På måndag var det spårningsträning. Det öste ner, need I say more. Men det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder och mina kläder var bra. Jag gjorde ett ganska långt spår åt Yra med en namiburk på mitten. Hon startade med väldig fart, tappade spåret när hon fick vittring på nami burken från luften, men slutet gick ok. På onsdag gjorde vi spår på egen hand. Ett långt med leksak i slutet. Det gick bra. Och sen flera korta med pinne i slutet. Första pinnen hittade hon inte alls.
Andra pinnen hittade hon fint, men med lite tur. Tredje kom hon på efter vansinnigt sicksackande. Fjärde pinnen gick bra, då hade hon "normal" fart och hann tänka också. Yra var alltså Yra, med tiden lär hon sig väl att tänka först och göra sen. Efter spårningen gick vi en länk i skogen med Mari, Dessi och Ringo och sen drog vi igenom BH-provet. Det gick över förväntningarna. Hon reagerade mycket på att dom smällde med någonting inne i bollhallen men bättrade bra mot slutet. Platsliggningen var ok, dvs. hon var inte på väg någonstans, men hon la sig helt med ena höften i marken och såg ut som om hon led av allvarlig depression. Vet inte vad det är för fjams.
På tisdagens agilityträning fick vi springa! Vi klarade mycket som jag inte trodde vi skulle klara tex. lagerhandling. Men grejen var att för att man skulle få banan att funka så måste man lita på sin hund, vilket jag inte gör (med all önskvärd tydlighet). Jag vet att det går åt skogen om jag stannar upp och försäkrar mig om att hon gör rätt och sen är jag för sen till nästa hinder, men vad kan man åt sig själv. När det gäller att springa som små djur är ju fördelen klart på Yras sida, men tyvärr kan hon inte läsa siffror så det hjälps inte annat, det är bara att kuta. Som tur var Juha där och skrek åt mig. Så det visade sig att jag inte är så långsam som man kanske skulle tro. Däremot är jag smidigt som en älg och vig som ett kylskåp. Att Yra är snabb och vig visste vi redan.
Nala har lagt sig till med att spela vallhund åt bordercollies. Hon är mycket övertygad om att hon har koll på alla och att de gör som hon säger. Om det nu ger hennes liv innehåll så ok. Hemma har hon ju nog rätt bra koll på vad Yra får och inte får göra. Idag skulle Yra tex. inte ha tennisbollen tyckte Nala. Nyttan av det var att Yra snabbt insåg att hämtade hon inte bollen åt mig, så hamnade den under vinbärsbuskarna. Vår apporteringsträning gick alltå massor framåt. Man kan alltså hyra in Nala som "apuohjaaja", om man har en hund som inte vill apportera.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti