Flera starter

Tränade mera starter igår i Ojanko och hurraa hurraa; Yra hölls! Båda gångerna faktiskt trots att jag gick två hinder ifrån. Själva banan blev vi diskade på båda gångerna, men vad gjorde det. Banan var rätt svår, lite i klass med vad vi gör på tisdagarna, men rolig. Yra hade helt sjuk fart på kändes det som i alla fall. Båda gångerna rev hon ribban efter bommen, vet inte om hon hade bråttom eller om hon tappar rytmen då hon stannar på bommen och inte hittar rätt avstamp. Första gången rev hon också oxern, men det berodde mest på orutin. Är som helhet helt nöjd.

Idag tränade vi lydnad hos Jessica:
Platsliggning:
Bara en kort stund. Väntade inte på kommando, men annars nou hätä.
Följe:
Var helt hemsk. Yra på en stor gräsmatta kan inte hålla sig i skinnet. Fick rådet att använda ett kort koppel så att jag korrigera henne då hon glider iväg. Är inte själv riktigt säker. Inte på att det inte skulle fungera utan på att jag kan använda det. Våra grundpositioner var dessutom sneda. Skit också!
Inkallning:
Kom igenom stoppet men inte ligg. Det här borde vi ju ha varit bra på, men det var antagligen gjorde det långa avståndet och den helt hiskeliga farten plus att vi ju inte tar stop alls på BH-träningen sitt.
Sit från fot gjorde hon bra.
Rutan: Först helt clueless, men funkade på kortare avstånd. Fick som jag lite själv också tänkt rådet att ta bort targeten. Hon fattar inte alls att det handlar om rutan utan söker bara plattan. Fint det ska vi jobba på.
Tunnaren:
Voi apa! Vi skall fortsätta att gömma pinnen i skogen och jobba på att hon använder nosen. Det tog tre försök och säkert fem minuters planlöst vandrande i skogen, då Yra hoppades att hon i misstag skulle få syn på pinnen, innan hon kopplade på nosen. Vi har lååångt kvar.
Fjärren:
Hon har börjat röra på sig i stå-växlingarna. Tänker återgå till att träna det inne. Det blir lugnare och precisare så.
Hoppapporten:
Den kunde hon. Spelade ingen roll att det var en främmande apport.
Metallen:
Nou problem! Lite skallrade det i tänderna för hon vill inte hålla i den, men riktigt fint.

Vi har alltså mycket att jobba på. Det är irriterande att följet kan vara bra en lång period och så faller det ihop som ett korthus igen. Och tunnaren, voi söta öde, hon prövar med allt annat utom att använda nosen. Men det roliga med lydnad är dom där stunderna när hon måste tänka själv. Som tex. rutan; hon går in i rutan svamlar runt lite, ingen target, kommer tillbaka, matte säger ingenting, går och ställer sig på kantbandet, nehe inte det heller, lägger sig en bit ifrån mig, ingen reaktion, går sakta in i rutan, kan det vara det här hon vill? Och visst var det det! Problemlösning alltså. Det är kul att se och höra kugghjulen snurra runt inne i huvudet och att se att hon har nerver att fortsätta försöka trots att jag inte ger henne nån hjälp. Jag fick massor med motivation igen att träna.