På fredag var det dags för vår privatlektion. Vi började med "niistona" och surprise, surprise, vi fick dem att fungera när vi hade nån där som vet vad han talar om. Nu skall vi bara öva tills de sitter lika bra som kiertona. Sen fortsatte vi med banan, som var den samma som på tisdagen, och övade olika handlingsalternativ. Slutets "poispäinkäännös" eller "sylkkäre" ville inte riktigt sitta. Jag gjorde olika varje gång och fick inte timingen att passa, men annars är jag nöjd att märka att det nuförtiden finns olika alternativ för oss, vilket som är det snabbaste och när har jag ännu svårt att avgöra. Vi kom nästan igenom banan (28 hinder) med bara en fälld ribba och en kökkökäännös, inte illa. Visst märkte man att Yra blev trött på slutet, men inte att hon slutade ge sitt allt. Duktiga lilla blå.
Idag var vi och tränade spår. Vi har haft så lång paus så jag gick själv ett vanligt spår med tre pinnar och en liten jana. Var ganska orolig att Yra skulle fjamssa och allt skulle gå åt skogen när vinterpausen kanske börjar snart. Men det gick bra. Hon hade lite för hög fart och var kanske inte riktigt så noggrann som hon skulle kunna varit. Jag lät henne gå med lös lina och fundera själv och det gjorde hon bra. Alla pinnar lyfte hon säkert och "kulmat" var exakta. Strax innan den sista pinnen tappade hon helt bort sig, men löste det utan nån hjälp från mig. Så jag är riktigt nöjd. Hoppas vi ännu hinner träna innan det blir vinter, men om inte så blev det i alla fall en bra fiilis.
Sen åkte vi till Agrys egna mästerskap. Och nu för jag för en gångs skulle säga att min lilla svarta hund var SÅ duktig! Nala deltog i mölli klassen för jag ville bara att hon skulle ha det kul. Det gick helt super! Vi var snabba och ändå gick handlingen bra, kontakterna var snabba, inget fluktande på domaren. Helt otroligt, vi gjorde en nolla på tiden -16 och nånting. Wau, Nassa! Vi fick inget pris när vi ju egentligen inte är möllin, men vad gör det. Vi hade kul och det har lönat sig att träna lite också. Dessutom tycks kuren ha bitit, så Nala mår bra, eftersom hon faktiskt vill göra. (Hon anföll inte heller nån vilket ju alltid är trevligt)
Sen var det Yras tur. Början var sån att man måste lämna hunden bakom tre hinder. Yra ville ju naturligtvis tjuva. Tack vare Aijas varning hann jag stoppa henne innan första hindret och parkera madam Ys akter stadigt i starten pånytt och sen hölls hon. Just sånt här behöver vi; ordentliga situationer att visa unga damen vem som bestämmer. I övrigt var banan helt underlig, handlingen funkade halv taskigt, inga stora katastrofer förutom en vägran, men det tökki. Vi fick fel för bommens uppgång, men den vet jag att hon tog så det stör nog inte så mycket. Vägran var min moka, sånt är livet. Men det som stör mest är att tre ribbor kom ner. Det har inte varit ett problem på sista tiden. Yra halkade också flera gånger. Agrys plan borde ju nog vara ganska bra så jag förstår inte. Kanske det räcker med ett obekant underlag, lite osäker handling och föregående dags en-timmes träning plus spårningen för att förklara, men ändå.
När vi kom hem träffade vi en pudelvalp som bor här nära. Yra är helt skiträdd för den. Nala blir klart glad att se den, en annan som hon själv. Yra däremot klarar inte av den alls. Fick säga till på skarpen att hon inte fick morra, så då stod hon och skällde i högan sky istället. Den är ändå större än Nala och minst ett halvt år så valpigheten kan det inte bero på. Den är dessutom på alla sätt en god och glad typ så jag fattar inte vad det är som skrämmer Yra så mycket. Hon om nån är ju van att bli utsatt för pudelns kärna.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti