbi. Det var Yra. Hopp, hopp, hopp, bommen gjorde hon i express fart (vilket var precis så som banan gick), men sen tog självförtroendet slut och hon fick en vägran för ringen. Vi fortsatte banan utan att nu i onödan använda bromsarna. Vi fick två vägror till vilket betydde att vi blev diskade. En av dem borde ha varit en femma tycker jag. Dessutom fick vi en femma nån annanstans, fällde kanske en ribba. Men det spelar nog ingen roll för det var ingen strålande uppvisning.
Den lilla grisen! Stryk borde hon få som tjuvar. Vi har en hel del kvar innan vi blir bra, men Yra var glad.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti