Äntligen!

Vi inledde dagen lite lätt med PK-tottis träningar, innan vi kurvade vidare till Konala och agilitytävlingar.
Det var samma svenska domare som igår, men dagens bana var lite mindre tricksig och mera "spring för livet". Började med hopp-A-slalom-hopp-rak tunnel, allt i linje, så vi sprang. Yra först och jag efter.
Mellersta delen av banan var också ganska enkel dvs. följande hinder var det som var framför nosen så Yra gjorde banan självständigt och "irto" och jag försökte hänga med.
Sen kom slutet; hopp-gunga-sväng tillbaka-hopp-rak tunnel, efter det var det två hopp brevid varann varav man skulle gå runt det högra och sen svänga 180 grader till det sista hoppet. Hade planerat att vara ungefär samtidigt vid gungan som Yra, göra ett framförbyte och vara på tunnelns vänstra sida för att dra henne emellan hoppen och göra ett sväng bortåt vid det näst sista hindret. Yeah right! När Yra slog ner med gungan var jag ännu c. tre meter efter, inget tal om sidbyten här inte. Alltså fick jag kalla tillbaka henne via hoppet och skicka in henne i tunneln. Det gick bra, men det ökade inte precis mina chanser att vara före henne efter tunneln och det var jag inte heller. Kunde bara ropa kierrä och min fantastiska lilla hund valde faktiskt att gå emellan det två hoppen och inte göra någondera fast båda var så att säga "tyrkyllä". Vi gjorde alltså en nolla! Äntligen dessutom vann vi! Tiden var -12,88.
Den andra banan var raka motsatsen till den första. Det kändes som det var massor med hinder på banan och det var svårt att planera sina egna linjer eftersom man måste runt hinder som stod i vägen. Dessutom var nästa hinder nästan aldrig det som var det logiska för hunden. Jag valde att ta lite risker eftersom vi redan hade en nolla. Handlingen funkade riktigt bra, det var faktiskt bara vi och visst fyra andra som inte blev diskade. Tyvärr fällde Yra en ribba (mitt fel) och skippade kontakterna på bommen och gungan så reslutatet blev 15, men tiden var riktigt bra igen.
Jag är riktigt nöjd med veckoslutet, vi jobbade bra tillsammans Yra och jag. Farten var det inget fel på och Yra börjar läsa banan själv nu. Själv lyckades jag också hålla farten uppe och låta det bära eller brista och det bar ju faktiskt rätt långt. Duktiga lilla blå!