Steg till tredje klass nämligen. Jag kan nästan inte tro att det är sant. Självförtoendet var inte i topp när vi körde iväg mot Åbo tidigt i morse. Banan verkade lätt, oroväckande lätt, men underlaget kändes halt redan under bangången. Var lite orolig för att Yra skulle halka och dra ner ribbor, men tänkte inte alls på att mina egna skor var helt värdelösa på det underlaget. Idag var Yra igen sig själv. Galen och högljutt skrikande innan starten. Tjuvade gjorde hon också den lilla grisen. På någotsätt lyckades vi trassla oss igenom banan. Jag var hopplöst efter helatiden pga. att jag halkade omkring. Tack och lov att Yra är så förarkänslig för flera gånger stannade hon upp och undrade var jag höll hus. Och tack och lov att vi har tränat på "irtoaminen" så att vi ändå undvek fel för vägran. Våra snabba kontaktträningar har också gett resultat för hon tog kontakterna riktigt fint. Speciellt bommen fast slutrakan väntade rakt fram. Otroligt nog var det en felfri bana. Vi blev tredje med tiden -10,72, vilket inte var mycket på den banan. Sen var det bara att tacka och ta emot certifikatet och åka 150 km hem igen efter bara en start.
Detta har vi nu då strävat efter ända sen Yra flyttade hem så få hoppas att vi har många många tävlingar framför oss. Alla andra hundar jag stigit till treorna med (Nova och Cloud) har varit tvugna att sluta nästan genast av en eller annan orsak så jag känner mig faktiskt lite orolig.
Men jag är så stolt över min duktiga fina lilla blå!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti